Film är dyrare på bio (1997)

Fredrik Sahlin 14:44 20 Nov 2012

TEXT: Fredrik Sahlin

För 100 år sedan kostade det 20 öre att gå på bio. Det var ganska dyrt. Idag kostar det 70 kronor. Det är också dyrt. Inte minst i de fall då biografduken bara är en ynka tum större än TVn där hemma. Men det kan komma att bli ännu dyrare. 

En biografbiljett är hårdvaluta. Det visar inte minst de slogan-tävlingar och dylikt som Coca Cola och andra företag öser ut över Sommarsverige. "Samla tio choklad-papper. Säg något kul och vinn en resa till månen. Andra till tionde pris är fem biobil­jetter." Faktum är att det är ganska dyrt att se film på bio. Kanske inte reellt, men defini­tivt relativt sett. 

Om biobiljetten hade följt prisutvecklingen från 1966 hade en biobiljett idag kostat drygt 50 kronor och inte de 70 kronor som vi nu måste punga ut med, oavsett om vi går på megabiografen eller på en liten bioholk (medelpriset för landet är 66 kronor men då räknas barnfilmerna in, vilka oftast tingar 40 kronor). Skillnaden på nära 20 kronor kan tyckas vara liten att bråka om, speciellt med tanke på att genom­snittssvensken ser knappt två filmer per år, och den personliga förlusten därför inte är speciellt kännbar. Där­emot är det naturligtvis stora peng­för de största biografägarna, Svensk industri och Sandrews. Frågan är dock hur länge de kan höja pri­serna innan publiken reagerar och låter de stora multibiograferna stå ensamma i pop corn-oset.

Kanske kommer prisändringarna att ta andra former, så att det blir som det en gång var här hemma: att man betalade oli­ka mycket beroende på var i salongen man satt. Eller att det blir som det sedan länge är i England: du betalar mer för att sitta i en stor THX-klassad premiärbiograf och min­dre för att se på duk i miniformat eller på kvartersbiografen som ger mindre och ud­da, men likväl nya, filmer.
Systemet med differentierade priser kan vara till gagn för såväl publik som bolag - beroende på hur det används.
Men chansen att de svenska bolagen ska införa differentiering genom att sänka pri­set på de små salongerna är kanske inte så stor. Risken är istället uppenbar att det blir tvärtom: att de stora blir mycket dyrare och de små i bästa fall har kvar ett oförändrat pris. I Norge ägs merparten av biograferna av kommunen, men det har på senare tid kommit några privata intressen på mark­naden och de differentierade priserna är på ingång. Ett inte så lyckat exempel på detta, ur publikens ögon sett, är när 20th Century Fox hyrde in sig på Oslo Spektrum och vi­sade den renoverade kopian av Stjärnornas Krig för 125 norska kronor per person. Man får anta att popcorn-försäljningen inte slog branschrekord den kvällen.
 
Det är emellertid inte bara det faktum att filmsalongerna skiljer sig mycket i stor­lek och sittkomfort som talar för varierade priser. Den första omedelbara anledningen vore väl att locka folk till biograferna. För 30 år sedan löste det svenska folket 35 mil­joner biljetter per år och 1996 enbart 15 miljoner. Det publikraset beror självklart inte bara på priset men en flexibilitet i prissättandet skulle nog inte hämma publikflö­det. Nu när procentsatsen för arbetslösheten har stabiliserats på en tvåsiffrig nivå skulle en billigare biljett för just dessa vara på sin plats. Eller varför inte helt enkelt subven­tionera ungdomarna som av den senare ti­dens undersökningar utsetts som de stora förlorarna. Pensionärerna, som enligt sam­ma undersökningar, får en allt drägligare tillvaro, åtnjuter fortfarande positiv särbe­handling vid biokassan - trots att de alltså mte längre är ensamma om att vara sysslo­lösa på dagtid.
 
– Pensionärspriser är väl något av kutym i branschen, säger Jeanette Nilsson, biograf­chef för SF i Göteborg.
 
I samma stad existerar ett uns av det dif­ferentierade tänkandet, åtminstone på bio­grafen Filmstaden, som tar 50 kronor av den som vill se film före 17.00. På vardagar. Det har dock inte visat någon större verkan på det totala biogåendet. 
 
– Det är inte speciellt lönsamt, jag skulle nog vilja säga att det är plus-minus-noll. Det är mer en markering. Det ska vara dy­rare under prime time.
 
SFs VD, Torsten Larsson, berättar att re­spektive stads biografchef bestämmer pris­nivåer utefter sin kunskap om den kund­krets de jobbar med.
 
– I Stockholm lönar det sig inte med billi­gare pris på dagtid. Det kommer inte till­räckligt med folk helt enkelt.
 
 Men pensionärsrabatt finns visst fortfa­rande någonstans, säger han. 
 
Att sänka priset för arbetslösa tycker han är en behjärtansvärd idé, "de arbetslösa har varit uppe på bordet och vänt", men det skulle bli alltför svårt att lösa rent prak­tiskt. Torsten Larsson säger också att man in­om SF har fört en lång diskussion om diffe­rentierade priser men att man aldrig har lyckats komma fram till någon helgjuten lösning. Att en film skulle kosta mindre för att salongen är dito, tycker han inte är rim­ligt. Inte heller att det finns någon anled­ning att ha olika priser för olika platser.
 
 Det finns inga "första raderna" längre i våra biografer. Man ska se lika bra från alla stolar.
 
SF har, som bekant, slopat de måndagspriser vilka bolaget, liksom Sandrews, in­förde i början på 90-talet.
 
Vi såg inte den ökning av det totala bio­gåendet som vi hade hoppats på, i praktiken blev det bara så att vi flyttade runt bio­besöken från en dag till en annan.
 
Konkurrenten Sandrews har emellertid behållit sina billigare måndagar. Inte heller detta bolag anser sig tjäna grova pengar på denna mer uppstyrda form av differentie­ring men biografchef (de har bara en) Bo Nilsson säger att det ligger "ett mjukt vär­de" i att ha kvar dem. Förhoppningen är att det ska stimulera biointresset, att månda­gens biobesök ska ge mersmak och att kun­den sedan ska komma tillbaka en annan dag.
 
 Poängen med en specifik lågprisdag är att folk jobbar in en rutin, och eftersom det kommer mycket publik blir själva besöket desto roligare för alla. Det är ju trots allt en helt annan sak att se på film i sällskap med många andra än att sitta själv. Våra månda­gar är mycket bättre än branschens i övrigt, fortsätter han utan att överraska, så man får väl dra slutsatsen att publiken gillar pri­serna.
 
Han vill dock inte sträcka sig så långt att hävda att folk är snåla.
 
 Men det finns många människor som letar röda priser, som känner sig nöjda med att ha gjort en bra affär. 
 
Om man tittar igenom repertoaren i de tre största städerna framgår det tydligt att bolagen tar chansen att höja priset på extra långa filmer. Film per parti och minut, helt enkelt. Oscarmagneten Den engelska patien­ten, exempelvis, kostar 85 kronor på Sand­rews minisalong Biopalatset 8 i Stockholm. Bo Nilsson erkänner att det är så, och att en Oscar eller fler kan dra upp priset, men säger sig kunna försvara åtminstone det förstnämnda ur en driftmässig synpunkt -l ång film, färre betalningstillfallen - men tillägger att han egentligen inte tycker att längden ska spela någon roll.
 
 Jag förstår om kunden ibland kan kän­na sig lurad. Det finns ju många långa fil­mer som är tråkiga.
 
Kvalitetsaspekten lyser annars med sin frånvaro i denna rundfrågning. Vilket i och för sig är rätt rimligt eftersom detta skulle innebära ett rejält definitionsproblem. Sanna Grönlund, på Triangelfilms Bio­graf Sture i Stockholm, närmar sig dock en sådan när hon svarar på frågan om man som liten biograf, med mer udda filmer, känner sig pressad att dra ner priserna för att locka publik.
 
 Vi vill inte rea bort våra filmer, det vore som att säga att vi har så konstiga filmer att vi måste dumpa priset. Egentligen är det Batman som borde kosta 40 kronor och våra dubbelt så mycket.
 
 
Det är uppenbart att frågan om differen­tierade priser har diskuterats ett tag i bran­schen. Alla tillfrågade - inom och utom denna texts ramar - ger ifrån sig en lätt suck och drar igång sina motargument, argument som inte verka bottna i personlig övertygelse utan i en ekonomisk-praktisk sådan. Biografcheferna tycker extra illa om de specialerbjudande som de olika filmdis­tributörerna anordnar tillsammans med media. Det till synes lättlösta erbjudandet "Gå två, betala för en" erbjuder, enligt dem, svåra problem för personalen i biljettluck­orna och deras dataprogram. Alla är också rörande överens om att 70 kronor inte är för dyrt för en biljett.
 
 Inte med tanke på de enorma investe­ringarna som gjorts i Biosverige de senaste åren, säger Sandrews Bo Nilsson. Sverige har en av världens bästa biostrukturer. Det­ta samt att biopubliken får två timmar un­derhållning skapad av några av världens mest kreativa begåvningar borde vara värt entréavgiften. 
 
Även om det där om "världens mest krea­tiva begåvningar" i många fall milt sagt kan ifrågasättas kan man ju ändå betänka att en biljett inte kostar mer än en snabbt försvinnande drink på krogen.
Å andra sidan räcker 70 kronor till en må­nads förråd av corn flakes.

 

Stad: 
Kategori: