Etablerade debutanter

Redaktion 13:23 28 Jan 2011

”Du har bara en chans att göra ett första intryck” brukar förnumstiga klichépapegojor påstå. Glöm det, säger Nöjesguiden som har pratat med fyra 2011-debutanter som allihop har låtit höra talas om sig under många år redan.


Det vackra livet
Av Holly Astera

Bakom Det vackra livet står syskonduon Philip och Henrik Ekström, som efter ep:n Viljan släpper ett lyxigt och ödsligt självbetitlat debutalbum senare under våren. Nöjesguiden ringde upp dem mitt under en repning.
Er ljudbild påminner lite om syntbanden från åttiotalet. Fast lite ödsligare.
–Jo, svarar Philip, soundet kanske. Men rent influensmässigt var det ett helt nytt sätt för mig att skriva på svenska. Men visst, ljudbilden kan nog låta lite åttiotalsinfluerad med allt det svävande, det lite episka som förstärker känslan och innebörden i orden. För när jag skriver musik försöker jag först hitta en känsla, sedan tillkommer orden och till slut en atmosfär kring allt. Jag försöker berätta på ett nostalgiskt vis. Just därför kanske texterna verkar lite vuxnare och mognare eftersom jag berättar saker utan att överdriva, till exempel historier från när jag var yngre eller ett litet barn.
Innan Det vackra livet var ni kärnan i The Mary Onettes. Varför bestämde ni er för att bli en svensksjungande syskonduo istället?
–Det var Philip som bara råkade nämna det i farten en gång, förklarar Henrik. Att han hade gjort några låtar på svenska. ”Vafan säger du?” Vi lyssnade på låtarna på hans iPhone och jag tyckte att det var något av det bästa jag har hört.
Debutalbumet skrevs under tre intensiva veckor. Vad var det som triggade denna kreativa boost?
–Jag vet inte, skrattar Philip. Det är svårt att sätta fingret på exakt vad som hände med kreativiteten just då. Vi har ju verkligen inte lagt av med Mary Onettes, så kanske var det för att vi inte hade något konkret på gång. Någon slags kombination med det och med att jag bara satt hemma och skrev ner allt så fort. Jag behövde få ur mig alla mängder av ord, alla känslor och all tristess. En riktig känslostorm.
Vad gör ni mer i vår?
–Vi har lite spelningar på gång, säger Philip. En liten Sverigerunda är planerad i maj och efter det blir det en del festivaler.
Hur kommer det att bli?
–Det är svårt att säga, förklarar Philip. Vi jobbar fortfarande på det. Men jag skulle tro att vi kommer att fokusera mer på känslor än det visuella. Allt ska bli en helhet som bygger mycket på en stämning kring ljud och bild. Som sagt, vi jobbar på det, precis som vilket nytt band som helst.

Viljan heter Det vackra livets debut-EP (Labrador/Border), ute nu. Albumet kommer i vår.

Jonny
Av Patrik Forshage

När Teenage Fanclub turnerade tillsammans med Gorky’s Zygotic Mynci i slutet av nittiotalet upptäckte snabbt bandens ledare Norman Blake och Euros Childs hur bra de trivdes tillsammans. Så Norman hoppade in på gitarr när det passade, och därifrån har det bara fortsatt. Deras gemensamma projekt Jonny startade i all anspråkslöshet med planer på att spela in bara ett par sånger.
– Ursprungstanken var nog bara att vi skulle göra en ep, men vi kom aldrig riktigt till skott att släppa den. Så var det någon jag känner som fick höra låtarna och som ville höra mer.
Det mesta tillkom i helt bakvänd ordning. Först kom skivomslaget, och genom det slogs bandnamnet fast automatiskt. Omslaget föreställer fem muntra män som för att fira en kompis födelsedag har skrivit varsin bokstav på sina bara bröst. J. O. N. N. Y.
– Norman såg den polaroidbilden på en av sina kompisars hemsidor och älskade den. Den bilden var liksom ett färdigt skivomslag, utan att den visste om det. Och då var det klart vad vårt projekt skulle heta.
Hur känns det att arbeta i en konstellation igen?
–Än så länge har vi bara spelat som duo, även om vi använde några fler musiker på skivan. Men vi har inte hamnat i några diskussioner där vi har behövt kompromissa. Vi har gått in i studion, tagit fram en låt, spelat igenom den två-tre gånger och sedan spelat in. Det har varit väldigt spontant.
Euros Childs har just släppt det experimentella soloalbumet Face Dripping, och Norman Blake har knappt hunnit hämta andan efter Teenage Fanclubs senaste mästerverk. Men Euros Childs ser inga risker att Jonny-projektet krockar med deras respektive andra aktiviteter.
–Det är nog ingen fara. Norman släppte ju en Teenage Fanclub-skiva förra året, så det kommer att dröja innan han blir upptagen med dem igen. Och albumet jag släppte härom månaden gav ju inga direkta svallvågor, så det är okej. Man kan inte fundera så mycket på sådana saker – det vore så trist att sitta på det här materialet utan att ge ut det, så vi får väl leva med några krockar i värsta fall. Nu har vi i alla fall avsatt ganska mycket tid för att turnera tillsammans.
I början av mars kommer duon till Sverige.
–Det blir en annorlunda upplevelse att turnera bara vi två, jämfört med att åka runt antingen som bandmedlem eller som soloartist. Men Norman är den av oss som har körkort, så han får hantera bilen. Jag får sköta valet av musik i cd-växlaren.
Och sedan? Finns det en fortsättning för Jonny?
–Helt säkert. Med tanke på hur kul vi har det tillsammans blir det definitivt ytterligare en skiva.
 
Jonnys debutalbum (Turnstile/Border) släpps i dagarna. I mars besöker de Sverige.

Newkid
Av Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

Alexander ”Newkid” Ferrer är nyss fyllda 20 år. Efter ett par episka refränger på Lorentz & M. Sakarias debutalbum Vi mot världen och det oemotståndliga mixtapet Newkid on the Block är det äntligen dags för debutalbumet som släpps i mars. Men det har tagit tid. 
–När jag släppte mitt mixtape hösten 2009 var det tänkt som en trailer för mitt album som skulle komma inom ett halvår. Istället har det tagit ett och ett halvt år! Det är bara för att jag hela tiden har spelat in nya låtar och efterhand har hunnit tröttna på de gamla. Nu är det bara två låtar från mixtapet som är med på skivan, från början skulle det vara många fler. Jag vill bara ha med sådana låtar som håller efter 100 lyssningar.
Din skiva påminner en hel del om Lorentz & M. Sakarias debutalbum, och du ligger ju också på deras label Baseline. Hur mycket har de betytt för din musik?
–Jag får ofta den frågan. Men sanningen är att vi utvecklade det här soundet tillsammans. Lorentz hittade mig på MySpace när jag var 16 och vi började samarbeta lite. Det var när vi gjorde Maxar, en cover på Rick Ross och R. Kellys Speedin’, som vi fattade att vi hade något stort på gång. Vi gillar samma sak, den här natt-moden, fast life och så. Sedan har vi bara byggt vidare på det tillsammans.
När de kom var det många som blev chockade eftersom det var hiphop som lutade mer mot pop än mot soultraditionen. Det är lite annorlunda nu, två år senare, inte minst efter att Oskar Linnros och Daniel Adams-Ray gått från att rappa till att göra rena popskivor.
–Ja precis, och jag älskar dem båda, fast Daniels skiva är min favorit. Alltså, på sätt och vis är det synd att min skiva kommer nu och inte för två år sedan, för då hade den verkligen chockat folk, men samtidigt är det skönt att det här soundet är mer accepterat. Det är inte så viktigt med ”realness”, det är inte det som är coolt längre.
På låten Stadium Status som inleder din skiva rappar du om att din pappa var emot att du satsade på en musikkarriär.
–Ja, vad ska man säga, jag vill inte att folk tror att vi har ett dåligt förhållande eller så. Men han kommer från Filippinerna, det är en annan kultur där, det är väldigt viktigt att man är bra i skolan och får bra betyg och så. Och alla i min släkt har också det, alla utom jag. Så han var inte så glad för hela den här rapkarriären, att jag flyttade till Stockholm. Men det är lugnt, det sporrade mig bara ännu mer. Det var skönt att skriva en låt om det.
Det påminner lite om Drake, som också är väldigt öppenhjärtlig i sina texter, och som på inledningslåten till sin skiva, Fireworks, rappar om sin pappa som ger honom dåligt samvete.
–Ja, jag älskar Drake. Den där ärligheten i texterna har vi kanske gemensamt. Jag tror på den slitna frasen ”real recognize real”. Man måste skriva om sådant som är verkligt för en själv. Sedan finns det låtar som Luftens hjältar där vi säger att vi äger luften – det gör vi kanske inte, men det känns så ibland, det är en känsla.
På Luftens hjältar gästas du av Ison och Lorentz, men det är den enda låten på skivan som har gäster. Var det något du eftersträvade, att göra mycket själv?
–Ja, jag vill att den här skivan ska vara jag. Jag vill göra min egen grej, jag vill inte att någon ska kunna säga att jag blev stor genom att rida in på en annan dude. Jag har inte gästat på så många andras skivor heller, även om jag fått frågan många gånger. Däremot har jag börjat skriva låtar åt andra, det är jättekul. Den norska tjejen Mira Craig har sjungit en låt jag skrivit på Norges version av Idol, den har spelats i tv och allt, det känns coolt. Jag vill göra mer sådant. Jag skriver så många låtar hela tiden, och ibland kan jag känna att en låt inte passar mig – jag kanske skriver en refräng som låter lite lökig, och jag är ju ändå rätt cool, du vet – men att den kanske skulle passa någon annan.
Men skriver du på engelska då, om du skriver för artister utomlands?
–Ja, jag skriver lika många låtar på engelska som på svenska. Från början var det tänkt att hälften av mitt mixtape skulle bestå av engelska låtar och hälften av svenska, men vi vaskade den idén. Det blev lite konstigt, det var en realness-grej också, folk som lyssnade blev förvirrade. Men jag kanske hittar på ett nytt alias för engelska låtar.

Newkids debutalbum Alexander Jr Ferrer släpps den 25 mars på Baseline/Sony.

Me and My Army
Av Patrik Forshage

Andreas Kleerups debut för två år sedan gav eko i hela västvärlden. Nu har han bildat bandet Me and My Army och får chansen att debutera igen.
– Haha. Jag gör allt för att undvika den svåra andra skivan. Nej, allvarligt. För mig är det inte konstigt att göra det som känns rätt just i den stunden, och det har sina fördelar att pröva många olika musikvarianter.
Minns du om du var nervös när du debuterade förra gången?
–Jag minns allt från då. Då hade jag en legendarisk pressdag i en svit på Anglais. EMI är fortfarande inte välkomna att boka rum där efter det.
Är det sant?
–Jag kände väl att jag ville prova det där med hur man hanterar hotellrum. Det är kul att kunna ha med på sin CV.
Är du debutantnervös på samma sätt nu, inför Me and My Armys skiva, som inför din debut?
–Faktiskt. Och det är lika kul att göra intervjuer fortfarande, att vara med och jobba på att nå ut. Det var precis vad jag drömde om när jag var liten. Jag går inte ut särskilt mycket längre, utan hänger mest hemma och övar gitarr och hänger med min son. Så att träffa journalister och sitta och prata om mig själv blir lite som att gå i terapi, det är en chans för mig att se mitt liv utifrån.
Du är väldigt öppenhjärtig i intervjuer, även om känsliga saker.
–Det finns folk som säger att man inte ska vara för privat, men jag vet inte var den gränsen går och jag skiter rätt mycket i det också. När jag läser intervjuer med folk, Ozzy, Shania Twain, vemsomhelst, så vill ju jag veta saker om dem, inte bara få något ytligt. ”Jag vill värna om mitt privatliv”, säger folk. Byt fucking yrke i så fall säger jag. Jag menar visst, jag får kritik för att jag sitter i en tv-soffa och är sjuk, men jag bryr mig inte. Så länge mamma vet att jag är okej bryr jag mig inte om vad andra tror. Och folk på gatan är snälla. Det kanske är tre personer totalt som har varit otrevliga, de flesta säger något snällt i förbifarten och jag blir skitglad.
Så tidningarna kan skriva vad de vill?
–Så länge det är sant. Annars räcker det med att hota med stryk. Jag var på väg hem till Alex Schulman med ett baseballträ för att han ville ha med något jag inte hade sagt i en intervju. ”Okej, kom då”, sa han, men sedan ringde han igen och då hade han strukit det jag ville få bort.
Du menar alltså att Me and My Army verkligen är ett band och inte ett Kleerup-projekt?
–Det beror väl på ur vems perspektiv man ser det. De andra ska inte känna sig utanför, och jag vill inte att någon ska inbilla sig att jag gör det ”bara för att få den där rockgrejen ur blodet”. För min del innebär det att jag får diskutera med fem riktiga personer istället för fem röster i mitt huvud.
Är det fem röster som håller med om allt, eller är det ett ständigt tjafsande?
–I huvudet eller i bandet? Äh, i båda fallen är det en röst som alltid har sista ordet.
Den popmusik ni gör jämförs ganska konsekvent med sjuttiotalsrock.
–Och då brukar jag säga att den synt vi använder inte fanns på sjuttiotalet.
Jag tror mera att det handlar om ett slags hantverk som kännetecknade mycket pop då.
–Jo, det är ju inspelat som förr, och eftersom vi märkte att vi kunde sjunga trestämmigt bestämde vi oss för att använda det. En annan idé var att vi skulle göra en skiva som vi skulle kunna framföra live. Då får man inte göra The Ark-misstaget och vara mycket snyggare på bild än i verkligheten, för då blir folk besvikna. Det är bättre att göra som Mick Fleetwood och fotograferas när man står hängig utan tröja och ser ut som skit, då tycker folk att man är en hunk när de får se hur man egentligen ser ut. Eller låter.
Men de annonserade gästerna är inte med.
–Den enda du hör är me, myself and I. Tommy Lee skulle ha varit med på Chemicals, men det sprack. Jag vet inte, han är skyldig mig det, så jag är lite sur. Inte John Grant heller, men han och jag däremot ska faktiskt börja med vår gemensamma skiva nu på torsdag. Han är helt otrolig. Conny på Strand ringde och sa att det här popgeniet ville träffa mig, och mycket tveksamt gick jag dit. Sedan tog det bara en kvart innan vi hade insett hur mycket vi hade gemensamt. Vi funkar skitbra ihop. Han är gay, jag är det inte, och det betyder att vi inte hamnar i den där alfahanne-striden. När sådana überviktiga saker händer en efter en brukar jag titta upp och le. ”Okej, Gud, tack. Vad kommer nu?”
Nämnda Chemicals är en rätt modig text om hur stämningen i en relation får Andreas Kleerup att börja sakna just the chemicals. Med tanke på tidigare skriverier är sådant som att servera Aftonbladet en löpsedel, resonerar jag, och Andreas Kleerup flinar.
–Jag vet. Låt dem. Aftonbladet, här är jag, kom igen då!

Me and My Army släpper sitt debutalbum Thank God for Sending Demons (Parlophone/EMI) i slutet av februari.
 

Stad: 
Kategori: