Jag har ett väldigt starkt minne av första gången jag drack sprit. Jag gick i tredje klass, och jag var nio år. Det var samma år som jag köpte min första popskiva (U2:s The Unforgettable Fire), läste Världarnas krig och...Jag har ett väldigt starkt minne av första gången jag drack sprit. Jag gick i tredje klass, och jag var nio år. Det var samma år som jag köpte min första popskiva (U2:s The Unforgettable Fire), läste Världarnas krig och pappa tog med mig till biografen för att se Amadeus (den var nåt så inåthelvete lång kommer jag ihåg). Det var också samma år som jag blev kär i min lärarinna som bar Busnel-kavajer och doftade lavendel. Hon spelade Chopin på ett litet piano mellan lektionerna och hjälpte mig att översätta Dorothy Parker. Jag var väldigt förtjust i Dorothy Parker, hon var väldigt förtjust i Dorothy Parker, och jag hade bara turen att befinna mig i samma rum. Jag kan inte lyssna till Chopin längre utan att tänka på Dottie Parker.
Men det starkaste minnet kommer från sprit. Ett glas gnistrande whisky som pappa hade ställt på diskbänken. Jag greppade glaset med båda händerna i tron att det var äppeljuice och tog en stor mun. Det kändes som hela munnen fylldes av blod.
–Aaaaaaaaaaagh! Shit! Starkt, starkt, starkt!
Blod, bark, tobak, honung blandades med choklad. Varenda cell i min lilla kropp ställde sig i givakt och rullade ut bårar och defibrilleringsutrustning. Pappa kom samtidigt in i köket.
–Gott?, frågade han.
–Mycket gott, men med en viss obehaglig koncentration av tjära, svarade jag innan jag föll till golvet och blev liggande i koma.
Numera, när jag vill återknytas med barndomen, tar jag inte fram fotografier eller ringer en gammal lärarinna, jag häller upp ett stort, gnistrande glas whisky.
