Framtiden är ljus för Pablo Leiva Wenger

Tora Botwid 13:17 28 Feb 2013


Foto: Olle Enqvist

Han har rappat med Ison & Fille, utgör ena halvan av Grillat & Grändy och var 2012 en av scenvärldens hetaste nykomlingar med Stockholmsprisvinnande 127. Tora Botwid har träffat Pablo Leiva Wenger, aktuell i Jonas Hassen Khemiris senaste verk, för att prata roller, framtidsplaner och varför han inte kommer att göra en musikal.

Han var killen som kunde alla repliker ur Kalle Ankas Julafton, och postsorteraren som lärde sig samtliga postnummer i hela Stockholm utantill. Idag smattrar han ord och repliker från Stadsteaterns scen och ställer frågan ”Vafan händz?” ut ur dina högtalare. Han är nominerad för bästa hiphop på P3 Guld och till Nöjesguidens Stockholmspris för sin och brodern Alejandro Leiva Wengers pjäs 127. Det går bra nu, men det som sker och sägs nu tycks alltid hämta mycket kraft ur det som hände innan, och erfarenheterna det gav. Pablo Leiva Wenger verkar göra det mesta med intensitet och hjärta – även om det är i musiken och teatern som det alltid brunnit mest. Trots det har framtiden inte alltid varit självklar.

– Jag hade varit arbetslös i två år, jag gjorde ingenting, absolut ingenting. En dag frågade jag min morsa ”Vad gillar jag att göra?”. ”När du var liten gillade du att spela teater”. ”Jaha?”, sa jag. ”Kan man jobba med det?” Och så sökte jag med hjälp av min bror olika teaterutbildningar.

Vi träffas i Malmö på årets första dag med riktigt blå himmel, jag har solen i ögonen och punktering på cykeln. Pablo kommer direkt ifrån ett besök i en skola, med snack om den föreställning som han medverkar i för tillfället, Jonas Hassen Khemiris senaste verk Jag ringer mina bröder, i regi av Farnaz Arbabi. Den spelas på Malmö Stadsteater fram till mitten av februari, för att sedan ge sig ut på turné.
Historien utgår ifrån Khemiris upplevelser av dagarna efter bombattentatet i Stockholm 2010. Khemiri liknade till utseendet beskrivningen av den man som eventuellt stod bakom dådet, vilket både ledde till att han blev sedd på med misstänksamma blickar och att han själv blev nojig ”Tänk om de tror att jag är terrorist?”.

– Jag kan känna igen mig i huvudkaraktären. Just det där att man känner att folk tittar på en konstigt. Att jag kan sätta ord på deras blickar, trots att det kanske inte alls är så. Dagen efter valet då SD kom in kände jag att folk blev tysta när jag klev in i tunnelbanan, tittade på mig och skämdes. Det var något skumt i stan just då.

För att de skämdes över det Sverige som röstat in SD?

– Ja, just där den veckan. Om någon såg glad ut kunde jag få för mig att de röstade på SD, just för att jag tycke att de såg oberörda ut trots att ett sånt parti skulle sitta i riksdagen.

Förra våren gick han ut teaterhögskolan i Stockholm, det var där som han för första gången satte upp föreställningen 127, skriven av hans bror. 127 handlar mycket om Pablo och Alejandros egna uppväxt i Skärholmen utanför Stockholm. När jag ser föreställningen och lyssnar på en del texter av Grillat & Grändy, den hiphop-duo han har tillsammans med sin andra bror Fille, får jag känslan av att tillvaron har varit ganska hård.

– Allting var inte det, men det finns ju vissa grejer man såg som var rätt hårt. Jag tror att man väljer att belysa de problemen när man har chansen att prata. Så istället för att bara säga att allt har varit bra kan man beskriva det som har varit kefft så att det förhoppningsvis blir någon förändring längre fram.

Och nog är det så. De saker jag har sett Pablo skapa eller medverka i talar ett tydligt språk och berättar historier som behöver höras, öden som behöver synas på scenen, för att upplysa, och för att ge hopp till folk som känner igen sig.

I det kompisgäng som Pablo hängde i under tonåren är det flera som har lyckats väl med sina drömmar. Grammis-nomineringar och priser, radio och tv-jobb, civilekonomer, skådespelare.

– Om du umgås med kreativt folk, och du ser att det går framåt för dem, då vill inte du vara sämre, du drogs med automatiskt. Så har det varit för många i vår umgängeskrets, att de ser att vi går framåt och så börjar de på sitt sätt. Det är häftigt att det blev till något positivt – det hade kunnat gå helt åt andra hållet.

Har ni hjälpt varandra framåt?

– Vi har stöttat varandra, det är det viktigaste. Jag var den enda skådespelaren, men de tyckte aldrig att det var konstigt när jag började hålla på med teater. De tyckte att det var häftigt.
Varje gång Pablo pratar om sina vänner, i musiken, i skolan och teatern, är det som att han ser och berättar om något magiskt. Men, det är inte bara med kompisarna, utan även hemifrån som Pablo har hittat stöd och en varm grund att ta avstamp ifrån. Han har två bröder, även de konstnärer på olika vis – Felipe från Ison & Fille, och författaren Alejandro.

– Min mamma och mina två syskon, de betydde allt för mig. De höll mig alltid på rätt spår. Mamma har alltid varit stöttande, hon har alltid sagt ”gör det du vill”. När jag höll på mycket med musiken sa hon alltid ”kör, kör, kör!”. Hon stöttade oss alla hela tiden.

Första gången Pablo sökte till Teaterhögskolan var det i Göteborg. Han och hans vän Adde hade förstått att det var något som alla på folkhögskolan de gick på verkade hypa, så de bestämde sig för att söka. De lärde sig monologen på vägen till Göteborg. Båda gick vidare från det första provet till det andra – av totalt fyra.

– Va? Har vi inte kommit in? Vi fattade ingenting! De sa att vi ska ha en till monolog. SHIT! Så vi gick och letade upp monologer där, och tänkte okej, den här blir bra. Så pluggade vi typ en timme, och gick in och gjorde andra provet. Det gick åt helvete. Men nästa år kom vi båda in i Stockholm.

Du får ofta frågan om du kände dig udda på Teaterhögskolan. Vad tänker du när du får den frågan?

– Nu när du ställer den tänker jag ”Oj, vänta, varför ställer de den?” Annars har jag inte tänkt på det, jag har bara svarat ”ja”. Men det är sant, jag tror inte att de hade frågat typ min kompis Oskar det. Det är därför jag inte gillar att göra intervjuer, jag har tackat nej till skitmycket, för att jag får just de frågorna, och så tänker de att jag ska prata om en hel grupp, och att jag har lösningar på samhälleliga problem som inte ens politikerna kan lösa. Det är därför jag tackar nej… Jag fick en fråga ”Vad ska vi göra åt Sverigedemokraterna i riksdagen?”. Vad fan vet jag? Jag är skådespelare… jag har inte svar på det.

Att blir skådespelare var inget som Pablo drömde om som barn. Fantasierna om framtiden varierade. Ena dagen polis, andra dagen tjuv, då han kom på att det var roligare att vara jagad än att jaga. När jag frågar honom säger han att han ville vara allt, och kanske är det den önskan som gör att han i 127 och i teatern överlag gärna axlar många olika roller samtidigt.

– Det är det som är så befriande, Jag får prova på att vara allt. När jag skulle sätta igång det projektet som blev 127 frågade jag Alejandro om han kunde skriva någonting till mig. Jag berättade vad jag ville och inte ville göra på scenen. Eftersom han kan våra kvarter och vårt slang och är den enda författaren, vad jag vet, som skriver så smart, humoristiskt och med en tung botten och djupt allvar tvivlade jag aldrig på manuset. Han fick fria händer efter att vi haft våra diskussioner och skräddarsydde 127 åt mig. Jag tvivlade mer på mig som skådespelare när jag såg att han skrivit 15 roller istället för en. I pjäsen får jag till exempel vara värsta salsakungen. Men jag kan inte ens salsa! Innan jag kom hit så YouTube:ade jag merengue. Hur man dansar merengue. Jag vill verkligen lära mig det, och i teatern får jag den möjligheten.

Finns det någon roll du absolut inte vill spela?

– Ja, men jag har gjort de rollerna. Jag vill inte göra dem mer. I film och så, bara gå in och spela den värsta som skjuter, mördaren, hedersvåldsrelaterade grejer. Sånt vill jag inte göra. Inte om karaktären inte är komplex och visar flera sidor.

Med en fot i musiken, en gryende skådespelarkarriär OCH ett hemligt intresse för salsa, är det svårt för en musikalentusiast att inte leka med tanken och förhoppningen att se Pablo i ett smäktande musikalnummer. Med mycket allvar, humor och ett viktigt välbehövt tema, liknande det i de verk han gjort hittills, fast, sjungandes…

– NEJ. Nej... För mig är musiken något jag gör med mina närmaste, där kan vi bara snacka hur vi vill. Vi har inga förhållningsregler, vi bara kör. I teater är det en helt annan koncentration, det är skådespelare, regissörer, producenter, författare, det är så mycket i en grej. I musiken är det bara vi. De två fyller ut varandra skitbra för mig, och därför känner jag inte att jag behöver slå ihop dem. Jag har det skitbra som det är.

Vill du inte göra teater som är sådär då, som med musiken?

– Men det är därför 127 var helt perfekt för mig. Min bror skrev, vi pratade, jag regisserade, gjorde scenografi, jag gjorde allt. Så gillar jag att jobba, när jag gör det själv. Framöver ska jag också sätta upp en pjäs med två kompisar, Ardalan Esmaili och Oskar Töringe, på teatern Unga Klara. Även då ska min bror skriva. Vi letar efter en regissör men om vi inte hittar någon som känns bra regisserar vi själva.

Vad hoppas du på för framtiden?

– Jag vill bli en bra skådespelare, jag känner att jag har en lång väg kvar. Jag vill göra så mycket. Jag vill göra teater, jag vill göra film. Film är en ny grej som jag bara ”wow, det här tycker jag om”. Jag har gjort film några gånger, men jag vill göra mer och utvecklas där.

Solen skiner vidare. Pablo ska gå och vila en stund. Jag pumpar upp däcket och cyklar trots punkan. Cyklar förbi stadsteatern och tänker; bra, tack. Tack för solen och luften. Och tack för konsten när den blåser luft i sumpiga däck och får andra människor att rulla.
 

Stad: 
Kategori: