Foto: Elin Björklund
Plötsligt började slumrande sovstäder att vibrera. Plötsligt började förorten att dansa. Här och där dyker de upp. Oregelbundet. Mer eller mindre informellt. Inga etablerade institutioner eller stora namn, bara feta fester med en tanke. År 2012 går strömmarna i Stockholms nattliv inte nödvändigtvis från periferi till centrum. Det är i förorten det händer.
Azar Nikbakht är en av initiativ-tagarna till Mamarazzi, Högdalsklubben som ungefär var tredje månad skapar köer utanför den lokala teatern. För lite mer än ett år sedan började hon och vännen Kerstin Larsson prata om hur tråkigt och segregerat nattlivet i Stockholm var, hur de borde starta en egen klubb för att skapa det de tyckte fattades.
– På klubbarna där vi befann oss var det så himla många människor som vi saknade, berättar Kerstin Larsson. Folk från ens förflutna eller andra som aldrig skulle våga sätta sin fot på de ställena.
Efter att ha kontaktat andra musik-intresserade och ”rediga” personer i sin omgivning föddes Mamarazzi i december 2011 – en klubb där basen och dansen står i fokus och bokningarna lika gärna kan heta Lilla Namo och Martin Bentancourt som Enough Dance Crew eller Yakumbé slagverksorkestrer.
– I våra event skriver vi nästan alltid ”musik som du inte kan stå still till”, skrattar Elin Björnström, en av de andra medlemmarna i det fem kvinnor starka kollektivet.
Tanken var från början att flytta runt klubben i ytterstaden, men lämpliga lokaler fanns inte i överflöd. Samtidigt riskerade Fria teatern i Högdalen nedläggning efter indragna bidrag och samarbetet föll sig naturligt. Inkomster till den ekonomiskt knäande teatern och en plats för Mamarazzi-crewet att göra festen de alltid drömt om.
Tre av fem bor i området och även om gruppen inte vill utesluta att Mamarazzi kan förändras och ta nya former, är de numera tveksamma till att göra fester utan att ha en egen koppling till platsen.
– Målet har ju alltid varit att nå ut till personer som bor i området, säger Kerstin. Inte bara att folk från stan ska komma till en fest i förorten utan att faktiskt nå en publik i området där man arrangerar något.
Att det är i förorten de vill verka blir de däremot bara mer och mer övertygade om.
– Vi har fått så mycket kärlek för det, säger Linnea Hall. Folk som kommer och säger ”det är så kul att det händer något på den här sidan av stan”.
Foto: Anna Classon
I en annan söderförort har en anonym kulturförening under sommaren ordnat fester i en gammal industrilokal. Kristel och Felix, två av medlemmarna i föreningen, framför att de inte har något som helst intresse av att exponeras i media.
– Vi vill bygga upp ett gott rykte för att vi gör en bra klubb och har roligt tillsammans, inte skapa en hype som är baserad på någonting annat, säger Kristel. Vi vill att folk ska komma till oss för att de vet att vi gör feta fester och att det är bra stämning.
Gruppen möttes i viljan att göra roliga fester som ett sätt att generera pengar till olika kulturprojekt.
– Det är absolut en fest, man gör det för att man älskar musiken och att dansa, säger Kristel. Men också för att vi vill använda den vinst vi får in och de relationer vi skapar för att bygga upp någonting i området.
– Pengarna går till sådant som är gratis och öppet för alla, säger Felix. Det var lite därför vi började – man pratar med folk som vill hålla på med screentryck, någon som vill klippa film. Folk vill göra olika saker men man har inte råd att skaffa grejer.
– Folk här ute har inga pengar, fyller Kristel i. Så fort det är gratis kommer det jättemånga men när det börjar kosta pengar försvinner de. Folk har inte pengar att lägga på kultur.
Kulturföreningens fester karakteriseras av stökig elektronisk musik, DIY-anda och en förkärlek för icke-kommersiell populärkultur. Alla arbetar gratis, tar sig an sådant de inte riktigt kan och lär sig längs vägen. Felix och Kristel tror inte att det hade varit samma sak om någon hade gjort vinning på projektet.
– Det är det som är spännande, att alla jobbar skiten ur sig men ingen får betalt, säger Kristel. Alla som kommer dit och gör festerna gör det för att de tycker att det är kul. Det finns en kraft i det.
De två grupperna är rörande överens om att det finns nog med klubbar inne i stan, att deras projekt inte har där att göra. En fest utanför tullarna är något annat – en del av en process som gör förorten till mer än en plats dit man åker för att äta och sova.
– Det är också för att få folk att röra sig i stan, säger Mamarazzis Linnea Hall. Stockholm är ju verkligen en stad där man åker in och gör saker i centrum.
– Det handlar om en form av segregation, fortsätter Azar Nikbakht. Varför ska allt roligt hända i stan? Förorter är oftast ändå så himla understimulerade. Då är det ju jättebra om vi och andra som bor här försöker dra ihop något med det vi har och kan.
Hon hoppas att Mamarazzi ska inspirera andra och kanske också sätta press på politiker att satsa mer på miljonprogramsområdena. Felix, från den anonyma kulturföreningen, sätter dock inget hopp till de politiska institutionerna.
– Jag tror inte att det finns något intresse hos någon Stockholmspolitiker att skapa icke-kommersiella frirum i förorten, varför skulle de göra det? Då skulle vi börja prata med varandra och organisera oss, det hade varit skitdumt.
Både Azar och Felix har dubbla känslor inför det de gör. Rädslan finns att man bidrar till att områdena blir hippa och därmed accelererar gentrifieringsprocessen genom att förvandla en ruffig förort till något spännande och coolt, redo att exploateras av ekonomiska intressenter.
– Högdalen är verkligen ett sådant område som håller på att gentrifieras väldigt fort, säger Azar. Men jag tycker ändå att det väger upp att man faktiskt gör något i sitt eget område. Vi kan inte ta på oss hela gentrifieringsbördan.
– Det är ännu viktigare då att det händer sånt här på flera ställen, i flera förorter, säger Kerstin. Vi har en hel jävla stad, det kan hända jättemycket om vi bara fördelar det bättre.
I kulturföreningen som Kristel och Felix tillhör går snacket i samma spår.
– Gentrifieringsprocessen är en kraft som sker oavsett, säger Kristel. Vi vill göra vår förort till ett schyst ställe att bo på. Vi vill att det ska hända saker här.
– Det är bara att man måste värna om att de är till för dem som bor här nu, fyller Felix i. Inte som en anledning för någon jävel att höja hyrorna eller för någon som ska flytta hit sedan och indirekt göra så att vi måste flytta.
– Det gäller väl att göra så att det blir ointressant för dem, att de utrymmen man skapar ska vara oattraktiva att exploatera, säger Kristel.
Foto: Anna Classon
Bristen på lokaler är det största problemet. Kulturföreningens industri-lokal lämpar sig bäst för sommarfester, nu letar de efter ett ställe att fortsätta även under höst och vinter. Mamarazzi gillar Fria teatern men lokalen visade sig snabbt vara för liten.
– Man får ju ont i magen så fort man ser att det bildas kö, säger My Adborn i arrangörsgruppen. Man vet inte vart folk bor och vill inte att de kommer förgäves. Men folk som bor i närheten tycker att det är jätteskönt att kunna gå hem sedan.
– Det är en väldigt härlig känsla att man kan gå till någonting i närheten av där man bor, håller Kerstin med. Det skapar en kärlek till den egna orten.
Problem uppstår dock om enbart de egna kretsarna fyller upp lokalen, vilket resulterar i att de som kommer för en viss akt eller som sett en affisch i området kanske inte kommer in. Syftet med Mamarazzi är ju att komma ur sin egen lilla bubbla och att sammanföra olika sfärer.
– Stockholm är en jättesegregerad stad, konstaterar Azar. Och vi måste kunna bryta det. Människor måste kunna mötas över gränser.
– Vi strävar verkligen efter att alla ska känna sig välkomna, säger My. Det ska vara gemytligt och familjärt, men inte på det exkluderande sättet.
Foto: Anna Classon
Kristel och Felix tror att stämningen blir bättre när professionaliteten och kommersialismen försvinner från festen. Folk känner sig mer delaktiga, mindre övervakade och blir därför trevligare.
– Den stora skillnaden är att på våra fester kommer folk inte bara dit för att konsumera, säger Kristel. Många är med och bygger upp veckan innan, andra är där och spelar. Folk hoppar in och jobbar som vi knappt vet vilka det är. Det finns ingen känsla av att vi är proffs på det här och vi levererar festen och ni är bara här för att dansa. Det är snarare så att om du vill göra någonting är du lika stor del i att bygga upp det här som alla andra. Jag tycker att man märker att folk växer av det.
Helst skulle de vilja att festen var helt öppen för vem som helst att knata in och delta, men lagen kräver slutna sällskap.
– Det är också lite problematiskt att ta ett inträde, säger Kristel. Nu har det ju gått till att stödja olika projekt men vi har pratat om att ha frivilligt inträde till festerna. För att inte exkludera folk för att de inte har pengar.
2012 har varit ett bra år för olika typer av stök i utkanten av staden, konstaterar de två festarrangörerna. Varför just nu?
– Det beror väl på att det är ute i förorten som unga människor får lägenheter, säger Kristel. Vi bor ju alla här ute, det är ingen av oss som bor i city.
– Ett litet tag till kan vi bo kvar här, men nu försöker de ju sälja alla hyreslägenheter så nu kommer vi väl få flytta till Nyköping, konstaterar Felix krasst. Festerna kommer att vara i Nyköping, Södertälje och utkanten av Uppsala. Det är där vi lär hamna.
Moa Candil
