...eller, om ni så önskar, "rockumentär"

10:21 3 Mar 2003
Efter Bob Dylans [I]Don't Look Back[/I] (Newvision/Docurama/import) förra månaden dominerar rockumentärerna totalt bland nya musik-DVD. Nu har tre på olika sätt skrattretande filmer fått svensk distribution. Efter den misslyckade USA-lanseringen i början på 80-talet var det få som trodde att Spinal Tap någon skulle höras av igen. Men tio år senare gjorde bandet en bejublad comeback med [I]Break Like the Wind[/I] och lanseringsgig i England. [I]The Return of Spinal Tap[/I] (Second Sighting/Showtime) är till stora delar en rättfram konsertupptagning i stort sett utan katastrofala incidenter, trots att till och med de dansande dvärgarna från Stonehenge får förnyat förtroende. Några missöden i form av vältande kulisser, misslyckade Cher-duetter och så långa gitarrsolon -- delvis i form av varpakastning mot gitarrhalsen -- att resten av bandet hinder äta middag och få ansiktsbehandling under tiden får man ändå räkna med. Inskjutet finns här också ljuvliga dokumentära inslag om bandets barndomsår på Squatney Rd och om åren efter bandets första splittring, när Nigel Tufnel satt i sitt skjul och uppfann ännu mer högljudda förstärkare, David St Hubbins drev en New Age-affär och Derek Smalls turnerade med det kristna hårdrockbandet Lambsblood. [I]Rude Boy[/I] (Metrodome) är en blandning av dokumentär och spelfilm. Som spelfilm är den så tomt pretentiös att man storknar, trots välvilliga och goda intentioner. Ung och arbetslös punkare i Brixton i slutet på 70-talet söker sin identitet bland både National Front och antifascister innan han får jobb och en komplett uppsättning politiska argument som roadie åt The Clash. Men om handlingen -- i den mån man kan tala om en sådan överhuvudtaget -- är sövande, är det dokumentära materialet desto piggare. Mick Jones, överjordiskt cool i så långt hår, så tajta jeans och så spetsiga rock'n'roll-skor att den dåtida debatten om huruvida han egentligen var en övervintrad Mott the Hoople-glammare definitivt känns avgjord, eller scenerna där Topper Headon, redan heroinist i verkligheten, skildras som godmodig hälsofantast med röd träningsoverall och sandsäck, är fantastiska. Men det är livescenerna, nu fler än i originalversionen, som gör [I]Rude Boy[/I] omistlig. Ett av världens bästa band, förstås, när de var som argast och som bäst. Något sådant kan man inte kalla Turbonegro. Arga, visst, men deras [I]Turbonegro -- The Movie[/I] (Indigo/Burning Heart) lär inte sälja särskilt många exemplar på sina musikaliska kvaliteter. Här finns högvis med livematerial, men för att uppskatta mer eller mindre medvetslösa intervjuförsök med Hank von Helvete, Pål Pot Pampanus, och Rune Rebellion (det ni Fagersta-bor är vad jag kallar scennamn) och planlöst - och mycket oredigerat - bakomscenenmaterial krävs att du har helt andra hobbys. Den vars intressen domineras av välexponerade överflödskilon och rövpyroteknik, makeup kombinerat med gällivarehäng, schnapps och droger, grova hädelser och olycksvoyeurism, vapenfetishism och mer än vanligt homoerotisk skinheadromantik har två extatiska timmar i sällskap med de ultrahedonistiska norrmännen. För andra tenderar de att bli lite enahanda efter ett tag. Men ta det inte på för stort allvar, det behöver bara deras psykiatrer och behandlingsassistenter göra.
Stad: 
Kategori: