Mitt första biominne är av en ful liten pojke som sjunger sig själv till ro med The Flintstones-vinjetten under en Jurassic Park-visning i Skärholmen 1993.
Sedan dess har dålig publik varit ett stående inslag i hela mitt hard knock life av biobesök. För att göra några nedslag: Crouching Tiger, Hidden Dragon, våren 2001: Hårdrockare grälar om lämpligt antal ölflak att packa inför Sweden Rock, upprörda Dee Snider-hår yr omkring framför duken filmen igenom. Dogville, hösten 2003: Ensam man köper med sig grillad kyckling och äter med händerna under ”Caligula på gladiatorspel”-liknande former. Brokeback Mountain, vintern 2005: män i publiken.
I USA har störningsinslag på biografer diskuterats i många omgångar. För några år sedan blev en 29-årig man så arg av en pratande familj i salongen att han sköt pappan och sedan vände sig mot sonen (som just sett sin egen far bli utsatt för en blodig avrättning) och ”bombarderade honom med popcorn”. Efter utbrottet satte sig mannen ner igen för att, medan hela publiken flydde i panik, ostört få förlora sig i den magiska berättelsen om Benjamin Buttons otroliga liv.
Även det motsatta har resulterat i flera incidenter. Nyligen blev en man i Kalifornien ihjälhuggen med en köttermometer efter att ha klagat på en mobilpratare under Shutter Island. Och kort därefter gjorde ”ett 20-tal ungdomar” kaos med en Afghanistanveteran och hans fru efter att de bett gruppen att vara tysta under en visning av Little Fockers (det finns verkligen bara förlorare i den historien).
Parallellt med det har allt fler biografkedjor, mot ett något högre biljettpris, börjat erbjuda vakter och dolda kontrollanter som sparkar ut störande personer i salongen. Nyligen portade The Alamo Drafthouse i Austin en tjej som sms:at två gånger under en film. Dagen efter ringde hon och lämnade ett telefonsvararmeddelande där hon i upplösningstillstånd skällde ut personalen för deras agerande. Nu har biografen börjat använda meddelandet i en viral reklamfilm om deras nolltoleranspolicy mot störande ljud.
Flera andra länder har gjort motsvarande försök. I bland annat Italien och Ryssland används teknik i salongerna för att slå ut besökarnas mobiltelefoner. I Sverige har liknande insatser mest bestått av olika animerade förfilmer där en gullig liten mobil ”tar en tupplur” eller busroliga introduktionstal om att ”komma ihåg att SÄTTA PÅ mobilerna igen EFTER filmen”.
Vår mest högljudda kritiker har varit Sveriges ledande leverantör av triviala ställningstaganden, Magdalena Ribbing, som kallat störningsmoment under kulturupplevelser ”inte bra”. Det är inte direkt Göteborgskravallerna-nivå på den protesten.
SF säger själva att de har en ”snäll publik” (grillad kyckling) som beter sig så bra att störningar inte är ett betydande problem (grillad kyckling). Men jag vill trots det bidra med ett förslag: hörlursutgångar i stolen. Jag behöver inte surroundljud, jag är inte elva. Hela det bombastiska i stereoupplevelsen förtas ändå lite när lejonparten av ens ljudbild upptas av någon som skrattar som The Nanny och behöver verbal hjälp för att förstå handlingen i Harry Potter.
Det skulle kosta lite, men för det första: har Ryan Air råd, har alla. För det andra: det motargumentet är svårt att acceptera från en kedja som just kostade på sig ”4D-bio” i form av små luktkort där besökarna av Spy Kids 4 kan skrapa fram dofter i takt med handlingen, däribland ”blöt hund” och ”bajsig blöja”.
Annars blir det köttermometern. ■
För övrigt rekommenderar jag alla att läsa reklamtexten om Ulf Lundells nya, illa dolt självbiografiska bok Allt är i rörelse om den upproriske ”Joar ’Red’ Cirroan”. Vad säger det egentligen om en mans självbild när han skriver böcker om sig själv i form av en 60-årig vagabond och kvinnotjusare som levt sitt liv ”så djävla upproriskt”?
Jonas Adner
