En stockholmare i Göteborg

09:57 30 Sep 2010

När Parisa Amiri for till Göteborg för att festa bekräftade hon det som vi alla har misstänkt. Tiden i Lilla London är ett vakuum. Allt står still.

Det första jag ser när jag går Linnégatan ner är inte den förstorade radiobil de kallar spårvagn utan en neonskylt. Över en uteservering står det ”Rumpanbar” i glödande röda bokstäver. Rädslan, som blir kvällens röda tråd, den för att kallas ”jävla stockholmare”, sätter igång. Jag påpekar inte den ordvitsande göteborgshumorn men blir lättad när infödde Carl pekar på skylten, skrattar och konstaterar ”Göteborg”. Vi passerar en grusplan belyst med färgglada lyktor och Carl berättar att det är ett av stans inneställen. Kino, namne med en porrklubb i Stockholm. Vi svänger in på Andra långgatan. Jag kommer att tänka på tävlingsgrenen Gatuloppet i TV4:s Gladiatorerna. Istället för steroidstinna bodybuilders i guldiga trikåer står morgondagens skattebetalare i rutiga skjortor i klungor utanför de små men överfulla hålen i väggen vi passerar.

Jag summerar snabbt gatans utbud till barer och porrklubbar innan vi kommer in i en småstökig lokal, l’Assassino, med utplacerade träbord. Baskrar dominerar luftterritoriet. Poesiklubbsbelysningen får det att se dunkelt och smutsigt ut, små spottar i taket är den enda ljuskällan. Jag ser allt ifrån piercade grungefjunisar, ensamstående kvinnor i finstickade klänningar som har passerat 30-strecket och äldre rockgubbar i slitna skinnjackor, till ett gäng stassade transvestiter med de vackraste ögon jag har sett.
–Vill ni redan gå vidare, frågar jag mitt sällskap när jag märker att de följer mig med blicken när jag tar en klunk av min öl. Deras glas står tomma. Jag hindrar mig själv snabbt från att skjuta mig i turistfoten genom att inte säga ”tid är pengar och jag har inte bråttom” och dricker istället. Jag vinkar sedan hejdå till de två bartenderkillarna i omotiverade hawaiiskjortor. Det enda tropiska med l’Assassino var bakterierna på ölglasets rand.
–Stället vi ska till nu är lite mer städat, säger Carl när vi står utanför nästa bar med det inte helt oväntade, men ändå uppskattade namnet, Mitt 2 Hem. Det lite mer städade stället har galler för fönstren, schackrutigt golv och ljusslingor på väggarna. Men sotarmössorna trängs med t-shirts med ironiska tryck och jag kan känna lukten av skörbjugg. Studenthak. Aloe Blacc sjunger att han är i behov av en dollar och vi dricker öl i vinglas. Får berättat för mig att det heter ”galopp”. För att det ska gå fort. Redan efter första klunken frågar Carls vän Felix vart vi ska härnäst. Jag suckar tungt och inser att jag som stockholmsk krogalkis har mött mina övermän.
Jag skjuter mitt glas mot Carls vän i en öluppoffrande gest och går mot toaletten. Banal absintpoesi jämte vänsterbudskap pryder de svarta väggarna och jag tänker att det här måste vara kärnan av det Göteborg jag förväntade mig. Men som de ruttna russinen i kakan har även bloggadresserna tagit mark. Eller snarare vägg.

Barhoppningen går vidare. Kock & Vin är mer än det svenska uttalet av franska tupprätten coq au vin, det är givetvis även namnet på en av Göteborgs finaste krogar. I källaren finns Björns Bar, där vi återhämtar oss med de finaste viner jag har druckit, ostbricka och tryffelsalami. Innan midnatt har jag druckit mer än jag dricker på en hel utekväll i Stockholm. Jag beställer vatten och hånorden haglar över mig som det göteborgska spöregn jag inväntar. När jag går på toaletten ser jag ett kvarglömt paraply ligga på en hylla intill handfatet. På hemmaplan hade jag låtit det ligga eller lämnat in det till personalen men min överlevnadsinstikt tar överhanden och jag trycker ner det i väskan.

På Styrbord Babord har de unga männen tweedkavajer med uppfällda kragar och jag tänker att bildningskomplexets högborg är en möglig båt. Göteborgshipstern gör entré med sina slimmade jeans, grova kängor och ankarprydda t-shirts. Mina misstankar om kreddnivån blir bekräftade, cementerade och huggna i runsten med ett praktstånd när jag ser stockholmska porrbloggsinnehavaren och designern Rasmus Wingårdh stå i utomhusbaren. Beskrev jag internetfenomenet ThatHipsterPorn som porrblogg? Jag menade givetvis hipsterporrblogg, ber så hemskt mycket om ursäkt. En man med grånat hår spelar sextiotalsdängor som kidsen fylledansar ironiskt till i ring. Mögellukten blir värre ju längre in i det uppdraggade Titanic – om Titanic hade varit en konferensskuta – jag kommer. Jag dricker ren vodka ur dricksglas och våra samtal rör sig från skillnaderna mellan våra två städer till one night stand-kulturen. Jag börjar förstå att Carl och hans vän Felix blir cockblockade av min närvaro. Jag fungerar som ett litet kyskhetsbälte runt deras mest värdefulla ägodelar.
– Tjejerna i Göteborg är enkla, vi dejtar inte, vi går bara hem. Jag kanske tillbringar tio minuter med dem, på toaletten, sedan är jag klar, säger en kille som kort därefter kallas ”vandrande penis” av Carl. Det visar sig stämma. Båda påståenden. Inte personligt erfaret, utan i slutet av kvällen frågar jag samma kille hur många av alla hans tjejbekanta vi har hälsat på som har åkt på finbehandlingen. Han räknar dem till ”fem, kanske” och rycker på axlarna. Jag tar tillfället i akt och påstår att drinkinnehåll brukar kastas i ansiktet på krogsvin i Stockholm, men drar slutsatsen att göteborgare är mer måna om att få i sig drinkarna när de svarar att det aldrig händer.

Jag passerar en hårdrockare i ärmlöst linne och axellångt hår med lugg som får stå för båtens klientelvariation. Han är strängt upptagen med någonting som liknar river dance på vägen ut. En tatuerare som erbjuder ”gratis bläck” till min, på det sättet, orörda kropp möter oss utanför. Carls dejt berättar om sin halvtrampstamp, det vill säga inte centrerad i svanken utan på sidan. Ett ankare. För att hon känner sig ”väldigt göteborgspatriotisk”. Vad skulle vara lokalpatriotiskt för oss stockholmare, frågar jag dem, och får svaret ”en flaska rosé, du ser ut som en typisk stockholmare”.
Tatueraren namedroppar alla han känner i Stockholm och är mån om att vara relevant. I min fylledimma uppfattar jag Elin Kling och försöker verka imponerad. Jag vinglar nerför backen in till Nefertiti där jag frångår mitt pålagda allälskande sätt för första gången och gör missen att hånskratta åt den nittiotalsromantiska stämpeln. Oj. Det går inte mer än ett par minuter innan jag kallas ”torr jävla stockholmare” för att jag klädsamt diggar till housen istället för att masklikt gnugga mig som alla andra.

Efter att jag har sett kvällens första klackar, får jag nog av mina sneakers och vi sätter oss i en taxi mot Avenyn och Stureplansgruppens Push. När jag stiger ur har jag bytt skor och är ett par decimeter längre. På väg in stannas tatueraren och med en guldfisks ansikte hör jag att det beror på att han har ”en gaddning på halsen”. Det är bara försmaken av den vidriga stekarkultur jag snart kommer i kontakt med. De rosa skjortor och champagnebord som dominerade Stockholm för över fem år sedan har precis anlänt i Göteborgs hamn. De alldeles för snygga servitriserna på Push champagnebord har matchande lacktajts och jag tänker att Göteborgs modeller måste vara underbetalda om de står och serverar låtsasstekare. De tillhörande isfacklor, för att riktigt låta alla grogghoror veta att de har köpt in en penisförlängande champagneflaska, går av och jag går mot toaletten. På tjejernas toalett står en champagnebar och jag blir uppriktigt förvånad när jag ser ett par tjejer beställa med egna kontokort. Tre män står i det ljusrörprydda dj-båset och jag inser att jag inte har sett en enda kvinnlig dj. Än mindre blogg-dj, någonting de andra säger knappt existerar i Göteborg förutom när de importeras från Stockholm i form av Signe Siemsen, Anna Hibbs eller Michaela Forni.

När jag har fått min dos silikonbröst och äldre män vänder jag mot utgången. Alla lismar för vakterna, tar i hand och tackar för ikväll eller delar ut kindpussar.
–Den där vakten får ligga mest i Göteborg, säger min kompis och på vägen ut ber mannen i dörren om ursäkt för att vår tatuerade vän inte kom in och hänvisar till de direktiv de har fått från Stureplansgruppen.
Jag skakar på huvudet och känner de första regndropparna falla. När jag drar upp mitt ligistparaply ser jag att alla med en ficka har ett eget. Vi besöker Peacock, den halvtomma källaren med brockadtapeter och sammetsgardiner som tar emot alla de invandrare Push filtrerar ut, och får ett skratt till svars när jag frågar om det finns några hiphop- och r’n’b-ställen i Göteborg. Precis som jag misstänkte, Göteborg är antingen indiepop eller ängslig stekarkultur på Avenyn.

På väg till kvällens sista stopp, Park Lane, visar Felix mig hur man får upp dörren på en offentlig toalett och jag applåderar. Väl inne på klubben kan jag konstatera att utseendet är likt Le Bon Palais, alla frånskilda cougars favorithäng i Stockholm, med sin stora lokal. Ändå är detta den enda klubben där jag faktiskt har roligt. Jag träffar en bloggare på motsvarigheten till stureplan.se, aveny.se, som presenterar sig som Jolin. Hon är en av servitriserna jag såg på Push och visar sig vara den mest karismatiska person Göteborg har gett mig. På vägen ut hade bara en kram från Håkan Hellström gjort mig gladare över att vara i Sveriges andra stad. Men lyckoruset blir kort då jag råkar se vakternas övervåld när de först sparkar ner någon och sedan drar in en svart kille till ett hemligt rum i klubben. När jag skriker att vakten är en vidrig jävel småler han mot mig och kallar mig patetisk. Jag går hem med en klump i magen.
 

Stad: 
Kategori: