Gubben i lådan

Hannes Dükler 10:35 30 Apr 2003
Så jävla enkelt. Det var så jävla enkelt. Så jävla enkelt. Så jävla enkelt. Läs nu om dessa fyra snarlika meningar, men till tonerna av Guantanamera. Det är nämligen vad som möter mig en svinkall aprilkväll på Värendsvallen i Växjö. Jag är där för att bevaka mitt livs första fotbollsmatch, Öster mot Djurgården i premiären för Allsvenskan. Och från I- och H-läktaren klingar alltså denna glada ramsa. Liksom "Isaksson, Isaksson, Isaksson ..." till melodin "Det handlar om ett fyrfota djur". Eller vad sägs om kärnfulla, mustiga "Vafanställdejupp!". Jag är här i sällskap med en publik på 13 215 personer bestående av fjortisgäng, gubbar med tjockkorv och droppande näsa, barnfamiljer och kylslagna poliser från Kronobergs län i klungor om fem med batongen inkilad i bältet, som försöker se matchen från handikappläktaren i sällskap med permobiler, rullatorer och rullstolar. Någon säger hej till en polis. En annan säger "kallt". Överallt står ambulanspersonal i sina rödvitgula neonjackor, blå byxor med reflexband och gula handskar. Ordningsvakterna går huttrande runt i sina orange västar och ropar "Hörrö!" efter glin som försöker kränga sig över stängslet. De hoppar ner och gör ett nytt försök när vakterna vänt ryggen till. Det som är "så jävla enkelt" är att spöa skiten ur Öster. Desto svårare är det att hitta Arne Hegerfors. Så småningom visar en sändningsledare från Canal+ mig vägen. Arne sitter i en liten brun låda tillsammans med Tommy Svensson, tre kameror, två kameramän och arenans enda infravärme. Bortsett från den är det en relativt oglamorös låda. Det är halvtid och Arne och Tommy sitter på en bordskant i sina ljusbeiga vindjackor, rutiga skjortor och slips. Till det: lurar med headset. Arne vilar en blank, svart loafer mot stolens sits på vilken det hänger en grå jacka. Han kikar på en liten monitor som är placerad en knapp meter över golvet. I handen har han papper och penna. Runt om honom står silverfärgade kameraväskor, sladdvindor och röda kablar är fasttejpade i golvet. Kameramännen i båset tuggar Xtra och röker Basic. I sökaren på höger kamera ser man sändningen en trappa ner. Där, bredvid handikappläktaren, finns resten av gänget: Lasse Granqvist och Jens Fjellström tillsammans med veckans gäst, en inte alltför talför Jan "Lill-Damma" Mattsson som vann skytteligan i allsvenskan tre gånger under 70-talet. "Han hade ju Andreas Johansson i ryggen där, så det hade blivit 2-0 hur som helst", säger Arne uppe i lådan och kikar på klipp från första halvlek. Tommy nickar och ser ut som en Dick Tracy-skurk. Himlen förvandlas till mörkt lila medan folk ställer sig i korvkön. På storbildskärmen ser vi att något slags prisutdelning äger rum nere på plan. En man från Smålandsposten delar ut en guldnål för fjolårets bästa prestation till Carolina Klüft som låter bli att göra de där bisarra utspelen mot kameran som hon gjorde i somras. "Värendsvallens drottning", säger Smålandspostenmannen. Carolina pratar om vardagshjältar och plötsligt står ett tiotal medelålders människor på rad med blommor i händerna. Det är oklart varför. "Det blir inga stora buketter när det är så kallt", säger Smålandsposten. Sedan frågar mannen Carolina hur det känns. AXA Kungsörnen har även passat på att utse den spelare som förberett sig bäst. AXA har dessutom sitt namn på en av reklamskyltarna, liksom Kexchoklad, Sportbladet, Stryktipset, tidningen Trailer, Sydved och BLM. Det sista var ett skämt. Efter matchen fortsätter sändningen med eftersnack. Man har en reporter nere i Djurgårdens omklädningsrum som pratar med Kim Källström. Uttryck som "fotbollskonst" och "snabba, pigga fötter" förekommer. Värendsvallen är nu nästan helt tömd på folk. Det enda som hörs är ett sporadiskt sparkande på tomma pappmuggar och ett sorl som försvinner allt längre bort mot centrala Växjö. 