Fel bok vann

Eiríkur Örn Norðdahl.

Eiríkur Örn Norðdahl borde fått Nordiska rådets litteraturpris. Det tycker jag, Bodil Malmsten och förhoppningsvis några till. Varför? På grund av 565 sidor Ondska och en sida tacktal som aldrig framfördes. Jag kommer till talet, men först lite om den isländska ljudpoetens strålande samtidsroman: Ondska. Jag gissar att bokens skratt-faktor i kombination med skildrandet av nazismens brott i Litauen påverkade juryns beslut. Det blev kanske magstarkt med en bok som är rolig och fruktansvärd på samma gång? Fabulerande och sann. Stundom är texten en uppsats som löpt amok. Norðdahl har ett påläst rabulistpekfinger på pulsen hos den gryende fascismen i dagens (Fort) Europa samtidigt som han, parallellt, beskriver utrotningen av den judiska befolkningen i staden Jurbarkas 1941. Lägg till ett skruvat svartsjukedrama och en uppsjö förklädda nutidsspaningar, addera ett blottande av nationalistisk ”logik” och voilà: du har Ondska. Du har hisnande folkbildning, skickligt utmejslad i sin struktur. I sin rörelse mellan samtidens Island och tredje rikets avhumaniserande mekanismer, där förskjutningar i ordens betydelse möjliggjorde ideologins framfart. I form av propaganda, men också insipprande som gift i vardagens samtal. När förtryckta omedvetet anammar fiendens språkbruk inser en tyngden i den judiska filosofen Franz Rosenzweigs ord: ”Språk är mer än blod.” 

I Ondska refererar Norðdahls huvudperson Agnes till filologen Victor Klemperers omistliga realtidskartläggning Lingua Tertii Imperii, en kartläggning som just inleds med Rosenzweigs citat. Det är ingen slump. Det fanns och finns massvis med språk i nazismen, i ondskan och det finns massvis med språk i romanen som fick se sig besegrad av Kjell Westös Hägring 38 under Nordiska rådets prisutdelning. Jag har inte läst Westö, men åsikten kvarstår: fel bok vann. Fel tacktal framfördes. På Facebook skrev Norðdahl dagen efter om den absurda ceremonin där Triple & Touch skrek åt alla att ha roligt, där politiker njöt av sydafrikansk dans till tonerna av Paul Simon. Samtliga nominerade hade ombetts förbereda sig, utifall att. Norðdahls tacktal riktade kritik mot den borgerliga och fascistiska politiken. Mot nationalismen och dess nordiska ansikten. Det påminde om alla som dör ”på grund av våra stängsel och våra lagar… vår rädsla, vår misstro och vår hopplöshet…” Den nordiska modellen. Det hade varit en välbehövlig glädje-dödare i stadshusets oförtjänt mysiga samkväm, men förblev en skrynklig lapp i en isländsk författares kavajficka.
 

MÅNADENS LÄSNING
 

Ondska 
Eiríkur Örn Norðdahl
Rámus

Den klär av fascismens språk och ideologi. Den är intelligent och problematiserande, fylld av skamlös berättarlust, svindlande metainfall och viktigt allvar. För att ytterligare sälja in kan jag avslöja att en nynazists potensring spelar en av rollerna.

Förtvivlade människor
Paula Fox
Natur & Kultur 

Paula Fox Förtvivlade människor från 1970 är felfri från titeln till sista ordet. Med en perfekt tuktad prosa skildras ett krisande par i Brooklyn. Ett bett från en hemlös katt får dra igång ett bittert och suveränt realistiskt händelseförlopp där samhällets trasighet sipprar in och speglas mot det småborgerliga äkten-skapets lilla helvete. Jonathan Franzen sägs ligga bakom bokens nyutgivning och han kunde ha studerat sin favoritroman lite noggrannare, underbart är kort. 

I utlandet
Nova Gullberg Zetterstrand 
Modernista 

I utlandet är laddad med 57 koncentrerade utsagor om en barndom innesluten i främlingskap. Om sagans potentiella fulhet, om systerskap och stumhet. Det är skarpa, vackra dikter. För att poesi som arbetar med de slitna komponenterna ”minne” och ”barndom” ska kännas befogad krävs en övertygande röst. En sådan, genomskärande och egen, har Nova Gullberg Zetterstrand. Raderna hamrar sig fram i takt med hissen under diktjagets heltäckningsmatta, sticker direkt för att växa vidare i sinnet.