Göteborg är ingens jävla lillebror

När jag gick på högstadiet var jag glitterpoppare. Jag hade tiara, stjärnor under ögonen och egenmålad t-shirt med texten ”poprevolutionär”.

Jag tyckte jag var jättecool, de coola kidsen tyckte jag var jättetöntig. De högst upp i hierarkin försökte komma åt oss ”alternativa”, oftast med hjälp av dräpande kommentarer. Till exempel tyckte de att de var briljanta när de kom på att våra palestinasjalar såg ut som bords-dukar, så det brukade de säga flera gånger om dagen. Riktigt svidande kritik, jag vet, men våra osäkra tonårspsyken till trots lyckades de aldrig såra oss. För vi ville inte vara som dem. Lite samma typ av relation tänker jag att Göteborg och Stockholm har.

För ett par månader sedan sa jag upp mig från mitt förra jobb, utan att veta vad jag skulle göra i stället. När jag berättade det för vänner och bekanta hade de förstås en hel del frågor. På andra plats på listan över de mest frekventa undringarna – strax efter det givna ”varför?” – hamnade “flyttar du till Stockholm nu eller?”. När jag svarade att jag kunde tänka mig att flytta för rätt jobb men gärna ville bli kvar i Göteborg fick jag två typer av reaktioner. Vissa bara nickade och förstod. Andra blev alldeles perplexa. För de sistnämnda var det helt enkelt orimligt att jag inte hade en stark inneboende längtan att lämna min hemstad. Av någon outgrundlig anledning var den kategorin nästan alltid stockholmare eller Stockholmsbaserade göteborgare.

Det pratas ofta om att vi lider av mindervärdeskomplex här i Sveriges andra stad. Bröderna Schulman skämtar om att de vrider tillbaka klockan ett år redan på tåget, och vi förväntas bli kränkta på ett sätt som vanligtvis är förunnat rasister som blir kallade rasister. Men passar verkligen lillebrorsskon, eller är det bara något vår självutnämnda storebror försöker klämma ner oss i? Finns det i vår stadssjäl en djupt rotad önskan om att vara Stockholm, eller i alla fall vara i Stockholm? 

Låt mig en gång för alla döda myten: vi som är kvar i Göteborg är inte det för att vi blev stoppade vid tullarna när vi försökte flytta till huvudstaden. Jag bor inte här för att jag saknar lådor att packa i eller inte hittar till Centralstationen. Min lokalkännedom är relativt stark, och efter sisådär sju år i andrahandslägenheter har jag tömt Clas Ohlson på flyttkartonger ett antal gånger. Jag har, tro det eller ej, valt att bo här. Eller nej, förresten, tro det. För den här staden mår bra och är kul, även de 51 veckor av året som inte är Way Out West.

Det är en lyx att ha fått tjänsten som Göteborgsredaktör för det här magasinet, för det ger mig möjlighet att hjälpa till att göra den här stan ännu lite bättre och lite roligare. Göteborg förtjänar nöjesjournalistik som tar den på allvar. Det är just vad du kommer hitta i Nöjesguiden och på Nöjesguiden.se från och med nu.