Dunk-dunk... det är ravekommissionen! (1998)

Daniel Sparr 15:42 26 Nov 2012
Stad: 
Kategori: 

Av Thord Eriksson & Daniel Sparr, nummer 3, 1998

 

Polisens superkommando mot ungas drogmissbruk har fått förlängt förtroende – av polisen. Men har de unga förtroende för Ravekommissionen? Och gör den ett bra jobb?

 

Polishuset i Nacka i början av januari: Ravekommissionens chef Rickard Johansson stänger av mobiltelefonen som hänger i bältet och slår sig ned vid ett bord. Han läser högt från ett papper: ”998 anmälningar har upprättats för brott mot narkotikastraff- lagen. Kommissionen har tagit 658 urin- och blodprov. Totalt har ingripanden gjorts mot 1 329 personer.”

Det är det officiella resultatet av Ravekommissionens arbete från starten den 20 november 1996 till den 31 december 1997.

Rickard Johansson lutar sig tillbaks i stolen, nickar mot papperet och säger att siffrorna talar sitt tydliga språk. Han verkar belåten och menar att de är beviset för att Ravekommissionens sätt att arbeta är lyckat, att det är så den uppåtgående drogtrenden bland unga kan brytas.

Lika belåten tycks länspolismästare Gunno Gunnmo vara. Nyligen förlängde han kommissionens uppdrag till den 1 februari 1999.

För den hårt kritiserade poliskåren är Ravekommissionen en fullträff: en succégrupp som kan visa upp handfasta och tydliga resultat och som dessutom är bra på att samarbeta med massmedia. Bilden är positiv – men den grumlas lätt när man tittar närmare på den.

Det finns kritiker som menar att kommissionen använder kränkande arbetsmetoder bortom gränsen till det tillåtna. Andra påpekar att kommissionen möjligen är effektiv när det gäller att gripa påtända ungdomar, men att den inte på något sätt lett till att drogtrafiken minskat. Under det år statistiken täcker har kommissionens tillslag till exempel endast lett till ett 15-tal fängelsedomar för grovt narkotikabrott. Så vad är det egentligen som pågår? En effektiv kamp mot narkotikan eller ett spel för galleriet?

 

– Vi är de första och hittills enda som gör något åt knarket bland ungdomar, hävdar en kvinnlig ravepolis, när hon en natt i början av februari spanar inne på technoklubben Industri 13 i Tyresö. Hon är 29 år gammal, har varit polis i åtta år och hon har fel när hon säger att Ravekommissionen är först.

I början av decenniet inrättades en kroggrupp inom polisen, vars syfte var at arbeta mot narkotika i Stockholms krogliv. Gruppen var liten, den bestod bara av två poliser, som när det behövdes kompletterades av extrainkallad personal. Förutom krogarna intresserade sig för de nyimporterade fenomenet rave. Det hade spritt sig hit via Göteborg, där landets första rave ägde rum 1989.

I efterhand beskrivs satsningen som lyckad. Polis, sociala myndigheter och Stockholms stad förde en dialog med ravearrangörer, sin nit att de sökte tillstånd för sina fester fick löften om att staden skulle hjälpa till med att skaffa fram bra lokaler att hålla till i. Tanken var att bygga upp goda relationer och insyn. För polisen skulle det innebära möjlighet att spana efter narkotikaförsäljare på festerna. Och de sociala myndigheterna kunde vara närvarande för att hålla koll på fenomenet och fånga upp dem som eventuellt var på väg att råka illa ut.

Jan Quarfordt är en av dem som deltog från myndigheternas sida. Han är fältassistent och har följt techno- och ravescenen sedan tidigt 90-tal. Så här beskriver han arbetet i en artikel i tidningen Oberoende, utgiven av RFHL (Riksförbundet För Hjälp åt Läkemedelsmissbrukare):

”Det fanns ett slags samförstånd mellan ravekulturen och samhället. I alla lägen vinnlade sig polisen om att ha någon eller några goodguys tillgängliga. Även om majoriteten av en natts polisstyrka spanade på för fult och gjorde sina ingrepp, gick någon eller några poliser omkring och var trevliga och fungerade som buffertar i den naturligtvis konfliktladdade situationen. Den här goda andan varade ett drygt år. Det var inte ungdomarna som gav upp. Det var samhället som svek de unga.”

