Glädjespridaren från Manchester

13:42 28 Mar 2006

 
Den nya fnittrige Morrissey har din farmor som målgrupp.

Jag sitter i ett burspråk i en svit i Rom med solglasögonen på och fingrar på en stålpenna. Ögonen är glasartade därinnanför. Mellan mig och otaliga Rudolph Valentino-kopior på en innergård sitter en fläckfri glasskiva, och jag väntar på Steven Patrick Morrissey. Jag lutar pannan mot rutan och lämnar en fläck av fukt och hudkräm. Jag kommer att ha lämnat rummet om en timme, men fläcken kommer att stanna kvar och se Morrissey sätta sig på sängkanten, sparka av sig skorna och glida ner under täcket. Borde jag vara avundsjuk? För mig är Morrissey som en Jackie Collins-roman. Jag kan gå in i hans värld i timmar. Jag upplever intelligens som något väldigt erotiskt, så i min värld är Morrissey den mest sexuella upplevelsen man kan ha. Och Gud vet att han har många goda sidor - vältaligheten, smaken, frispråkigheten, integriteten, men kanske är det tanken att han går runt på kyrkogårdar med en blomma i handen som tilltalar mig mest. Morrissey är den enda värdefulla kvarlevan från The Smiths. Alla har åsikter om honom. Så mer än någonsin. Han har gått från ung, skygg indieikon till förmögen vivör som promenerar Los Angeles stränder och gör utvik i Vanity Fair. Han har blivit något så spännande som en allmän angelägenhet. Många är inte förtjusta i den utvecklingen. Jag välkomnar den. Jag vill att han blir större än Sting. Men Morrissey är inte ute efter utmärkelser eller folkets kärlek. Det ska sägas att det är en förväntansfull stämning som vilar i min kropps celler. Att möta en person som har betytt mer för mig och hur jag ser på världen än August Strindberg, Evelyn Waugh och mina föräldrar är... omskakande, men jag känner snarare lugn än någonting annat. Som om jag hittat hem.

Ett elektroniskt klick i dörrlåset. Morrissey stiger in iklädd vit t-shirt, V-ringad pullover, mörka slacks och läderskor skurna ur smör. Han bugar, hälsar artigt och frågar vad jag vill dricka. Våningen är totalt ljudisolerad, det enda ljudet kommer från Morrissey som häller ner tonic i ett glas vodka efter att ha gett mig ett glas vitt vin.

Har det varit en lång dag?
- Oh nej, det har varit en kort dag. Men jag är övertygad om att den kommer bli längre. Var det svårt att hitta hit?

Jag tog en taxi. Trafiken här är komplett livsfarlig.
- Den är bedrövlig, jag vet. Jag förstår inte att vägarna inte är fullständigt blockerade av olyckor och människor täckta av glasskärvor.

Så Rom, du bor alltså här nu?
- Ja, jag har varit i Rom merparten av tiden det senaste året, men jag bor här på hotellet.

Pasolinis gamla hus var upptaget?
- Hahaha, nej, jag letar, men vi får se.

Vilka är dina intryck av Rom? 
- Mitt egentliga första intryck fick jag för flera år sedan, och det var ett väldigt blekt sådant, men ingenting att klandra Rom för. Det var under tiden med The Smiths. Vi turnerade i Europa och stannade i Rom under ett par dagar, men jag lämnade aldrig hotellrummet. Jag var så fruktansvärt trångsynt på den tiden och levde i uppfattningen om att England var den förnämsta av stater, och att resten av världen var underlägsen vårt fantastiska rike. Jag skäms ofantligt mycket för det i dag och inser hur absurd den inställningen var. Jag besökte Rom ytterligare några gånger, men passerade igenom staden som ett spöke, mina sinnen var totalt blockerade. Jag upplevde ingenting. Sedan kom jag hit för lite mer än ett år sedan, och stadens skönhet fullkomligen föll över mig. Människorna. Arkitekturen. Stadens historia. Allt. Även trafiken fann jag tilltalande, på sitt eget speciella lilla sjuka vis.

