Ett tal till nationen

Foto: Sanna Dahlén

Özz Nûjen är expert på att skapa dålig stämning. Lagom till valet är han tillbaka med en ny politisk stand up. Isabelle Espinoza har träffat honom för att prata kritik av Sverige, Zlatans Volvoreklam och förändring.
 

Mötet med Özz Nûjen blev som om man i ett par timmar fick vara med i filmen om hans liv.

Vi kramas, han är en varm person. Öppen och glad och ställer frågor tillbaka. Jag har en komikervän som talat väl om honom inför mitt möte. Jag vet inte mycket mer än det hon har sagt, att han ställde upp en gång och hjälpte till på ett sätt han inte hade behövt, steg upp tidigt på morgonen för någon annans skull och dök upp för att värma upp en publik vid en show som inte var hans egen.

– Det viktigaste var att vi vann! 

Han har varit med på Lantzkampen i Sveriges Radio och tävlat, frågor om senaste veckans aktualiteter. Bilen står utanför Radiohuset.

Vi åker iväg i snön, för vi möts under den tidslucka under ett dygn i januari, när det är vinter i Stockholm och milt, vackert och halt på vägarna. Stadsljuden är dämpade av att allt det vanliga gråa är inlindat i vitt.

Jag tänker på hans historia som jag läst på om, om flykten från Kurdistan som liten pojke, en flykt över minfält, om separationen från pappan och uppväxten i Sverige. Och som vuxen, skilsmässan och om kampen för att älska sig själv och hitta rätt i karriären och våga satsa på det han brinner för. Allt det har han berättat förut. Det är historier ur livet av det stoff som sommarprogram i Sveriges Radio är gjorda. Vi färdas bort från Radiohuset mot en annan stadsdel. 

Özz pratar på. Han berättar om tiden på Dramatiska Institutet när han gick radioutbildningen och samtidigt jobbade på Morgonpasset i P3. Slapp ta studielån.

Är det så att han visar upp en sida av Özz som ska passa Nöjesguidens unga urbana läskrets? I så fall är det av generositet, eller social kompetens. Han vill ge, vara tillmötesgående, visa att vi har något gemensamt, han frågar hur det går för mig i mitt liv och jag blir ställd. Vem, jag?

Allt skakar till. Som om en trottoarkant kommit i vägen för hjulen, men ändå inte. En bil. En taxi bakom oss. Özz manövrerar och kör in till kanten av refugen mitt på Klarabergsviadukten. Vägbanan, viadukten och biltaken, allt är inbäddat i ett fluffig vitt täcke av vinter och snön yr.

Özz hoppar ur bilen och taxichauffören, som kört in i bakdäcket på Özz stora, stiliga Lexus, kommer också ut. Men de säger inte mycket, där de står mittemot varandra, medan flingorna singlar ner på vinterjackorna.

– Du kan inte prata i mobilen när du kör! säger Özz, och gestikulerar, men till synes halvhjärtat. Den andra mumlar ohörbart. Och så är det över.

– Vad hände? frågar jag, när han fått på sig bältet igen. Borde du inte ta hans namn? Är det inte hans försäkring som ska betala?

– Äh. Han är nog fattigare än jag. Vilken grej, va?

”Att det har gått så långt att en av våra mest folkkära musiker måste stå inför våra ögon, vår medias och våra politikers ögon och bedyra sin kärlek för sitt land och visa och bevisa sin lojalitet för Sverige genom att vifta 

på det svenska passet och ropa: ’Titta jag är en av er!’ Varför? Jo, för att han är mörkhyad… för att han någonstans känner sig nödgad och tvingad, av oss, 

sig själv eller dessa tider.”

Jag vill prata om den text som Özz Nûjen skrev kort efter att Timbuktu gjort sitt berömda framträdande med det svenska passet, bedyrat landet sin kärlek och hävdat sin tillhörighet, vilket föranledde att väldigt mycket folk tyckte att de hette Jason i några dagar efteråt. Om texten han själv skrev som kommentar:

– Den blev viral, säger man så? Jag tänkte på den mycket innan jag skrev den. Det var tvunget att det skulle komma ut rätt, ingen stavelse fick vara för mycket eller för lite. Jag sammanfattade läget.  

Responsen från Timbuktu själv blev fin. 

– Jag ser upp till Timbuktu och tycker att det han gör är väldigt viktigt.

”För, bara i rädda, rasistiska och totalitära länder tycker man att det är vackert med bedyranden om sin kärlek till landet och att visa och bevisa sin lojalitet mot det landet. Vi är rädda nu… och DU väljer och kan välja vilka nästa steg som tas. Men en sak ska du veta, oavsett vilka steg du väljer att ta. Jag kommer aldrig försöka visa eller bevisa min kärlek och lojalitet för ett land, OAVSETT land. Även om det är världens bästa land. Varför? För du ska skita i det, du ska fan låta mig vara! Jag älskar detta landet när jag vill och hatar det när jag vill.”

– Just det här reservationslösa hyllandet av saker, jag har alltid varit emot det. Som med Zlatan och Volvo-reklamen. Det blir så stort. Att han sjunger svenska nationalsången. Om du inte kan den och inte gör det, är du då inte svensk? Det blir konstigt. Det är lite illa i tiden, det är små saker, men många indicier i rad kan räcka till ett brott, till att fälla samhället. Att vi går mot en mer nationalistisk era, lite så. Det är lätt att slira på tungan, och jag kan själv göra det, gå upp och: ”Ööh! Heja Sverige!”  Men jag vill inte det – och inte för att jag inte tycker om Sverige. 

”För så gör man i kärlek. Man litar på varandra. Du behöver inte ens säga något, eller ens försöka bevisa din kärlek mot den du vördar och är kär i. Det syns… i dina ögon, det märks i dina handlingar.”

Orden ”Espresso Italiano”, pryder den bruna markisen. Att komma in på fiket på S:t Eriksgatan i Stockholm är lite som att vara tillbaka i den där filmen eller sköna komediserien på tv – Vänner eller Skål – ett ställe där alla kan ditt namn. En liten grupp män vid bordet vid ingången välkomnar och blir glada, skiner upp, tar i hand, kramas. Det var ett tag sedan de såg honom, Özz är hjälten som kommer hem. Så skulle många vilja ha det, det är självklart. Och Özz visar vänlig uppmärksamhet mot de omkring sig. En ung man som är på väg att gå känner inte Özz, men hejdar sig med ett generat och ohöljt beundrande leende.

– Du är Özz! 

Özz hälsar varmt och återvänder sedan till tanken om de många indicierna, som präglar tidsandan i Sverige och som sammantaget kan fälla samhället för ett brott.
 

– Det man älskar ska man också kritisera. Det är det som det innebär att vara medborgare, en medborgare ifrågasätter. De förbjuder tiggeriet, istället för att förbjuda fattigdomen! Och istället för att klaga på arbetslösheten, eller bristen på insatser, på idéer och förslag, klagar de på de arbetslösa! Det ligger i tiden, och den försöker jag fånga, i mitt sätt att vara. Det är inte alltid det går. Det är inte alltid det blir roligt, men allt är inte roligt. Det är inte därför jag gör det heller.

För att vara en bra stand up-komiker måste du vara ett med din tid och helst före din tid, lär han mig. Och se tendenser före alla andra, och analysera, undersöka, ta reda på vad det är som händer och försöka slå hål på föreställningar. Han kan sina saker, i mer än 14 år har han har hållit på och i minst ett par av dem käkades det mest bara nudlar. Det har inte alltid varit lätt. Skämten har ibland ansetts olämpliga. Men förra soloshowen Dålig stämning blev enormt framgångsrik, 16 planerade föreställningar blev till 60, nej 90, nej… vem vet? Turnerande i ett och ett halvt år. Och tv-inspelningen blev under en tid det mest delade klippet på SVT Play.  Nya showen Statsminister Özz Nûjen har premiär den 14 mars. 

– Jag testar jättemycket material. Idén kom för ett och ett halvt år sedan, och mycket har slängts, veckovisa tankar och sånt med kort hållbarhetstid, men det finns eviga ämnen. Till exempel om vårt statsskick (läs Kungen) och sådant som stannat kvar i minnet hos folk. Mandelas död, till exempel, kan man inte skämta om men, jag har en idé om att göra något med hjälp av min teckenspråkstolk, för alla minns när världens mäktigaste man Obama, på Mandelas begravning, blev tolkad på teckenspråk av en person som var en bluff.  Och ingen sa något! Det är jättekul. Språkförbistring är alltid kul. Och att se makten bli förlöjligad. 
 

Showen ska handla om oss, om vårt land, om vår framtid och om yttrandefrihetens skörhet.

– Och om vad som händer om vi inte tar oss i kragen. En demokrati är en demokrati så länge folket tycker att det är värt det. Man får inte glömma att Jobbik och de i Ungern kom fram genom allmänna val. Man får inte glömma att NSDAP (Hitlers parti under Nazityskland, reds. anm.) kom fram genom demokratiska val. Och det går snabbt. I Sverige är det mycket bättre än i övriga Europa, men om man jämför Sverige med Sverige är det inte bra alls. Det är en sorts… ansvarslöshet, man svär sig fri från ansvar. Det tror jag är farligt, för då slutar folk bry sig. Under många år har politiker gjort fel och blivit påkomna, och styrelser och börsbolag har gjort fel, smusslat och fuskat, men man ser nästan aldrig några fällande domar. När makten, den officiella, den monetära och den symboliska, aldrig tar ansvar, varför ska folket göra det?
 

Det händer ofta att den där känslan av grämelse kommer över honom, den han skrev om i texten om Timbuktu. 

– När alla skriker ”så här är det!” När det är drev eller så, då måste man verkligen ifrågasätta. Som med Zlatangrejen, är den verkligen så fin och bra? Samma sak med mitt eget folk, kurderna. ”Nu måste alla dra åt samma håll i Syrien”, kan det låta, men vadå? Vi är ett folk på 40-45 miljoner. Vi tänker inte alla likadant. Jag får kritik för det, ibland med rätta, men. Jag är den jag är, jag vill inte vara någon annans, jag kan inte. Och det är därför, tror jag, som det har tagit längre tid för mig att… slå igenom. För jag har inte tackat ja till allt. Och jag har inte fått förfrågningar, för jag anses vara lite jobbig, en som säger vad jag tycker och tänker och sprider dålig stämning. Och jag har inte alltid varit hipp, inte nu, aldrig. Jag är mig själv. Jag skiter i vad andra tycker. Trägen vinner och att vara sig själv vinner. Annars är du bara en dagslända. Alla snackar om branding och varumärke. Det handlar faktiskt om genuinitet. Att du är ärlig mot dig själv. Jag skulle säkert kunna skriva ett helt soloprogram om bara det allra senaste. Men då tappar jag både mig själv och det allmängiltiga. Alltså, jag gillar klassiker. De eviga frågorna, ”Varför är vi människor så här?” eller ”Varför gör vi så här?” ”Varför?” Jag gillar inte när alla drar åt samma håll.

Han gör en min och lockar blixtsnabbt fram en bild av människor och medier som storögt och gapande går i flock.

– När jag jobbar tänker jag, det här tycker jag är roligt, det här är viktigt, det här behövs. Vi gisslar inte makten längre på samma sätt. Folk säger till mig, ”Varför gå på kungen?”. Men jag gjorde inte det, jag bara lät honom göra bort sig genom att spela upp hans tal. 

Han syftar på en scen i förra showen, som blev ett flitigt delat klipp i sociala medier, där han porträttlikt och ganska exakt spelar upp kungens berömda vända blad-monolog vid älgjakten häromåret.

– Den symboliska makten kan vara så mycket mer subtil, så mycket mer mäktig. För att den bevarar orättvisor, den bevarar status quo, patriarkatet, kvinnoförnedring. Någonting som inte är värdigt ett samhälle som vårt under 2000-talet. Jag är kritisk mot mig själv när jag är kritisk mot Sverige, för jag är också en del av Sverige. Om jag inte är det är jag inte sann mot mig själv. Om man inte fattar att jag kritiserar vårt land för att jag älskar det är man dum i huvudet. På ett sätt. Inte dum på det sättet, men vi kan bättre, vi bör tänka bättre. Men när de säger: ”Passar det inte är det bara att åka hem!”… Idiot! Vi pratar inte om vädret utan om idéer, ideologier, visioner och vårt samhälle. Saker vi faktiskt kan förändra! Och har förändrat. Annars hade vi inte haft åtta timmar arbetsdag och kvinnor hade inte kunnat rösta. Jag såg en rubrik för något halvår sedan: ”SD-riksdagman anklagas för rasismen.” Wow, vad kommer härnäst? En lastbilschaufför anklagas för lastbilskörning? Det är ju hans jobb! 

Stämningen på Norra Brunn, bakom scen, det vill säga i köket utanför en kontorsskrubb, är uppsluppen och koncentrerad. Det är ett allvarligt jobb att ensam på scen ansvara för att locka en fullsatt lokal till skratt, när förväntningarna är så högt ställda. Det högljudda sorlet från lokalen sköljer in i köksregionerna. Kvällens gig ska strax börja och det är Özz Nûjen och Johan Rheborg, med Niklas Andersson som mellanakt som ska på. Det finns en ödmjuk värme mellan männen, när de gör sina sista förberedelser inför att gå ut på scen. Och den säger något om att det inte är självklart hur kvällen ska gå, för det kan aldrig vara självklart. Rimligen har alla tre varit med om att bomba, och alla har varit med om att bevittna varandras misslyckanden. En delad erfarenhet av smärta, som en utomstående inte kan veta något om, förenar dem och säkert nästan alla stand up-komiker. 

När det till sist blir Özz tur, är humorn på gränsen till stötande låg. Man flabbar generat åt absurda underlivsäventyr, oblygt och fysiskt illustrerade av en Özz i god form. 

Från denna ena humoristiska ytterlighet går han till en annan. Till raka påståenden om hur vi förhåller oss till tiggare på stan eller vapenhandel. Här är det inte så skämtsamt, men alla skrattar. När Özz nästan vrålar ut sina beklagande påståenden om hur vi faktiskt beter oss och om fruktansvärda saker vi låter ske mitt framför oss, skrattar vi även där. Åt det absurda, det penibla, det sorgliga, som blir tydligt, tack vare att ett utrymme har skapats där vi får syn på det. Det är stort. Statsminister Nûjen får alla gånger min röst.

"Statsminister Özz Nûjen" har premiär fredag den 14 mars och spelas under våren på Rival i Stockholm och på Draken i Göteborg. Texten är även publicerad i Nöjesguiden #2.