Exotism är ett roligt ord

Exotism är ett roligt ord. I en ordbok betyder det "böjelse för vad som är exotiskt". På en kultursida är det ett svärord. När man lyssnar på musik anses det bara fult. I Sverige har det alltid funnits en medelklassig ångest över att tycka om musik som inte kommer från vår kultursfär. Jag läste i DN att du borde "tänka efter innan du skakar din medelklassrumpa till kåkstädernas soundtracks". Det gällde alltså att musikstilar som baile funk och reggaeton har börjat spelas på klubbar i innerstads-Stockholm, men jag fick aldrig veta exakt vad jag skulle tänka på. Eller varför jag inte borde tänka efter när jag dansar till annan musik. Man fick veta att det ser roligt ut när "hundra bleka medelklasskids med bostadsrätter betalda av föräldrarna" gör pistoltecken med fingrarna till en bra låt, men det visste jag redan. Det slöa skämtandet med vita svenskar som lyssnar på "svart" musik har dragits ganska många varv nu. Det är svårt att tro, men det finns fortfarande 2005 många som kallar dem som inte rättar sig i det svenska poprock-ledet för "whiggers". Bara för att deras favoritmusik kommer från en helt annan kultur. Den kanske till och med är gjord av någon med en annan hudfärg. Hur ska man då kunna relatera till den? Hur ska man kunna Förstå? Istället borde man fråga varför det alltid krävs att man förstår vad som är "äkta" när man som svensk lyssnar på musik från Sydamerika, men aldrig när man lyssnar på Kent. Eller varför man måste förstå en kultur för att ta del av den, när en stor del av musikhistoriens bra ögonblick består av missförstånd, eller medvetna feltolkningar av just andra kulturer. Aah, det är det här med politiken, med de rika vita som exploaterar de fattiga svarta. Fint, men börja då prata om den istället för att dra vitsar som Fredrik Strage slet ut för fem år sen. Mycket som skrivs om baile funk, reggaeton eller hiphop idag innehåller ofta några vaga pekpinnar. Ungefär som ett explicit lyricsklistermärke på en skiva: det kan hända att du sysslar med exotism när du lyssnar på det här. Men det ges aldrig några alternativ, inga förslag på vad man ska göra istället. Anledningen kanske är att alternativen stavas Lasse Winnerbäck, Kent och Nordman, och att det är då det blir skrämmande på riktigt. För då är det ju musik som är som vi svenskar är mest, som vi tydligen med hjälp av våra rågblonda gener kan förstå, och därför aldrig behöver ifrågasätta. BÄST JUST NU [B]ISOLEE Wearemonster, kommande album, Playhouse/import[/B] Månadens, och förmodligen årets, tyska träsdisco. [B]THE FIELD Things Keep Falling Down, tolva, Kompakt/import[/B] Bland alla fanfarer för att en svensk är på Kompakt är det också kul att han släpper deras bästa tolva på rätt länge. [B]COLLEEN The Golden Morning Breaks, Leaf/Dotshop.se[/B] Lite trevlig ambientmusik från sextonhundratalet. [B]SONARFESTIVALEN Barcelona, 16-19 juni[/B] En svensk house-dj i ett lerigt tält på Hultsfred eller ungefär hälften av Europas bästa techno och electronica i Barcelona? Du bestämmer! [B]CAPTAIN COMATOSE My Song, albumspår från Up In The Flames, Playhouse/import[/B] Den tyska microhousescenen är bara bögiga T-Rex-covers och sånt här piano-rajtantajtan nuförtiden.