Det som hände var att polisens möjlighet att jobba på obekväma tider kraftigt vingklipptes och att man ändrade sina prioriteringar. Samtidigt svalnade intresset från stans sida att hjälpa till med sina lokaler.

 

Under åren som följde var ravekulturen en vit fläck på kartan – ända tills Docklands öppnade och i stort sett skaffade sig monopol på Stockholms technoscen och samtidigt innebar en fast adress för oroliga föräldrar och myndigheter. ”Även den faktiska narkotikaproblematiken inom ravekulturen hade en fast adress” skriver Jan Quorfordt. ”Uppsökande socialt förebyggande arbete kunde ha bedrivits på den fasta adressen – och kontakter knutits med de individer som kom att utveckla något slags vårdbehov.”

Men så blev det inte. Den stora technoklubben vid Finnboda varv öppnade i september 1995 och konflikten med polisen var genast ett faktum. Stiden handlade om huruvida kvällarna i den gamla svetshallen var (ej tillståndspliktiga) allmänna sammankomster eller (tillståndspliktiga) offentliga tillställningar.

Docklandsarrangörerna, med snart rikskände Mats Hinze alias Ragnar Skjöld i spetsen, hävdade det ena. Polisen hävdade det andra, självklart svårt provocerad av Hinzes drogliberala uttalanden.

Efter spaningar konstaterades att det pågick narkotikaförsäljning på området kring klubben. Natten till den 10 februari 1996 gjordes följaktligen den första stora razzian. Den följdes av ytterligare en rad konfrontationer, ivrigt och målande beskrivna i riksmedierna.

Att rave var synonymt med droger hade under hela 90-talet varit en återkommande sanning i framför allt kvällspressens rapportering. Nu upprepades detta med ännu större frenesi. Och som extra bränsle på brasan konsulterades den officiella statistiken som visade att narkotikabruket bland Sveriges unga faktiskt gått upp kraftigt sedan början av 90-talet.

Bilden tycktes klar; unga människor marscherade i technotakt mot droghelvetet. Något måste göras.

Dåvarande länspolismästaren Sven-Åke Hjälmroth utnämnde på senvintern 1996 en ravepolis, Patrick Ungsäter, som samordnare av insatserna mot den förmodat drogbemängda ungdomskulturen. Snart fick han sällskap i uppdraget av David Beukelmann.

Samtidigt skaffade sig polisen i Nacka värdefull erfarenhet om rave, droger och ungdomar. När ställningskriget vid Docklands slutligen var vunnet och klubben stängd, lanserade Rickard Johansson, då chef för Nacka spanings- och narkotikarotel, förslaget om en särskild styrka som kunde operera mot ungdomars narkotikabruk över hela länet. Idén gillades av den nytillträdde länspolismästaren Gunno Gynnmo som den 30 oktober 1996 fattade det formella beslutet: ”En kommission med målsättning att minska ungdomars narkotikamissbruk inom Stockholms län, skall tillsättas. Kommissionen skall ägna särskild uppmärksamhet åt förekomsten av narkotika i samband med s k ravefester.”

Poliser från alla distrikt i Stockholms län sökte sig frivilligt till den nybildade kommissionen, två av dem var Beukelmann och Ungsäter. Ravekommissionen delades in i tre grupper bestående av sex poliser med en medelålder på 28 år. Två grupper på fältet och en på stationen, i ett roterande schema.

 

Uppdraget hamnade i Nacka, trots att det fanns viljor inom polisen som tyckte att det hade varit mer logiskt att förlägga verksamheten till länskriminalen, med större närhet till länsnarkotikaroteln. Dit flyttar Ravekommissionen nu i mars, samtidigt som den byter chef. Rickard Johansson, som ursprungligen ledde arbetet, började ett nytt jobb som närpolischef på Värmdö den 1 februari (ett par veckor efter att han första gången intervjuades av Nöjesguiden, vilket förklarar hans närvaro i artikeln). Hans tillfällige ersättare, Jan Magnusson, tillhör egentligen länsnarkotikaroteln, där han har en ordinarie tjänst som operativ chef med ansvar för ”hemliga tvångsmedel”, det vill säga telefonavlyssning och sådana saker. Vem som så småningom får chefstjänsten permanent är inte klart i dag.