Så, med din katolska bakgrund, du har inte blivit religiös på gamla dar?
- Det är någonting man aldrig riktigt kan skaka av sig, det är någonting man får slåss emot under hela sitt liv. Eftersom katolicismen är så dominant och massiv har den en nästan paralyserande kraft. Och även om du bestämmer dig för att kämpa emot, så krävs det en enorm vilja och energi. Jag säger inte att jag helt och fullständigt är emot kyrkan och katolicismen, men jag försöker inta ett rationellt förhållningssätt till det. Men kyrkan är naturligtvis väldigt mäktig på alla sätt och vis, inte minst politiskt. Den försöker starkt kontrollera befolkningen, men det reflekteras inte i människornas liv. Även om italienarna har en stark stat över sig och en kyrka som jagar dem i hasorna, så är de väldigt självständiga och frisinnade. De lever sina egna liv. Och verkar genuint lyckliga.

Ja, de ger intryck av att vara väldigt stolta och utåtriktade.
- Exakt, vilket är fantastiskt eftersom det är en komplett kontrast till USA där, som vi alla vet, invånarna är rädda för allt.

Skillnaden är intressant när man tänker på hur nära länderna står varandra politiskt.
- Ja, men politiken och politikerna i ett land återspeglar nästan aldrig invånarna. Politikerna tjänar inte folket. Och de svarar inte inför folket. De respekterar framförallt inte folket. Det är samma sak i Italien som i USA eller i England. Regeringarna är totalt ointresserade av människorna som valde dem. Och är det fascism? Ja, troligtvis. I England kväver det invånarna. I USA gör det invånarna rädda. Men i Italien verkar det inte ha någon effekt alls. I stället verkar de resonera som att "Visst, vi har en bedrövlig regering, men låt oss gå ut i kväll och ha en trevlig stund".

Så vad tror du det beror på att makt i så stor utsträckning korrumperar?
- Det handlar uteslutande om en gigantisk egotripp. Det handlar om att vara diktatorisk, något som Tony Blair är. Uppenbarligen Bush också. Och de kommer aldrig att ge upp sin makt frivilligt eller medge att de har fel. Deras ego växer och spinner iväg helt utan kontroll, till den grad att de fullkomligen föraktar och nonchalerar folket. Och blir totalt onåbara.

Du ser inga undantag?
- Nej, du måste vara korrumperad och okänslig, eftersom det är politikens natur. Jag menar, om du scannar av hela det politiska fältet, kan du då hitta någon human, sympatisk, intelligent person som talar för dig eller för folket? Jag personligen kan det inte. Därför röstar jag inte utan försöker bara hålla mig borta. Många skulle be dig att rösta blankt för att det är en demokratisk skyldighet. - Jag tror inte politikerna bryr sig om det. Jag tror inte att det har någon som helst inverkan. En blankröst får inte världen att stanna, den skapar inte heller några rubriker.

Du är väl insatt i politik, det är något du gärna talar om i intervjuer och tar upp i dina texter. Men samtidigt är det omöjligt att föreställa sig dig involverad i till exempel Live8. Är du nöjd med din egen politiska plattform?
- Har jag någon politisk plattform?

Naturligtvis. Du har en hängiven publik som du påverkar, men framförallt får du chansen att uttala dig om saker och ting på skivor och i media. Ditt och Pamela Andersons engagemang i PETA, samt återverkningarna efter Meat is Murder är bara två exempel på din påverkan.
- Hmmm ja, jag tror att en del av det inflytande jag har beror på att jag inte är involverad i Live8 eller är delaktig i kändisvärlden. Jag står totalt utanför allting och är här bara för låtarna, för texterna, vilket ger mig en unik position. Jag uttalar mig inte i någon annans intresse, och jag uttalar mig egentligen bara om politik för att jag är så chockad av den tid vi lever i. Men annars har jag inget intresse för det. Men ja, jag tycker livet är en tragedi. Och ja, jag tycker världen är en tragisk plats, men jag diskuterar det bara när jag blir tillfrågad.

Ja, men det är uppenbarligen något som dyker upp i dina texter. Är det en sorts självterapi, ett sätt att hantera omvärlden?
- Ja, det finns en viss tröst i att tala eller sjunga om det, och det är väl också skälet till att människor går till psykologer och liknande. Så naturligtvis är det en helande process, att ge uttryck åt sina åsikter, men jag önskar att jag inte behövde göra det. Jag önskar att USA, England och Italien kunde producera underbara premiärministrar och presidenter, och att världen var fantastisk.

Men då hade du inte haft någonting att sjunga om.
- Nej, då skulle jag inte sjunga alls. Jag skulle vara fullkomligt nöjd med att påta i en rabatt någonstans i... Malmö.

Har du aldrig övervägt en karriär inom den akademiska världen?
- Jag är inte särskilt akademisk. Och jag har en väldigt långsam hjärna.

Kom igen.
- Det är sant! Det är väldigt sant. Jag är en väldigt intressant person, men jag är inte ämnad för utbildning alls.

Så det är verkligen så att musiken var den enda lösningen?
- Absolut. Det var ett totalt, definitivt kall.

Berätta om den nye gitarristen, Jesse Tobias.
- Jag träffade honom för ett par år sedan. Han är mexikan, men född i Texas, vilket är en fantastisk kombination.

Har han varit involverad i några band tidigare?
- Han har varit delaktig i några saker tidigare, men han skulle nog inte uppskatta att jag listade dem här.

Hur har han påverkat ljudbilden på skivan?
- Han är en väldigt nära vän, som också är begåvad med en väldigt unik musikstil, och han kommer också turnera med oss. Innan Jesse var det alltid Alain Whyte, men Alain är inte särskilt förtjust i att turnera.

Det förvånar mig. Han är alltid väldigt energisk och karismatisk på scen.
- Ja, han är en underbar person.

Men Jesse ersätter honom?
- Ja, jag gillar inte ordet ersätta... men ersätta är ordet, olyckligtvis. Fast Alain har varit högst delaktig i arbetet med Ringleader of the Tormentors och skivan bjuder på hans mest fantastiska låtar. Har du hört Life is a Pigsty?

Ja, jag är imponerad.
- Den är underbar.

Ja, den har onekligen gjort intryck, det är låten alla pratar om.
- Jag vet, och det gläder mig något enormt.

Sedan You are the Quarry använder du en mer simplistisk och direkt stilistik.
- Det är något väldigt ovanligt i dagens musikvärld. Jag lyssnar enormt mycket på popmusik och särskilt på vad popmusiker av i dag sjunger, men jag vet inte vad de sjunger om, och slutsatsen måste vara att de inte säger någonting. Det är väldigt viktigt för mig att vara direkt, kortfattad och minnesvärd. Jag vill inte att människor ska lyssna på mig utan att jag lämnar ett intryck.

Människor har i allmänhet svårt att se nyanser i text, och du missade antagligen en stor målgrupp med ditt tidigare formspråk, som var mer ironiskt, utarbetat och lekfullt.
- Jag tror tyvärr du har rätt, många säger att mina texter har varit för svåra, för intellektuella, för litterära.

Vilket är en komplimang.
- Visst, men det är också ett sätt att avfärda någon. "Du kan inte vänta dig inbjudningar, priser, stor publik etcetera, dina texter är för litterära". Vilket tyvärr är sant, eftersom större delen av befolkningen är väldigt simplistisk och aldrig kommer att förstå.

Men om du fick börja om, skulle du välja att vara enkel och direkt från den allra första Smithsskivan?
- Well ja, men jag skulle inte vilja ändra på någonting.

Döden är starkt närvarande på Ringleader of the Tormentors, så mer än någonsin. Vilken är din relation till döden?
- Jag kommer att ha en relation till döden, det är oundvikligt, för dig också. Så det måste bemötas, men det är inte första gången jag sjunger om den.

Nej, men det är första gången den är så påtaglig och uttalad. Dödstematiken ligger och svävar över nästan varje låt.
- Ja, men jag har ständigt varit fascinerad av döden, eftersom det är något vi alla ska möta.

Ja, du är lite av en Woody Allen. I en snyggare kropp förstås.
- Ja, det hoppas jag verkligen! [

Men ser du hans filmer?
- Jag uppskattar dem, men jag tar inga omvägar för att hitta några dvd-exemplar. Jag kommer ihåg att jag för 30 år sedan tyckte han var ganska lustig som den neurotiska, judiska själen med ett liv där ingenting kan gå rätt. Men inte nu.

Jag personligen lider av ett allvarligt oidipuskomplex. Vad är din största svaghet?
- Jag bryr mig för mycket. Något som kanske inte blivit medicinskt klarlagt och definierat än, men det är min absolut största svaghet. Jag känner och bryr mig något enormt. [

Om vad?
- Om allt och alla. Men jag är inte neurotisk.

Men du menar att du kan se någonting på tv eller höra något på radio, och du reagerar?
- Jag reagerar något enormt. Jag blir besatt. Totalt besatt.

Och det blir din drivkraft att skriva?
- Ja, men timmarna jag inte skriver eller står på en scen blir det till ett handikapp. Ett korkat uttalande eller handling från en person kan ockupera och irritera mina sinnen i timmar. När jag egentligen borde vara i den där rabatten i Sverige.

Annars tycks du leva ett väldigt normalt liv. Jag såg BBC-dokumentären The importance of being Morrissey med min farmor, och hon tyckte du verkade så trevlig och normal.
- Ja, men din farmor var ju målgruppen! Som jag sjunger på nya skivan, det finns inget normalt, men jag är mindre komplicerad, och jag lever ett mindre komplicerat liv än vad folk tror. Och det finns mycket i mitt musikaliska liv som jag njuter av. När jag tänker på mina alternativa livsvägar, eller hur jag mådde för 25 år sedan då jag inte trodde att jag skulle leva ett år till, så känner jag mig väldigt välsignad över att sitta här med dig och prata om Ringleader of the Tormentors.

När skrattade du senast?
- Jag är säker på att jag skrattar nästan varje dag. Jag är väldigt fnittrig.

När grät du?
- Jag gråter aldrig. Kanske beror det på att jag inte har några tårkanaler, för jag kan bara inte. Även när jag är helt ifrån mig och fruktansvärt ledsen så är jag helt befriad från tårar. Märkligt, men sant.

Hur hanterar du sorg? - Jag försöker bara vara ensam och hålla mig undan. Människor vill inte vara i närheten av någon som är nere eller deprimerad, så jag försöker hantera saken ensam.

You are the Quarry var en stor försäljningsframgång. Har den succén öppnat några dörrar för dig?
- Nej.

Nej?
- Nej, inga alls, livet flyter på som vanligt, vad väntade du dig?

Privat bord på The Ivy, dokusåpa på MTV, nyheter från Hollywood om att Jude Law ska spela dig i filmen om ditt liv.
- Hahaha, Jude Law? Du menar Arnold Schwarzenegger? Vilket skulle vara det naturliga valet. Nej, ingenting sådant, däremot är förväntningarna på Ringleader of the Tormentors större än de varit på någon av mina tidigare skivor.

Ja, plus att du har en helt ny publik nu, större och bredare.
- Ja verkligen, särskilt i Danmark. Människorna där var så unga.

Du tänker på Roskildefestivalen?
- Ja, och de sjöng med i varje låt. Det var nästintill chockerande. Förlåt, det var chockerande. Särskilt eftersom det förväntas att en Smiths-låt ska tas emot mer kraftfull än, ska vi kalla det, en Morrissey-låt. Men det inträffade inte på Roskilde. Alla kunde texterna till mina låtar. Och de verkade så betagna av mig. Och så intresserade. Det var ingenting annat än fantastiskt.

Men hur skulle du reagera om du blev erbjuden en biljett till Hollywood? Eller om du fick en inbjudan från Martha Stewart eller Oprah?
- Jag skulle antagligen svimma, för jag är så van vid att bli förbisedd av kulturetablissemanget och ignorerad av resten.

Ja, men det var det man kanske trodde skulle förändras med You are the Quarry.
- Well, folk anser mig "som sagt" vara för komplicerad. Att jag är för mycket. Musikindustrin ser mig som en udda karaktär. De ser mig som konst. Men de vill inte ha konst.

Ännu en komplimang.
- Det är en enorm komplimang. Bättre än att vara för lite. Men saken är den att jag inte hör hemma i någon kändisvärld. Jag är ingen "kändis". Jag är ingen "popstjärna". Jag passar inte in i den världen. Särskilt inte inom MTV eller något tv-programs ramar, där allt är styrt och tillrättalagt. Jag skulle bara bli väldigt generad och obekväm i sådana sammanhang. Så jag kommer aldrig få några musikpris eller inbjudningar. Och jag vill inte ha dem. De vill inte ha mig och jag håller mig borta. Det är ömsesidigt. Men för att återknyta till något du sa tidigare, människor pratar ständigt om den gyllene tiden med Smiths, men sanningen är att det inte funnits någon mer intressant tidpunkt i min karriär än just nu. Jag hade aldrig haft skivbolagsmänniskor som verkligen stöttade mig förrän jag träffade Sanctuary. De sa "säg vad du vill ha och vi hjälper dig". Det har aldrig funnits så många människor som är så intresserade av mig som nu. Det är fantastiskt.

Ja, det finns onekligen en ny ung Morrissey-publik som springer runt där ute.
- Ja, och Gud välsigne dem.

Morrissey reser sig upp, går mot baren, leker med en isklyvare och ett isblock och låter isbitarna ramla ner i ett glas.
- Mer vin?

Gärna det.
- Har du hört talas om Tommy Kouberg?

Kouberg?
- Ja, Tommy Kouberg.

Ah, Tommy Körberg. Ja, han är en av Sveriges främsta vokalister.
- Fortfarande?

Fortfarande. Du känner till honom?
- Jag har en videoinspelning av en låt han sjöng 1969, som heter Judy, min vjen.

Judy, min vän. Den var ett schlagerbidrag.
- Men vad betyder titeln?

Judy, min vän.
- Judy min vän! Såklart. I vilket fall som helst, det är min favoritlåt, jag lyssnar på den varje dag. Den är fantastisk.

Du skulle passa in i Tommys sällskap, Morrissey. Han ingår i vad som närmast kan beskrivas som ett nutida Rat Pack. Han har vänner som Kjell Bergqvist. Du vet naturligtvis inte vem Kjell Bergqvist är, men han är beredd att utrota journalister som av någon anledning skulle chickanera Tommy.
- Well, det är sådana vänner du borde ha, Carl. Morrisseys pressagent kommer in och meddelar att en timme har passerat. Jag säger adjö, tittar mot fläcken på fönsterglaset och går mot dörren. När jag rör det elektroniska låset hör jag en röst jag lärt känna under den senaste timmen. - Carl, hur gammal är du?

Trettio.
- Oh, livsfarlig ålder. Akta dig.

Trettioårskris? Är inte det bara någonting alla säger?
- Alla säger det för att det är sant. Trettioårsgränsen är en tröskel. Du börjar kunna se fyrtio. När du var i tjugoårsåldern var det en otänkbar tanke, men nu är fyrtio nästa stopp. Jag hade själv en mindre kris. Jag var totalt skräckslagen. Det kommer att hända Carl, det kommer att hända.

Tack för den glädjande nyheten.
- Well, jag är känd för att sprida glädje och lycka.

Skivan Ringleader of the Tormentors släpps den 3 april och Morrissey besöker Göteborg, Stockolm och Malmö den 1, 2 respektive 6 april.

Stad: 
Kategori: