Nu börjar strax ett nytt decennium av storstadsscenkonst. En bild som sammanfattar det gångna dito är raden av vinnare av Nöjesguidens Stockholmspris i kategorin scen: teatergruppen Galeasen, Teater Scenario, skådespelaren Annika Hallin, regissören Kristina Lugn och skådespelaren Lena Nyman, föreställningen Tjechovträd-gården, föreställningen Pudel, koreografen Malin Hellkvist Sellén, performance-koreografen Gunilla Heilborn och skådespelaren Eva Rexed.
En annan bild: den av en ung allvarlig skådespelare som jag intervjuade en höst i början av decenniet. Då var hon aktuell i Martina Montelius Det epileptiska riktmärket. Året före, 2001, hade jag sett henne tugga plastglas och spy passion i Linus Tunströms Kameliadamen på Orionteatern och blivit lika betagen som alla männen i pjäsen. Hon berättade om sin vilja att arbeta med det mörka och svåra, och visade hur man syr en väska av ett par skinnbyxor. Nu, på väg in i nästa decennium, är hon Lisbeth Salander med hela världen. Men för mig är Noomi Rapace alla starka scengestaltningar: till de ovan kan läggas kusliga Katarina och string älskade på Elverket respektive Godkänd på Stadsteatern, brinnande Cosmo Girl i Valerie Solanas ska bli president i Amerika på Dramaten och desperationshårda Medea i Sara Stridsbergs Medealand på Elverket i våras.
Vad ska man nu se för att komplettera decenniebilderna, de här sista skälvande dagarna av 2009? Det är främst de två stora teaterfabrikerna som spelar in i det sista, så min lista pendlar mellan dem.
1 Hållplats
Stadsteatern, till och med den 27 december
Har det teknikrikt visuella från internationell storbildsperformance smittat av sig på svensk scenkonst? En söndag nyligen gick jag direkt från Wim Vandekeybus och Göteborgsoperans baletts gästspel på Dansens Hus – med mytiskt och mustigt målade Black Biist, om makt och skam – till Stadsteatern där Mats Ek visade sig leka hämningslöst med koreograferad videoteknik. När han sätter upp sverigepopulära Roland Schimmelpfennigs Hållplats (som tidigare har spelats här under titeln 24 timmar Berlin) blir det barnteater för vuxna. Det börjar som dansant trivselscenkonst – ett skruvat salongsberusat Goda grannar med rörligt projicerade kulisser för den där ”Clownen Manne cyklar”-effekten. Men mörkret i hörnen får allt längre skuggor. Som till slut når att vrida om armen på dig.
2 Måsen
Stadsteatern, till och med den 31 januari
Som sagt, ska du se en Måsen i år är det den här. Höjdpunkterna Lena Granhagen, Maria Salomaa, Björn Gustafson och andra linneklädda figurer sveper omkring på det ryska godset och skapar riktig ”teater-teater” med förhöjning.
3 Jane Eyre
Dramaten, till och med den 19 mars
Ända in på våren nästa år ska den spelas – Dramaten verkar lika säkra på den här historiens dragningskraft som jag är nyfiken. Hur bra blir Charlotte Brontës brittiska bitterfitta när hon bearbetas av Martina Montelius?
4 Full speed ahead
Stadsteatern, till och med den 31 december
Konstnären Marianne Lindberg De Geer dramatikerdebuterade 2007 på Dramaten med Jag tänker på mig själv. När hon nu gör en uppföljare är det på Stadsteatern i stället men även denna gång med Andreas Boonstra från Moment i Gubbängen som regissör, vilket så klart är ett bra val när man ska göra en ”egensinnig framtidskommentar”. Varför inte inleda nyårsafton med den?
5 Drömmen om Herrön
Dramaten, till och med den 12 februari
Näe, men erkänn att du vill ha sett den. Som en avslutning på det senaste Killingdecenniet. Henrik Schyfferts rödsvarta mc-jacka med matchande skinnkrinolin.
Lägg till ny kommentar