Gubbrock eller kulturgärning?

Jag vet inte hur det är med er, men när jag tittar ut över lanseringslistorna vinter/våren 2015 kan jag inte låta bli att fråga mig: hur mår egentligen spelbranschen? 

”Remastered”-trenden har aldrig varit större. Halo, Wind Waker, Heroes of Might and Magic, Duck Tales – listan kan göras hur lång som helst. Ofta handlar det om PS3- eller Xbox 360-titlar som säljs i ny, lite glansigare förpackning för att få en längre försäljningssvans. Cynikern i mig tänker att det beror på feghet hos de som sitter på pengarna. Istället för att satsa på nya idéer är det gamla repriser som fyller utrymmet. Varumärken som spelarna redan har en relation till, där dyrbar marknadsföring inte behöver slösas på att etablera nya rollfigurer och världar. Och det är ju oändligt mycket billigare att låta pris-pressade kinesiska grafik-sweatshops producera högupplösta varianter på gamla texturer än vad det är att bygga nytt.

 

Resident Evil HD Remaster är ett exempel på ett spel som kanske mått bäst av att få vara fortsatt orört. Men i fallet med Grim Fandango är en nyversion mer motiverad. Originalspelet är i princip omöjligt att spela, om du inte sparar på gamla PC-datorer. Den omgjorda, upprustade versionen innehåller kommentarspår, symfoniorkestrerat soundtrack och nya ljusmodeller. Grim Fandango är ett spel som många missade när det begav sig, 1998, men som alla borde ge en ny chans. Det har sina genrespecifika brister, men det är också ett helt fantastiskt varmt litet spel.
 

Och då slår det mig. Kanske handlar remastered-trenden om en vilja visa sina rötter? Är det så här historielösheten manifesteras i ett så pass ungt medium? Genom att gräva upp pärlorna motiverar vi för oss själva, och andra, att spel fortfarande är relevanta. Vi minns våra högvattenmärken trots att det som finns på spelhyllorna just nu mest påminner om sådant vi redan tröttnat på.