"Folk gillade inte Mozart heller"

12:04 27 Sep 2006
[B]Det har gått[/B] 20 år sedan jag senast träffade Thomas Di Leva. På den tiden var han en ung aspirerande popstjärna, åtminstone i sitt eget huvud. Fyra uppenbara saker hade vi gemensamt: ett stort musikintresse, små lägenheter i samma kvarter i Vasastan, brödfödejobben på Tomteboda postterminal och en envis vilja att sticka ut vid paketsorteringsmaskinen. Jag genom att klä mig i kostym och silkesskjorta bland förstepostiljoner i blåställ. Thomas genom att konsekvent tejpa en hårlock i pannan med en stor bit Skotch-tejp. Det är klart att vi blev vänner. Otaliga dagar och nätter tillbringade vi på Ritz, i Hagaparken eller i någon av lägenheterna, ibland med vin, som var mitt val, men oftare med te, som var Tomas. Sen rann vänskapen ut i sanden som vänskaper gör ibland, vi möttes på gatan då och då men alltmer sällan. Det hade säkert en del att göra med att min flickvän var imponerad av popstjärnelivet, en dålig egenskap hos någons flickvän runt en charmör som Thomas Di Leva. Det hade förmodligen ännu mer att göra med att Thomas var så fokuserad på sin musik och sin framtoning att få andra samtalsämnen kunde hållas vid liv längre än någon minut. "Fokuserad" är ett sätt att beskriva det. "Självcentrerad" är ett annat. Men kul hade vi, och sen dess har jag envisats med att lyssna på hans musik, med varierande entusiasm. Nu ses vi igen, över var sitt glas vatten i skivbolagets designade konferensrum. Det blir en lite konstig situation. Två vänner från förr som möts igen efter många år, nyfikna på att jämföra erfarenheter, som försöker sammanfatta våra liv sen sist. Samtidigt är vi i var sin professionell roll, en musikjournalist som möter en av landets bäst säljande och mest omskrivna popsångare. Balansgången blir svår ibland. Vi jämför barn, och det funkar. Vi pratar om Thomas dåvarande flickvän Bebe, som har följt honom och formgivit hans skivomslag tills bara för några år sedan. Thomas berättar att de pratar då och då, och jag skickar en hälsning. Så frågar jag om mamman till hans son Cosmo, en kvinna jag aldrig träffat, och då stelnar Thomas. [B]Vill du inte prata om ditt privatliv?[/B] - Nä. Mindre och mindre. Inte så att jag har blivit som Thåström som reser sig och går om en journalist ställer privata frågor, men jag är nog på väg i den riktningen. För mig och för min publik är det materialet, musiken, som är beröringspunkten, och då spelar det egentligen ingen roll om jag som en gång gjorde musiken lever eller har lämnat min kropp. Att skriva om mitt privatliv är att underskatta läsarens intellekt, och dessutom fördumma det. Jag tycker att media har ett folkbildande ansvar. Medias bild av Thomas Di Leva är inte bara ett kapitel för sig, utan ett komplett uppslagsverk i halvitalienska band. Under åren har jag blivit mer och mer förundrad medan mediebilden har kommit allt längre ifrån den ambitiösa musiker och festande unga man jag var kompis med. Visst hade Thomas svävat ut i önskningar om allomfattande kärlek och världsfred ibland, men betydligt oftare ville han specialstudera min videoinspelade Prince-konsert i ultrarapid, diskutera lanseringsstrategier, lyssna 17 varv på Isley Brothers i jakt på vokalharmonier och kanske någon låt att göra en cover på, och lyssna 14 varv på The Cures In between days bara för att den var så bra. Den tilltagande saliga religiositeten som alltmer tog över varenda intervju och sedan varenda sång kände jag inte alls igen. - Vem säger att du kände hela Thomas? Fniss. - Men jag har aldrig sett mig som religiös. Däremot andlig. Jag vill inte tillhöra en klubb, ett parti, en religion. Man ska kunna komma och gå som man vill, och bilda sig uppfattningar om de eviga existensiella frågorna. Det är motsatsen till hur religion används i dag, eller politik, eller filosofiska system. - Jag vill att andlighet och politik ska vara plattformar i stället för verktyg eller till och med uniformer. "Är du inte med oss är du mot oss", säger ledare som hänvisar till uppenbarelseboken. Antingen för att han tillhör den klubben eller för att han behöver rättfärdigande hållbara argument i just den klubben. Den sortens profetior är förblindande, och det är vad Hur ser vår framtid ut? på nya skivan försöker fånga. Ring till Gud kan säkert till och med uppfattas som hädisk i vissa kretsar. "Han svarar la la la la la la la la". - Ha ha ha. Jo. Säkert. Men kan det inte vara lite tröstande också? I väst betyder det kanske nonsens, men också glädje och hopp. I sanskrit