Filmade biografier, så kallade biopics, är alltid på tapeten och har så varit sedan det gamla Hollywoods studiosystemdagar. Lågvattenmärkena börjar dock likna en frimärkssamling i ljuset av Diana och Grace of Monaco – två skamlösa flörtar med akademins röster. Vi har sett det förut och kommer att se det igen. Varför är egentligen biopics en så provocerande genre? Och hur kommer det sig att så många biografvisade biografier lider av rigor mortis?
Biografier är en paradgenre i Oscarsammanhang där kända skådespelare, som Helen Mirren i The Queen eller Meryl Streep i Järnladyn, ger sig på historiska gestalter. Kraftproven mäts i porträttlikhet, röstimitation, kroppsspråk – ja, sådant som man sysslar med på skådespelarutbildningar eller i tv-program med Björn Kjellman. Ett voodooliknande levandegörande av Madame Tussauds-dockor.
Den som kanske bäst fångat mina aversioner mot genren är den amerikanske filmkritikern David Edelstein. I slutet av 2004 avfyrade han, till många läsares förtret, en rad skottsalvor mot biopics i Slate Magazine. Han skrev bland annat om genrens kronologiska livlöshet och tillbakablickar på ”Freudian hot spots”, såväl som hur filmer som Beyond the Sea bara är en sedvanlig ”prototypical Oscar-bait ego trip”. Edelstein betraktar inte biopics som biografier per se, utan snarare en cynisk genrestöpning enligt särskilda konventioner.
Även jag känner ett instinktivt hat mot det rutinmässiga maskineriet: tillbakablickarna, berättarrösterna, stjärnskådespelare som tar i från tåspetsarna för att leverera livsöden, inom ramarna för ett slags Great Man-narrativ inspirerat av den skotske författaren Thomas Carlyles teori. Jakten på ”den riktiga personen” bakom en publik persona sker enligt en affärsidé som formaterar livsöden till hjältar som genererar Oscarsstatyetter.
Musiker brukar ligga allra bäst till för den värsta sortens biopics. Nollnolltalets Ray och Walk the Line är tydliga exempel på prestigeprojekt som tyngt prispallarna: tråkigt och stelt filmskapande i dess mest oinspirerade och cyniska förklädnad – ett Hollywood-sanktionerat Sikta mot stjärnorna med mål att vinna priser och bevisa drömfabrikens kraft att återinföra döda legendarer på Billboardlistan.
Tidigare i år släpptes Mitt liv med Liberace, enligt manusförfattaren och regissören Steven Soderbergh så gay att storstudiorna backade och i slutändan fick honom att vända sig till HBO. En annan motarbetad biografifilmare är John Ridley, manusförfattare till Steve McQueens bioaktuella 12 Years a Slave, som även skrivit och regisserat Jimi: All is by My Side. Projektet var länge fast i utvecklingshelvetet och dess tillhörande rättighetsproblem men är nu redo för publik, om än med en rad juridiska brasklappar som att huvudpersonen inte får nämnas vid sitt fulla namn eller att hans musik inte får användas.
Med intelligens och förståelse för genrens konventioner och avigsidor dekonstruerar Ridley en av vår tids mest ikoniska rockstjärnor med André ”André 3000” Benjamin i huvudrollen som Jimi Hendrix. Inga hits, inget kändisskap och ytterst begränsade möjligheter att återskapa historiska ögonblick. Utan möjlighet att iscensätta en sedvanligt stjärnglansig karaokekväll fann sig Ridley i en problematisk situation. Det smarta valet stavas avgränsning. Med fokus på ett enda år i gitarrvirtuosens liv – året innan debutalbumet och det stora kändisskapet – undviker Ridley genrens mest skräddarsydda slitage, frångår den dramaturgiska uppgång- och fallkurvan och därigenom också den kronologiska livlöshet som Edelstein kritiserat.
Jimi gestaltas som en naiv sökare i flower power-tider, en av få svarta i en vitdominerad rockmiljö knappa år efter medborgarrättsrörelsen. Kärlek och karriärhopp leder honom till London under Swinging Sixties där han införskaffar delar av den garderob som blivit hans signum. Poliser konfronterar honom i vad som vid första anblick ser ut att bli en vit och kränkt penismätartävling, men som tar en oväntad vändning när fokus riktas mot Jimis färska second hand-köp – kavajen från en husaruniform som i polisernas ögon signalerar ett krig som pacifisten Jimi inte utkämpat, eller för den delen bryr sig ett skit om.
Scenen lyckas effektivt med att avromantisera ikonografins mytologiska skimmer som gör biografier till bländande gäspningar. Huvudpersonens historielösa hållning understryks ytterligare när Jimi köper gräs från en svart intellektuell som klankar ner på hans bristande samhällsengagemang. Frigjord från tvångssyndromet att göra ett förbehållslöst idolporträtt, istället skrapandes under ytan, gör Ridley en slags anti-biopic med dröjande ögonblick på en oslipad diamant som aldrig riktigt tillåts börja skina.
Begränsningarna vänds till fördelar, parenteser förstoras upp. Vi presenteras för en vanlig människa utan problematiska konventioner eller pretentiösa uppsåt. Genren behöver fler bögar, flator och icke-vita som inte stöps efter Oscars-akademins önskemål om vad en biopic bör vara. Inte förrän då kan vi slänga den repiga gamla greatest hits-plattan och upptäcka historiens dolda spår.
Texten är även publicerad i Nöjesguiden #10.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 10, 2013.
