Festivalminnen

Lumparhistorier och fiskeskrönor i all ära, men det roligaste vi vet är att slå oss ner med ärrade festivalveteraner för att överträffa varandra i dråpliga minnen. Inför årets säsong har vi låtit årets viktigaste festivalprofiler rita och berätta om sina erfarenheter från leråkern.


Markus Krunegård hemsöker han från Hultsfred, Arvika och Peace & Love via Emmaboda och Storsjöyran till Putte i Parken och Skellefteås Trästock i sommar.
–Det är egentligen inte mitt eget minne, men eftersom det är en så sedelärande historia så kör jag den ändå. Den handlar om min kompis Eli, som kom hem efter Emmabodafestivalen för rätt många år sedan. Väl hemma satte han sig för att titta på tv, och upptäckte att hans könshår var fullt av spindlar.
Poängen är alltså att festivaler inte är så kul som folk säger. Gå inte på myten. Stanna hemma. Om det nu gör att hälften av min publik försvinner i sommar — må så vara.



José Gonzales turnerar i USA hela sommaren. Men en avstickare till Way Out Wests scen unnar han oss och sig, särskilt eftersom han då får sova hemma en natt.
–Jag åkte till Hultsfred med min lillebror, som publik, och vi hittade ett jättefint ställe att sätta upp tältet. Inte visste jag att det var i träsket. Först blev det väldigt trångt mellan tälten, och sen vaknade vi en natt av att det luktade väldigt illa. Det var någon som hade bajsat i tältkanten, och så var det cigarettmärken i hela tältet. Till sist började det regna, och då gick det knappt att vara där. Brännhål i tältet, bajslukt och översvämning — det var första och sista gången jag tältade. När jag åkte dit för att spela första gången bodde jag i bilen, det var mycket bättre.



Mats Rubarth, AIK-spelare och blivande rockstjärna som missar både EM och festivaler.
–Jag har mest ickeminnen från festivaler. Under min skatepunkperiod, 1993 typ, ville jag se NOFX på Bergslagsrocken, men mina föräldrar ville inte att jag skulle sova över i en bil så det sket sig. Ha ha, inte speciellt rock.
Saken är den att jag på grund av min fotboll inte har haft sommarlov de sista 15 åren, något som inte alls känns bittert. Jag har aldrig kunnat åka på någon festival. När man var 20 kändes det inte så kul, men numera spelar det mindre roll. Accelerator på Münchenbryggeriet är nog det närmaste festival jag kommit. Hm, fast så jävla kul var det inte heller, även om jag såg Strokes första Stockholmsgig då.



Mona Sahlin som år efter år hänger på Hultsfredsfestivalen, med allt fler och allt större livvakter runt sig för varje år.
–Jag har ju varit på Hultsfred i tio år, jag hade kunnat sitta och berätta minnen hur länge som helst men just den här natten står ut, det kan ha varit 2003 eller 2004. En sådan där underbar sommarnatt med Håkan Hellström på scenen och precis packat med människor. Vissa spelningar är det bara så mycket glädje som vibrerar i luften, och det här var verkligen en sådan natt, det var så magiskt. Jag stod bokstavligen och rös i två timmar. Det var så underbart. Sådana stunder får man sådan energi i flera veckor, månader efteråt, för han bara fyller folk med sådan glädje, och det gjorde han verkligen den natten. Så jag ser så mycket fram emot årets Hultsfredsfestival, jag är där fredag till lördag. Nu har jag tur som har en dotter som bor i Hultsfred, för släpar man med barn i tio år träffar de en Hultsfredspojke och så blir de kvar. Så nu slipper jag tälta i träsket. Håkan symboliserar för mig det bästa med Hultsfred och det bästa med musik, musik ger folk sådan glädje. Det låter så banalt men det är verkligen så.



Chris Keating, vars Yeasayer från Brooklyn kan vara de som gör eklektisk till ett positivt ord på Way Out West.
–Den första festival jag gick på var i Washington DC, när jag var 17. En massa bra band skulle spela, Beastie Boys, A Tribe Called Quest, och det kostade typ 60 dollar att komma in. Fatta, det var tre veckolöner för en 17-åring. Men innan det ens hunnit komma igång, medan fuckin’ Dave Matthews band spelade, så blev det allt molnigare, och plötsligt slog blixten ner rätt på gräsplanen. Jag hade just gått därifrån — tack, Dave Matthews — men två personer dog. Sedan ställdes hela festivalen in. Inga bra band, inga pengar tillbaka, då förstår du varför jag inte är så förtjust i festivaler sedan dess.