4-0 till Djurgården gör att poliserna kan slappna av. På marken ligger tusentals röda och blå biljetter som konfetti i frosten. Arne har tur. I två veckor har han försökt hitta någon att samåka hem till Stockholm med efter matchen. Resten av folket från Canal+ åker chartrat plan hem, men Arne har aldrig varit särkilt förtjust i att flyga. Och något körkort har han aldrig brytt sig om att skaffa. Det har alltid löst sig ändå. Ibland har man efter matchen ropat ut i högtalarna och frågat om någon ska till Stockholm samt att man i så fall ska komma till kommentatorbåset. Det brukar vara ett par stycken som dyker upp och där får frågan om de kan tänka sig att ta med sig Arne Hegerfors hem. Men den här gången verkade det länge som om han skulle bli tvungen att stanna kvar i Växjö över natten, ett hotellrum fanns redan bokat. Tills vi dök upp. - Jag har alltid haft tur, säger Arne. Oavsett om det handlar om roulette, penninglotter, karriären eller samåkningar. På vägen ner har något mindre skoj inträffat. Halvvägs till Växjö ska vi bromsa in bakom en bil som släpper förbi en långtradare, när bromsarna på vår hyrbil inte tar. I 130 km/h blir vi tvungna att köra om bilen på ytterkanten, och det dröjer minst femton sekunder innan det går att bromsa igen. På den tiden har jag hunnit fundera på hur länge man kan köra innan tanken är tom eller om det är bättre att dra med sig älgstängslet för att få stopp på bilen. Först efter någon halvtimme kan vi börja tänka klart igen och prata med normal röst. Vi berättar inte detta för Arne förrän vi åkt en bra bit. På vägen hem stannar vi till på McDonald´s i Boxholm, tio minuter före midnatt. Arne tar en Big Mac & Co med cola och hot chili-sås. Vi sätter oss ner och börjar så smått prata om kändiskap när vi hör ett "Aarne, chalalalalaa!" från andra änden av lokalen. Uppvaktningarna fortsätter när vi tar oss ut till bilen samtidigt som ett par busslaster djurgårdsfans försöker hinna in före stängningsdags. "Kung Arne", ropar någon. "Hej hej", säger Arne. "Du är ju kult, Arne!" Stor ryggdunkarfestival. När vi börjar närma oss civilisationen somnar jag till i baksätet och vaknar först när Arne hoppar ur utanför bostaden på Birger Jarlsgatan. Några dagar senare träffas vi i Canal+ lokaler i Värtahamnen. Arne har hängt av sig sin grå jacka med arbetsgivarens namn på ryggen. Vi pratar intervjuteknik över en Ramlösa i ett konferensrum med namnet Bergman. - Knepet är att ställa frågor, säger Arne. Det är speciellt viktigt i radio och tv och speciellt med intervjuoffer som inte är vana vid att tala för sig. Därför har jag alltid hållit mig till mallen "var, när, hur och varför". Det är väldigt svårt att bara svara ja på det. Allt för många tv- och radiointervjuare, inte minst i sportens värld, redogör ju själv för situationen: "När du kom igenom där på högerkanten och slog det där inlägget, trodde du att det skulle bli mål då?". "Ja". Och då är det kört. Hur förbereder du dig? Kan man läsa på för mycket? - Nej, det tror jag är omöjligt. Jag vet att Ingvar Oldsberg hade en tes att man inte skulle förbereda sig alls, men det är naturligtvis en rationalisering av slöhetssyndromet. Att hitta ett skäl till att slippa förbereda sig. För mig är förberedelser A och O. Även om man inte använder något av det man förberett, känner man sig väldigt trygg. Man har ingen aning om vad som ska hända när sändningen börjar - om matchen ska slutföras, om domaren bryter benet eller någon i publiken tänder eld på arenan. Ingenting ska kunna överraska dig. Den som jag har lärt mig mest av är ju Lennart Hyland som är gudfadern i ordets bästa bemärkelse. Utan honom skulle ingen låta som de gör i min bransch idag. Fanns det inte en nästan sjuklig respekt för Hyland? - Han kallades ju Gud i korridorerna på Sveriges Television och Sveriges Radio. Det fanns en oerhörd respekt för honom, och han tog gärna på sig den rollen. Och jag kan förstå att man råkar ut för det om man blir så hyllad som han blev och så ensam i sin roll dessutom. Hyland var ju hela Sveriges Radio och hela Sveriges Television. Han var portalfiguren. Och jag tror att om man ser sitt namn på löpsedeln varje dag, så blir det till slut väldigt svårt att inse att man är en vanlig människa. Jag beundrade även min läromästare Lars-Gunnar Björklund väldigt mycket för hans breda kulturella bildning där han kunde dra paralleller även till historiska och aktuella händelser. Det gjorde att man fick med folk som vanligtvis inte lyssnade, som trodde att sportredaktionerna bara bestod av idioter som skrek "offside!" och "icing!" till höger och vänster. Men är inte det mera en fördom kring utövarna, det här med bristande intellekt? - Nej, det gällde alla som sysslade med sport. Så var det i alla fall på 60-talet, när jag började på Handelstidningen som var en i hög grad kulturell elittidning. Då satt sportredaktionen längst inne i ett hörn, det var något nödvändigt ont. Så var det ända fram till 70-talet när sporten fick ett sådant enormt genombrott, särskilt i tv. Var det tack vare Björn Borg och Ingemar Stenmark? - De hjälpte väl kanske inte till att höja den intellektuella och kulturella nivån, men intressenivån hjälpte de ju till att höja. Kan man lära sig att improvisera? - Javisst, det är ju en skola. Det är därför idrottskommentatorer har blivit nöjesprofiler: vi lärde oss från början att tala i direktsändning. När började du med underhållning? - Det gjorde jag redan innan jag kom upp till Stockholm. Då hade Hagge Geigert ett underhållningsprogram som gick på söndagar i tv som hette Stora infallet där jag var reporter. Men det första jag överhuvudtaget gjorde var när jag gick i skolan och var med i det första datingprogrammet i svensk tv. Det avslutades med att en kille och en tjej parades ihop och åkte ut ur studion med häst och vagn, och då var jag en av killarna som deltog. Det var en ganska omskakande upplevelse dagen därpå. Jag skulle ta spårvagnen till skolan, men var tvungen att hoppa av efter två hållplatser. Det var olidligt - alla pekade, tisslade och tasslade. Men han som vann begick å andra sidan självmord något halvår senare. Beter sig folk på samma sätt nu som då? - Ja, utanför Stockholm gör de det. Det är en väldig skillnad. I Stockholm rör du dig tämligen obehindrat, ingen bryr sig särskilt mycket. Tror du inte det? Att de egentligen tänker "Jag är en frän stockholmare som inte bryr mig"? - Jo, men de går inte på dig, de säger ingenting. De kan blinka, le eller nicka. Men ibland, när jag har gått med bekanta på stan och vi har varit ute en halvtimme, säger de plötsligt "Hur orkar du?". Och jag har överhuvudtaget inte reflekterat. Jag har lärt mig att bortse från det. Men som i förra veckan med ryggdunkar och allt? - Men det är bara positivt ändå. Det är möjligt att det låter fånigt, men det skulle vara värre om de inte sa någonting. Så långt har det gått. "Hallå? Känner ni igen mig? Känd från tv!" - Ja, jag skulle må mindre bra av att inte bli igenkänd. För det har jag varit i 30 år. Och det skulle bli en chock om jag kom ut och satte mig någonstans och ingen brydde sig. Hur har du behandlats i media? - Jag har alltid behandlats enormt väl. Det är nästan att man skäms när man läser veckotidningarna, för så bra har man det inte och så gullig är man inte och så otroligt lyckligt har inte livet varit i alla skeden. Det blir någon sorts porträtt av en drömtillvaro. Men det är ju vad de är ute efter - de åker ut och tar bilder på landet, fru och barn och det är otroligt välstädat och alla är välklädda och mår bra och skrattar på varenda bild. Men ni spelar ju också med i den rollen. - Ja, man kan ju välja där naturligtvis. Ni kan till exempel skita i att städa. - Visst, man kan vara sig själv och därigenom brister illusionerna på något sätt. Men det är som när man anordnar fest, då bjuder man ju hem folk, då städar man och köper lite extra. Och det är samma sak, att kommer det en fotograf... Jag har till exempel tvättat håret idag, det hade jag nog inte gjort annars. Hur ser en typisk Arnedag ut? - Ja du, det finns väl inga typiska. Den enda fasta punkten jag har i tillvaron är Hegerfors lördag som går varje vecka. Då kommer jag hit vid halv två och sticker framåt sjutiden. Jag har inga fasta rutiner. Dagarna bara går. Och de är inriktade på familjen, jobbet, förberedelser. Jag läser väldigt mycket om de matcher som har gått och de som ska komma. Går in i datorn och kollar på specialsidor för italienska ligan, NHL och allsvenskan. Läser läxor med min son, går med honom på pingisträningen. Medan han spelar går jag runt på stan och letar efter CD-skivor och DVD-filmer som kan vara något för arkivet. Det är rätt mycket om man säger så, ett helt rum fyllt. Min hustru brukar fråga när jag har tänkt titta och lyssna på dem. Tanken är att det är för min kommande pensionärstid. Har du några favoritfilmer? - Gökboet ligger ju högt, och Dr Hfuhruhurrs dilemma med Steve Martin. Den älskar jag. Andra människor förstår inte riktigt varför jag tycker att den är så kul, men det är den roligaste film jag sett. Tatis Fest i byn såg jag fem dagar i rad när den kom. Fruktansvärt rolig. Speciellt en scen där han är ute och cyklar. Plötsligt dyker det upp en geting så att han börjar vingla. Han kör in i en häck och fortsätter att cykla. Cykeln är alltså borta, men han sitter och trampar ändå. Den scenen kan jag se hur många gånger som helst. Det är märkligt att man anser sig ha hyfsat sofistikerad smak, ändå är det alltid lika skôj när någon dråsar på arslet. - Humor är en beståndsdel av mig själv helt enkelt. Jag kan inte låta bli att vitsa. Jag kan inte låta bli att vara rolig. Och ett tag blev det ett självändamål. I början konstruerade jag humor, men det går inte att vara rolig medvetet på det sättet. Du kan inte förbereda en vits eller ordlek och sitta och vänta på rätt tillfälle. Det måste hända i ögonblicket. Tidigare lade jag ner lika mycket jobb på laguppställningar som på ordvitsar kring vad de hette eller vilken klubb de kom ifrån. Och det blev så konstruerat att det blev alldeles sjukt. Men vad är det som är så roligt med ordvitsar? - Det är ju det halsbrytande i... det överraskande. All humor bygger på det. Det oväntade inträffar, du vet inte hur du ska reagera och då skrattar du. Det är ju en försvarsmekanism, att skratta. Och just vitsen kommer i tillfället. Så lågt kan man gå, så djärv kan man vara. Jag skrattar åt mina egna vitsar, överraskar ofta mig själv. Och hemma står de ut? - Ja, alla tycker att det är roligt faktiskt. Men jag håller inte på jämnt. I tonåren var jag en plåga för min omgivning. Det var flera gånger som jag inte blev inbjuden till fester. Tjejerna bjöd ju in för att de ville att det så småningom skulle bli dans och kanske lite kramar och nojs i mörka hörn. Och de visste att om jag var med så samlades alla killar, och så garvade alla bara hela kvällen. Så när jag fick höra det blev jag mest allmänt förvånad. Gits Olsson skrev en krönika om mig i Se för över 30 år sedan där han sa att jag inte slutar vitsa förrän man skjuter mig. Han kallade mina skämt för saltomortaler på humorns bakgård och refererade till att jag till exempel kallade Sören från Sandviken som kom fri, för "Fri-Sören". Men han uppskattade det. Har du skämtat på helt fel ställe? - Ja, i Det kommer mera sjöng Svenne och Lotta, och efteråt sa jag sa att "Det var ju inte så puckelryggigt". Det är ju helt galet att säga så. - Det är ett uttryck man använder, men antagligen inte om människor som är puckelryggiga. Då slår det fel. "Rasade" folk då? - Ja, producenten tassade in och sa att det hade ringt ganska mycket folk. Så i slutet av programmet bad jag om ursäkt. Annars har jag nog inte gjort så mycket jag skäms för. Jag har haft tur, det har mest handlat om att råka vara på rätt plats vid rätt tillfälle. Loket är väl inte världens bästa programledare, inte Bosse Larsson och Lasse Berghagen heller, utan det gäller att göra rätt sak i rätt ögonblick i rätt kanal för rätt människor. Är inte det att reducera sig själv, att hela tiden hänvisa till ödet? - Nej, men man påverkar ju ödet. Sedan kan man säga att den här Alexander Lukas-kvoten som jag haft och har... det har alltid löst sig för mig. När jag flyttade till Stockholm i slutet av 60-talet var jag sämst betald av alla på tv-sporten utan att jag visste det, för pengar har aldrig betytt något för mig. Jag har varit nöjd så länge jag haft till hyra och mat. Jag kostar inte särskilt mycket när jag inte gör något annat än jobbar, äter och sover. Vart tar Herr Arnes penningar vägen då? - Ja, de vet jag inte var de är, jag har ingen aning om vad jag har i lön. Det är klart att du vet. - Nej, jag vet inte hur mycket jag har. Ser du inte vad som kommer in på kontot? - Nej, jag tar nästan aldrig ut en lapp och tittar efter hur mycket som är kvar. Jag har aldrig haft några stora utgifter. Och jag har bara tagit ett enda lån i mitt liv: när jag flyttade in till Stockholm. Saknar du SVT? - Jag saknar medarbetarna, även om de flesta slutat nu. Jag har precis skrivit nytt femårskontrakt med Canal+. Och sedan? - Jag stannar tills de slänger ut mig. Jag kan inte tänka mig något annat. Familjen åker till Idre nu, men jag stannar kvar för att bevaka Enköping-Landskrona på Enavallen. Till och med Letterman har inhoppare, men jag vill inte missa något. Att stå på Värendsvallen i uselt väder tycker jag är skitkul.
Stad: 
Kategori: