Modeelitens avfärdande av Kanye West kan ses som ett hånande av en artist som försöker köpa sig in i finrummet. Men det kan också ses som något betydligt unknare.
Kanye West har under flera år intresserat sig för modebranschen. När han i början av 2009 dök upp med ett manligt entourage klätt till tänderna utanför en Commes des Garcons-visning i Paris bar han de sneakers som ett halvår senare lanserades i ett samarbete med lyxmärket Luis Vuitton. Bilden spreds på nätet och många höjde på ögonbrynen. Det var så… mode. Leopardtajts, Luis Vuitton-väskor och helt enkelt någon slags fåfänga som då inte sågs som riktigt kompatibel med manlig hiphop-stardom. När han ytterligare ett halvår senare besökte Stockholm och bland annat Acnes högkvarter var både han och Acne förtegna om vad det egentligen gällde. Men Johnny Johansson bekräftade senare i en Rodeo-intervju med Johan Wirfält att hiphopstjärnan ville samarbeta med företaget som tackade nej. ”Jag kan ju inte ha Kanye West springandes runt på kontoret, det hade gått åt helvete”, som chefsdesignern uttryckte det på sitt vanliga ödmjuka vis.
Det ryktades tidigare i år att Kanye West hade sökt till Central Saint Martins, Londons mest prestigefyllda modeskola. Det ska ha varit ett falskt rykte, men att det spreds så fort säger en del om hur roade modets gränsvakter, bloggare och tidningar är av Wests ansträngningar att ”vara” mode. Enligt honom själv var anledningen till att han var där ett råd av Louise Wilson, Saint Martins skräckinjagande skyddsängel, inför skapandet av sitt nya märke, något som Wilson dock tonat ner i efterhand.
När West då äntligen visade sin första egna kollektion i Paris var reaktionerna blandade. Främre raden var fullpackad med modedignitärer och kändisar. Men trots att han anlitat toppmodeller som Chanel Iman och Anja Rubik gick kritiken från ljummen till negativ. Cathy Horyn twittrade att passformen var dålig, vilket hon menade förstörde det sexiga i kollektionen. Suzy Menkes skrev i International Herald Tribune att ett kändisnamn inte räckte för att slå i Paris. The Daily Telegraphs Lisa Armstrong beskrev brutalt kollektionen som ”hooker dressing” och menade att idén var lika bisarr som om Karl Lagerfeld skulle börja rappa.
Men egentligen är idén inte så bisarr. Kändiskollektioner har varit ett stående inslag i modet de senaste åren, och tvillingarna Olsens The Row är ett exempel på att de också kan få kredd och tillslut räknas som ”mode”. Men Kanye West är inte någon anemisk Olsentvilling. Han är producent och rappare. Han är svart och man. Detta är förstås inte något som modekritikerna nämner, men jag tror att det är en nyckel till att förstå att så många fnyser åt Wests modeambitioner.
Just att han visade i Paris verkade störa vissa, eftersom det är det bultande hjärtat i modesystemet. Hade han valt att visa i New York hade det inte varit lika mycket att med hjälp av pengar och kända vänner inkräkta. Här är han på okänd mark och hur uppfattas han då? Inte som kreativ, inte som en designer, utan som någon som misslyckas med att göra sexiga kläder. Han har inte rätt attribut för att passera i en värld där vithet är legio och sex något som får vara med om det presenteras som en smakfull tutte i ett modejobb eller som en avklädd underårig skejtare i Hedi Slimanes fotodagbok. Sedan spelar det ingen roll att West har gått på konstskola en gång i tiden, älskar mode och upprepar att han inte vill vara en kändisdesigner. Han missförstås, kanske med flit. Han ska inte komma och tro att bara för att han är känd så får han vara designer hur som helst. Hans ”hooker dressing” hör inte hemma i Paris. Man förväntar sig nästan att ett ”åk tillbaka till ghettot” ska dyka upp i någon av mode-spalterna. Inte för att Kanye är uppväxt i ”ghettot”, men ändå. Han är hiphop, han är svart och det verkar räcka. Sällan har modevärldens vithet varit så tydlig. ■