är "la" ett mantra för guden Indra. Jag umgås rätt mycket med indier, och jag hade nog båda tolkningarna i huvudet när jag skrev det. - Jag har ett annat sätt att skriva texter nu. Det började på förra skivan, Tiden faller, och har utvecklats. Jag försöker få fram att det inte är så lätt, att det inte bara går att alltid gå omkring och vara salig. - Förr ville jag beskriva min eufori, hur jag känner. Det var helt klart att stryka media mothårs, men det var viktigt för mig i mötet med min publik. Men vaddå, folk gillade inte Mozart heller, de tyckte att han hade för många toner. He he he. Thomas Di Leva har kvar sitt sätt att formulera sina egna provocerande rubriker, och han ser ut att njuta lika mycket av att vräka ur sig den sortens drastiska och provocerande uttalanden som han gjorde för 20 år sedan. På den tiden visste jag inte riktigt om jag vågade syna dem, eller om jag skulle ta dem på allvar, och det gjorde att jag kände mig i underläge i vår vänskap. I dag är både Thomas och jag mognare, och jag skrattar med Thomas och påminner om att han var lika förtjust i att uttala sig i form av uppseendeväckande rubriker redan för 20 år sedan. - Jo, jag gillar de drastiska formuleringarna. Det har jag alltid gjort. Sen får man äta upp dem ibland, men det är det värt. Annars tycker jag att den nya skivans andliga texter har en ny ton. Den tvärsäkra saligheten har fått en viss tveksamhet, eller åtminstone en större ödmjukhet än tidigare. - Mm. Bilden av mig är ju som "kärleksprofeten", och i den rollen projicerar människor sina behov och uppfattningar på mig. Då blir man lite tvådimensionell. Att ge av sitt hjärta behöver inte komma av att man går omkring i fullständig harmoni, kärlek kan lika gärna komma ur storm. Eller ur en tom konservburk. Det är vad jag försöker få fram i Att vara kärlek. Ett tag var du på väg att förvandlas till en riktig mediakuf, tyckte jag. När tv behövde en bög tog man fram riksbögen Jonas, och när man behövde en salig bohem tog man fram riks-new age-mannen Thomas. - Det var inte riktigt mitt val. Det var mera situationen som var sådan, det valde sig självt. Men jag reflekterar inte så mycket över det. Jag har fått ta emot mycket ris och ros av media, så jag tar det med en rejäl nypa salt. Media behöver enkla seriefigurer - skurkar och hjältar - inte flerdimensionella verkliga människor. Det är ju samma sak i dag, med riksgöteborgaren Håkan Hellström till exempel. Texterna är mycket mer personligt utelämnande nu än tidigare. - Jo. Jag kände mig klar med att förklara vad jag känner i mitt hjärta, mina inre världar, mitt stream of conciousness. Nu vill jag mer beskriva vad jag ser än vad jag känner. Det är en stor skillnad. Samtidigt får ju lyssnaren höra precis vad hon vill. Jag kanske menade något specifikt, och jag kanske till och med kan berätta vad jag menade. Men nästa vecka kanske jag menar något helt annat med samma text, och på samma sätt är det för den som lyssnar. Jag har ett sätt att uttrycka mig mera allmängiltigt, så att lyssnaren kan använda texten för sina egna behov. Se! andas uppbrott ur relationer, tycker jag. - Man kan lika gärna betrakta den mer allmänt. Om man bara åker genom stan och tittar ut genom bilfönstret ser man så mycket isolering och rädsla i en värld som mer än någonsin behöver att man ser varandra. Tonåringar, som kanske inte blivit tillräckligt sedda eller lyssnade på i barndomen gör allt för att bli sedda, och ibland blir det till och med destruktivt, som att de skär sig i armarna. Det där är en sån paradox - samtidigt som den globala kontakten ökar med internet och mobiltelefoni så blir människorna allt mindre synliga. På ett sätt har jag en längtan till den urgamla bykänslan, där alla kände alla. Välkommen till jorden, skriven till ditt barn, är väldigt privat. Som din variant av David Bowies Kooks, till hans nyfödda son Zowie. - Jo, men han använde trumpet. Och min Cosmo har hunnit bli fem år, så jag är lite försenad. Det var ett annat barn som just hade fötts, och jag funderade på vilken sorts hälsning jag skulle skicka, så det blev en sång både till Cosmo och det barnet. Man vet ju inte om Cosmo kommer att reagera som Zowie gjorde och ogillar låten. Det tror jag inte, jag har ju ingen trumpet med i alla fall. Musikaliskt verkar du ha tittat i backspegeln på Hoppets röst. Tysta tårar får mig till och med att tro att du lyssnat på The Cures pophits igen. - Haha, nästan rätt. Jag har inte lyssnat på The Cure, men jag tänkte faktiskt på Echo & The Bunnymen när jag skrev den, med den där fantastiska växlingen mellan dur och moll som de brukade ha. Och till Känslig har du snott riffet från Sweet Jane. - Ja. Och från en annan Lou Reed-låt, Vicious. Men den låt jag hade i huvudet när jag gjorde riffet var The Troggs gamla Wild thing. Så du lånade det med berått mod? - Faktiskt. Jag sa till dem som var i studion att om vi inte gör en låt på det riffet går det ur cirkulationen och ungdomarna riskerar att glömma bort det. Det får inte hända. Eh. Men jag tänkte mest på hur det skulle låtit om Bellman hade gjort det. När Thomas Di Leva lägger till såna små kommentarer ser han inte ut att mena det. Det är just den sortens uttalanden som ger uppmärksamhet och reaktioner, och som när de förmedlas i media cementerar bilden av den obegripliga kufen Di Leva. [B]Det har funnits perioder när jag lyssnat på din musik med halvljummet intresse, får jag lov att erkänna.[/B] - Det är lugnt. Ett tag var jag inte särskilt intresserad själv. Åren mellan 1994 och 1996 låg mitt fokus bara på meditation, musiken var bara ett jobb. Jag brydde mig inte, jag skrev ner vad jag kom att tänka på och sjöng in. Jag kunde improvisera fram en text på fem minuter. Jag är du var första steget tillbaka, och nu synar jag varenda rad så noga så noga. Det finns en risk att man blir för noga, att man tycker att varje textrad måste vara världens smartaste. Samtidigt som de bästa texterna är Marc Bolans. Get it on, bang a gong, liksom. Jag har för mig att du var strikt disciplinerad för 20 år sen, satte dig och skrev låtar och spelade in på portastudion under en arbetsdag, innan du tog ledigt för kvällen. Minns jag fel? - Nej, du minns rätt. Jag visste bara att jag ville skriva och sjunga, men jag visste kanske inte exakt vad eller hur. Ända från att jag var tonåring fattade jag att det som skiljer amatören från proffset är hur fokuserad man är, om man verkligen bryr sig och är beredd att arbeta för sitt mål. Jag är ännu värre i dag, jag vill ha totalkoll på varje led i processen. Från varje trumslag eller varje ton - man kan ju ta ett C på så många olika sätt - till mastering och omslag. I arbetet med Hoppets röst stötte jag på en massa spöken i maskineriet och då går jag in ännu djupare. Det kanske inte alltid är något man vinner på, risken finns att det blir alltför överarbetat. Men jag ser det ändå som min plikt, hur tråkigt ordet än känns, att kunna se tillbaka på varje skiva och kunna känna att jag har gjort allt jag kunnat. Hur känns Hoppets röst nu precis innan release, blev det för överarbetat? - Den känns bra. Men jag har ju oändliga parametrar, skalan är evig, så det går alltid att göra det ännu bättre. Medan jag antecknar Thomas storslagna liknelser tittar han intensivt på mitt ansikte. Jag undrar om han värderar mig, grubblar på om jag som journalist blivit ytterligare en i raden av sensationssökande ytlighetsskrapande. - De flesta vill inte prata musik med mig, de vill bara prata om mina kläder. Jag har inte ställt en enda fråga om dina kläder. - Nä. Tack för det. Samtidigt är den sortens frågor inte så konstigt att folk vill ställa. Mitt utseende har ju alltid varit en del av mitt artisteri, ända sedan den tejpade locken i pannan för 25 år sedan. Det är väl det som är arvet efter David Bowie, och precis samma sak som Kiss. Som ingen brydde sig om när de slutade sminka sig till seriefigurer. De var tvungna att börja med make-upen igen. - Precis. Jag och Kiss. Och Charlie Chaplin, det räckte ju med siluetten av honom för att man skulle dras in i hans artisteri. Och precis som Chaplin hade jag en period när jag väldigt mycket var riksnarr. Det står Ola Salo för i dag, medan Di Leva har blivit en institution, att fästa färdiga bilder och uppfattningar på. Det är okej. Det kan jag leva med. Det är dags att skiljas åt, Thomas är inbokad för ytterligare ett journalistmöte. Jag erbjuder mig att skicka texten till honom i förväg så att han inte ska bli felciterad. - Det blir jag ju ändå alltid, skrattar Thomas. Jag skickar tillbaka synpunkter till dig, så att du får min mailadress. Vi kan försöka ses. Som man alltid säger när man träffat en gammal kompis som man inte riktigt vet om man har något gemensamt med längre. Som aldrig brukar bli av. Det skulle inte göra så mycket, Thomas verkar må bra, och den vetskapen räcker för mig. n Thomas Di Levas skiva Hoppets röst finns ute nu.
Stad: 
Kategori: 

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nöjesguidens nyhetsbrev


 

Missa inga nyheter! Missa inga fester!
Anmäl dig idag!