Nate Mendel, basist i Foo Fighters, spelar på Where the action is i Stockholm:
–Mitt bästa festivalminne är från när vi spelade på Rock in Rio i Rio de Janeiro 2002. Det var utan tvekan den största spelning vi gjort. Vi hade en publik på ungefär 200 000 och vi var så sjukt nervösa, men vi gick ut på scen och gjorde en grym spelning. Sen hängde vi på stranden och hangglidade lite.
Innan vi började spela i Europa hade jag aldrig varit på festival, vi har inte festivaler direkt i USA, men den bästa festivalspelning jag sett måste vara The Arcade fire i Reading 2005.


The Teenagers står för sommarens mest ekivoka utspel från Accelerators scen.
–Vårt bästa minne var att spela på Readingfestivalen förra sommaren. Det var vår första stora festival i England, och eftersom det liksom är en av de allra största så var det cool bara att stå där på scenen. Det var sååååå mycket folk. Vi spelade direkt efter Crystal Castles, som är bra live, och Digitalism var också där.
Efter spelningen hängde vi bara i solskenet hela dagen. Jag tappade bort mina skor. Till slut hittade jag dem igen. Så mycket mer kommer jag inte ihåg faktiskt, det var ett bra suddigt minne.


Kocky är tveksam, men hinner ändå med Hultsfred, Arvika, Sundsvalls gatufest och Emmaboda den här sommaren.
–Jag har aldrig varit en festivalmänniska som stövlar runt i lera och bor i tält. Jag gillar spelningarna. Mitt bästa festivalminne får bli när M.I.A uppträdde på Hultsfred. Det var grymt.


Nicole Atkins, Ashbury Park NJs bästa röst någonsin förgyller Peace & Love-festivalen.
–Jag minns Lollapalooza 1995, det var fantastiskt. Dels såg jag Beck där, enbart med en gitarr och långt innan han blev stor. Vilken förlust att han är scientolog. Men framför allt såg jag Pavement. Det var stekande hett, så funktionärerna började spruta vatten på oss med brandslangar. Folk blev skitförbannade och började kasta lera. Vadå? Nej, nej, inte jag, jag skulle aldrig kasta lera i Pavements riktning. Tvärtom, jag var nära att hamna i slagsmål med lerkastarna.


Larry Parypa, distlegend i återförenade The Sonics som förärar Way Out West sin närvaro 43 år efter att Psycho la grunden för all framtida garagerock.
–För kanske 8–10 år sedan öppnades EMP Music Museum vid Seattle Center med pompa och ståt. Det är typ ett Rock and Roll Hall of Fame. Historiska band från nordvästra USA bjöds in för att uppträda, och alla tackade ja. Men The Sonics vägrade.
Min brorsa Andy och jag var där för att kolla alla 60-talsband på blues/rock-scenen, och eftersom The Sonics vägrade uppträda spelade istället — på fotbollstadions största scen — ett Sonics-tributband, med medlemmar från R.E.M, Young Fresh Fellows, Mudhoney och andra stora band från trakten. De spelade 14 Sonics-låtar för tusentals fans. Sedan spelade de in en CD med våra låtar. Teckning? Nej, jag har en sjuk familjemedlem att ta hand om, så jag hinner inte.


David Coverdale, Deep Purple-veteran som återuppväckt Whitesnake lagom till Sweden Rock.
–Jag var 16 eller 17 år och sjöng med ett lokalt band som hade fått äran att öppna festivalen Teespop i norra England. Det måste ha varit 1967. Innan spelningen mötte jag Steve Winwood, som var min största idol, och han bjöd mig på en joint. Sen efter spelningen kom Long John Baldry fram och försökte ragga upp mig genom att smickra mig för vår version av Penny Lane. Det var smickrande, men inte lika trevligt. Och inte fan tänker jag rita Long John trying to fuck me.



Anna Järvinen spelar på Peace and love och Arvika festivalen, men skulle du missa henne återstår ju alltid Putte i parken-festivalen i Karlskoga.
–Jag var aldrig någon enorm festivalåkare egentligen, jag har inte varit på mer än fem. Jag vill inte frysa, älskar inte att dricka så länge och kände samtidigt stor avund mot dem som förvandlades till weekendhippies under festivalerna. Ett tag var jag del i ett sympatiskt gäng från Östergötland, med bland annat strandfrukostrutinen i Roskilde, och det var fint att hänga där.
Men med evig risk för att anklagas för lyrisk inställning till livet, det bästa minnet från en hemresa efter Roskilde. Jag vill poängtera efter den negativa inledningen att jag också älskade att bli mörbultad av naturen som man blir av långa promenader och hårt sovunderlag. Jag önskar bara att jag kunnat vara mer ohämmad. I alla fall, det var kanske den gången när den perfekta bajsspiralen tornade upp en halvmeter utanför tältet, eller kanske då när jag nästan blev nertrampad på Suede, eller när Jeff Buckley faktiskt verkade så blyg mellan låtarna och bob hund-sångaren hade kryckor. Eller när Hultsfred var i augusti och höstkylan kom lite för nära att göra slut på oss under natten.
Nej det var nog Roskilde i alla fall. Jag var smutsig och lycklig och hade fått ett blandband att lyssna på och stoppade någonstans vid Linköping in det i freestylen. Inte vet jag vad som bidrog till vad, men när jag då för första gången hörde ”Fame is but a fruit tree...” fanns det inget stopp för tårarna. Det var första gången Nick Drakes röst fyllde huvudet på mig och det är mitt bästa festivalminne. Eller, det finns några fler, men det får bli en annan gång.



Jason Mraz som egenhändigt förvandlar Peace & Love till ett flummigt och lyckligt Woodstock i år igen.
–Peace & Love-festivalen här i Sverige förra året var fantastisk. När jag tackade ja till att spela där antog jag att det inte skulle vara så många som lyssnade på min musik så jag åkte dit mest för att göra reklam för mig själv. Sedan kom alla dessa människor och tittade på mig. Det var först då jag insåg hur min musik hade spridit sig.
Jag var på Rock Werchter-festivalen som publik. Det var grymt. Jag rökte svampar och tittade på Manson och Björk. Jag var lite i min egen värld. Jag gillar Manson och Björk. Och svampar.


Fujiya & Miyagi är inte från Japan utan från Bristol. Hur som helst står de för Hultsfredsfestivalens bästa mix av kraut och electronica.
–Vi spelade på Electric Picnic på Irland förra som maren, och på stora scenen spelade samtidigt Iggy och The Stooges som är några av våra största hjältar. Mellan två låtar hörde vi hur de röjde i en tung Down in the street, och vi kände oss spontant tvungna att spela med några takter. Det borde kunnat bli en grym stereoeffekt med samma låt från två scener, men jag tror inte att folk riktigt fattade vad vi höll på med. Det var kul för oss, hursomhelst.



Familjen stoppar inte huvudet i sandet, han hinner inte bara spela på alla svenska festivaler utan dessutom ta en sväng till Wireless-festivalen i London och inte minst Roskilde.
–Det måste vara när jag såg Oasis för första gången i Roskilde 1995. Precis i första låten när Liam glider in på scen står en snubbe ganska långt fram i publiken och gör fucktecken mot bandet, vilket Liam upptäcker. Då tar han sin vita, stjärnformade tamburin och slänger rakt i huvet på killen så att den studsar högt upp igen. Sen vrålar Liam ”me and you, you fookin’ twat”. Klassiker!



A Beautiful Friend, eller “Pelle” som hans mamma brukade ropa när maten var klar, solodebuterar på Hultsfredsfestivalen i år.
–Mitt värsta festivalminne var när vi spelade med Yukon AK på Piteå dansar & ler, om det var 2001 eller 2002. På efterfesten stötte jag på en gammal tjej-kompis som jag inte hade sett på väldigt länge. Men medan vi stod och pratade kom det fram en sån där stor skogshuggarnorrlänning, helt tydligt med för mycket innanför västen, och var skitjobbig mot min tjejkompis. Jag försökte få skogshuggaren att inse att hon inte var intresserad, och plötsligt stod min polare Jimmy bredvid mig och frågade om jag behövde hjälp. I nästa sekund har han gett skogshuggaren en rak höger så att han föll raklång. När jag gapande vände mig mot Jimmy hade han redan vänt och rusat ut ur lokalen, och i nästa sekund var skogs-huggaren på väg upp, argt stirrande på mig. Jag glömmer aldrig den blicken. Så jag och min tjej-kompis fick också lägga benen på ryggen, och sedan var den efterfesten över.



Helena Gutarra, som med La Puma och under Turbonegro-beskydd gör sommarens småfestivaler i Tranås, Mariehamn, Lindesberg och inte minst Rejmyre osäkra.
–Mitt highlight moment var när jag genom en kompis fick följa med på Hyde Park Festival 2006, som gäst eller vad man ska kalla det. Vi hade de här speciella backstagepassen där vi blev bjudna på allt, och då menar jag allt. Det var Foo Fighters, Queens of the Stone Age, Motorhead och Juliette and the licks som spelade för 85 000 människor, ganska mäktigt, och vi fick stå på sidan av scenen medan de spelade. Det är ju inte alla som har sett Lemmys vårta på så nära håll.
Senare på efterfesten fick jag krama Dave Grohl, Josh Homme och Lemmy. Det var ett religiöst ögonblick. Jag delade ivrigt ut mina La Puma-demos till kända och okända på efterfesten, och väntar fortfarande på svar.


På Hultsfredsfestivalen den 12–14 juni spelar bland andra A Beautiful Friend, Afasi & Filthy, Babyshambles, The Courteeners, Familjen, Fujiya & Miyagi, The Hives, Håkan Hellström, Joel Alme, Kocky, Markus Krunegård, The Only Ones, Rage Against The Machine, Robyn, Those Dancing Days, Säkert!

På Emmabodafestivalen den 31 juli–2 augusti spelar bland andra Justice, Markus Krunegård, Familjen, Niccokick, Elf Power, Kristian Anttila, Zeigeist, Almedal, Kocky, Moto Boy, Dreamboy

På Peace & Love i Borlänge den 23-28 juni spelar bland andra Anna Järvinen, CSS, Entombed, Hästpojken, Jason Mraz, M A Numminen, Mano Chao,
Markus Krunegård, Pugh Rogefeldt, The Wombats, Eldkvarn, Kent,
Sex Pistols, The Hellacopters, Thåström, Christian Kjellvander, Hanoi Rocks och Nicole Atkins.

På Sweden Rock i Sölvesborg den 4–7 juni spelar bland andra Whitesnake, Judas Priest, Poison, Tesla, Ace Frehley, Ministry, Carcass, Def Leppard, Mustasch och Fastway.

På Accelerator i Stockholm den 24 och 25 juni spelar bland andra Band of Horses, Deerhunter, Duffy, Hercules & Love Affair, MGMT, Stars, The Teenagers och Vampire Weekend.

På Putte i parken i Karlskoga den 31 juli–2 augusti spelar bland andra Maia Hirasawa, Adam Tensta, Petter, Familjen, Fibes Oh Fibes, Markus Krunegård, The Soundtrack Of Our Lives, Christian Kjellvander, Anna Järvinen, LaPuma och Turbonegro.

På Arvikafestivalen den 3–5 juli spelar bland andra Cut Copy, Death Cab For Cutie, El Perro Del Mar, Familjen, The Go! Team, Hot Chip, Interpol, Anna Järvinen, Kocky,
Markus Krunegård, M.I.A., Maps, MSTRKRFT, Kate Nash, O’Death, Britta Persson och Slayer.

På Way Out West i Göteborg den 7–9 augusti spelar bland andra Broder Daniel, Familjen, The Flaming Lips, Fleet Foxes, Franz Ferdinand, Grinderman, The Gutter Twins, Holy Fuck, Joan As Police Woman, José González, Lightspeed Champion, N.E.R.D.,
The National, No Age, Okkervil River, Sigur Rós, Sonic Youth, The Sonics och Yeasayer.
På Where The Action Is i Stockholm den 14 juni spelar bland andra Foo Fighters, Queens Of The Stone Age, The Hellacopters, Sahara Hotnights, Dirty Pretty Things och Dinosaur Jr.

På Skogsröjet i Rejmyre den 30 juli spelar bland andra Backyard Babies, Dia Psalma och La Puma.