Inte heller är det klart om och i så fall hur kommissionens arbete förändras tack vare flytten. Inne i city är ju konkurrensen om resurserna onekligen hårdare än ute i Nacka.

– Skulle det bildas en gatuvåldskommission är det klart att det skulle se annorlunda ut på gatan. Men det är som det är, det finns lite stålar och ingen påfyllning med nya poliser. Dessutom är det ju ett utslag av vad samhället bedömer som akut, kommenterar Peter Ågren, kriminalinspektör på ungdomsrotelns gatuvåldsgrupp i city.

Den gruppen består av fyra personer, Ravekommissionen alltså av fem gånger så många – och tio gånger så många som dess föregångare i början av 90-talet.

Men det finns en annan stor skillnad mellan ravepoliser i dag och ravepoliser för sex-sju år sen.

I dag finns nämligen ett vapen som inte fanns då. Med det menas inte den teleskopbatong Ravekommissionen fått Rikspolisstyrelsens tillstånd att testa under våren, utan något mer effektivt.

Så här ligger det till: Redan i början av 90-talet var eget bruk at narkotika brottsligt, efter att narkotikastrafflagen ändrats och skärpts 1988. Det klassades dock som ringa narkotikabrott och det var inget lagövertramp som kunde leda till fängelsestraff, utan endast böter.

Men detta ändrades den 1 juli 1993. Sedan dess riskerar den som tar narkotika och på så vis gör sig skyldig till ringa narkotikabrott, lägst böter och som mest fängelse i sex månader.

För polisen har det inneburit en dramatisk förändring, eftersom de har rätt att kroppsbesiktiga en person som misstänkts för brott som kan ge fängelse. Det är nyckeln till Ravekommissionens sätt att arbeta: på så vis kan de ta sig en närmare titt på personer de misstänker är drogpåverkade, alltså kan ha gjort sig skyldiga till ringa narkotikabrott.

Första steget i en sådan kroppsbesiktning görs med hjälp av en ficklampa: den misstänkte blir lyst i ögonen. Ljuset ska avslöja hur pupillen reagerar. Om den reagerar fel – det vill säga om den inte alls rör sig, rör sig långsamt eller redan är ihopdragen till en knappnåls storlek – fortsätter besiktningen i allmänhet på närmaste polisstation. Där får den misstänkte lämna urinprov och/eller blodprov och ibland klä av sig naken, om det finns misstankar om att påsar med förbjudna substanser tejpats fast i kläderna eller på kroppen.

Ravekommissionen för noggrann statistik över allt detta. Fakta om frihetsberövanden och tillfällen då folk avtvingats blod- eller urinprov är uppgifter som villigt sprids, inte minst till media.

Däremot saknas det tydliga siffror över hur många som först till polisstationen, fått lämna blodprov och några veckor senare friats från alla misstankar när provresultatet visat att blod eller urin inte innehålligt illegala substanser

En person i den kategorin kallas på internspråk för ”bom” och den vaga siffra som nämns är att 15 procent av kroppsbesiktningarna är sådana. alltså hittills närmare 100 personer.

 

En av de oskyldigt drabbade heter Ingemar Johansson, 22 år. Vid tretiden på morgonen den 14 december, lucianatten, kom han ut från Oum-bar i hörnet Mäster Samuelsgatan/Malmskillnadsgatan. Han hade varit där i tre timmar tillsammans med fyra vänner och de hade dansat oavbrutet.

När de kom ut och rundade hörnet för att gå till sin bil, kom tre personer emot dem.

– De flashade sina leg. Det visade sig att två av dem var från Ravekommissionen och att den tredje var polis från Norrköping, säger Ingemar Johansson.

Han och de andra fyra fick ställa sig mot betongmuren vid trottoaren. Den polis som ägnade sig åt honom, talade med mjuk röst, psykologisk och inställsam tyckte Ingemar.

– Vad har du tagit ikväll?

– Ingenting, sade Ingemar som är ordförande i en förening som kallar sig Klara Sinnen, vars syfte är att arrangera drogfria technofester. Det berättade han för polisen som sökte igenom hans kläder och plånbok.

– Jaja, det säger alla. Vad har du tagit ikväll? Har du varit dömd för något förut?

– Nej, svarade Ingemar samtidigt som en trevande han fick grepp om något i hans byxficka. Polisen lyste upp och sa: ”vad har du här då?!” – och drog fram Ingemars tuggummipaket.

Därefter blev Ingemar Johansson lyst i ögonen med ficklampa.

– Dina pupiller reagerar inte som de ska, sade polisen och riktade sig sedan till sina kollegor och de övriga fyra som stod uppställda längs betongmuren:

– Ingemar här ska följa med till stationen.

– Då sade jag: ”men hallå, ni måste åtminstone tala om för mig varför ni tror att jag har tagit droger!”

Polisen svarade:

– Du har ”tjacksmack” kring munnen och så har du tuggummi på dig.

– Men man blir torr i munnen av att dansa, invände Ingemar.

– Du har tjacksmack kring munnen, upprepade polisen, som syftade på att den som tagit amfetamin blir torr i munnen vilket kan leda till att slem fastnar i mungiporna och på läpparna.

Ingemar Johansson kördes till polisstationen på Torkel Knutssonsgatan på Söder. På väg dit upprepade polisen sina frågor: ”Vad har du tagit? Det är lika bra att du erkänner nu.”

Förhöret fortsatte på polisstationen innan Ingemar fick lämna urinprov och sedan gå därifrån.

– Du är dömt på förhand, går in skyldig, går ut skyldig. Det känns jävligt obehagligt. Det känns som att de tar in mer än de behöver, som att de är ute för att trakassera, säger Ingemar Johansson några veckor senare, när han nyss fått ett brev från Ravekommissionen:

Du blev det 14 december medtagen för urinprovtagning då man misstänkte att du konsumerat narkotika. Analysbeskedet från Rättsmedicinalverket visade inga spår av narkotika i din urin. Därför kommer ärandet att läggas ned.

Bara någon vecka efter lucia var det klippt igen. Då gick Ingemar Johansson på festen Mindscape 4 i Globens annex. Bara någon minut efter att han kommit innanför entrédörrarna fick han ögonkontakt med en kvinna i 30-årsåldern som han först trodde var en socialarbetare. Men kvinnan visade sig vara ravepolis och hon drog honom åt sidan, frågade ut honom men lät honom gå efter en stund.

Ingemar Johanssons historia är inte alls unik. Det finns mängder av människor som berättar om tillfällen då de känt sig trakasserade och kränkta av Ravekommissionen.

I en JO-anmälan daterad till den 10 mars 1997, insänd av en person som blivit undersökt/visiterad fyra gånger på drygt tre veckor, kritiseras Ravekommissionens massvisitationer. Många upplever dessa ingripanden som en maktmetod som används godtyckligt av polisen. Stefan Bergman, åklagare, förklarar att det är upp till varje polisman att avgöra huruvida tillräcklig misstankegrad är uppfyllt för att genomföra en visitation. Det handlar inte bara om hur en person uppträder.

– Att påträffa någon i en miljö där man förväntar sig att träffa narkotikamissbrukare gör misstankarna starkare.

Med andra ord: går man till ett ställe där det spelas musik som Ravekommissionen klassar som techno är man mer eller mindre lovligt byte – och behandlas hårdare.

”Knarkare”, ”jävla knarkare”, ”knarkarjävel”, ”pundare”, ”jävla pundare”, ”pundarråtta”, ”tjackhora”, ”knarkhora”, ”pippiknarkare” är tilltal som ravepoliserna uppges ha använt när de kommunicerat med misstänkta. (Det sista exemplet, ”pippi-knarkare”, verkar kanske lite kryptiskt, men det är vad en ung kvinna med mittbena och tofsar i det röda håret säger att hon blivit kallad.)

I början av januari skrev Björn Jansson, DJ och festarrangör, något som närmast kan liknas vid ett upprop på en e-postlista på internet: ”Vi MÅSTE börja sätta hårt mot hårt. Anmäla polisen när de gör ngt de inte får göra (typ brottsprovokation/polisbrutalitet/olagliga förhörsmetoder osv…) Veta om våra rättigheter hela tiden. Kunna säga emot och ställa krav på polisen.”

Men han säger att han inte hyser så stora förhoppningar om att bli hörsammad.

– Det finns så många som tror att det polisen och andra myndighetspersoner säger alltid är lag. Särskilt när de använder den där ”förhörande” tonen mot en.

Rave- och klubbfolkets egna historier bygger tillsammans bilden av en grupp poliser med svåra attitydsproblem och en övrtygelse om att målet helgar alla medel.

– Polisens sätt att jobba 1992-93 var begripligt för de unga, det gick att förstå sig på. Men Ravekommissionens sätt att jobba är det tamejfan ingen som kan förstå sig på, säger Jan Quarfordt.

 

Att Ravekommissionen tar lätt på sin skyldighet att rapportera alla kroppsbesiktningar och visitationer, inklusive de gånger ute på fältet då ficklampan åker fram, är uppenbart. Det medges utan omsvep av ravepolisen David Beukelmann, när han på en raverelaterad e-postlista får frågan om hur många som ”plockades” på Mindscape 4 i december, lystes i ögonen, frågades ut, blev visiterade, men släpptes. ”Det finns ingen statistik på hur många vi tilltalade under kvällen”, svarade Beukelmann. ”Håller med om att det vore bra om det fanns statistik på allt men det är tyvärr omöjligt att ta fram. Då skulle vi inte göra annat än att fylla i tabeller.”

Ravekommissionen tummar på sina skyldigheter. Sådant går att bevisa. Men hur bevisas en dålig attityd?

Ord står mot ord och Ravekommissionen egna beskrivning av sin relation till människor liknar förstås inte alls kritikernas. Man framhåller istället att arbetet till stor del handlar om att samtala och ha goda kontakter med de unga de träffar där ute.

– Det händer till och med att ungdomar som vi plockat in hört av sig och sagt ”det var det bästa som kunde hända”, säger Rickard Johansson.

Stefan Bergman avråder helt från att lyssna på eventuell kritik:

– Det finns miljonbelopp att tjäna på att få ut ungdomar i sådana här miljöer, säger han och syftar på technoklubbar och ravefester,

– I dessa kretsar finns det ett självklart intresse att misskreditera Ravekommissionen. Man måste vara noga med vem som är ens informationslämnare.

Men kommissionens spanare lättar på garden i sina egna arbetspassredogörelser, informellt hållna rapporter som skrivs när varje arbetsnatt är över.

Där kallas unga kvinnor för ”raveråttor” och en festarrangör får ordet ”tjack” satt framför sitt rätt namn. Dessutom används beskrivningen ”negerbarn” om småungar som leker kurragömma (se intervjun nedan).

 

Ravekommissionen bildades för att minska drogbruket bland ungdomar. Deras missbruk har ökat dramatiskt under 90-talet, visar de årliga undersökningar som Folkhälsoinstitutet och CAN (Centralförbundet för Alkohol- och Narkotikaupplysning) gör bland landets niondeklassare. Samma rapport visar att ungdomar i Stockholm knarkar allra mest.

Frågan är förstås given: kan Ravekommissionen göra något åt detta?

Den som svarar nej på frågan ställer sig i direkt kollisionskurs med de signaler som samhället under de senaste åren skickat ut genom kriminaliseringen av narkotikabruk, skärpta straff för ringa narkotikabrott och, inte minst, bildandet av Ravekommissionen. Narkotikan ska bekämpas med hårdhandskarna på. Och det finns politiska röster som vill skärpa tonen ytterligare. Nyligen motionerade till exempel en före detta justitieminister, den moderata riksdagskvinnan Gun Hellsvik, om att ge polisen befogenheter att ta urinprov på icke straffmyndiga (alltså 15 år och yngre) när de misstänks för att ha brukat narkotika.
Den som är emot hårda tag, är inte bara emot Ravekommissionen och Gun Hellsvik, utan ifrågasätter på samma gång ett bärande fundament i Sveriges narkotikapolitik.

Det är ingen enkel åsikt att stå för, trots att den delas av en mängd forskare vid Sveriges universitet och högskolor. En av dem Mats Hilte som forskar på socialhögskolan vid Lunds Universitet. Han påpekar att det ökade drogbruket bland unga, sammanträffar med att lagarna skärpts och att polisen blivit mer offensiv.

– Det talar inte så mycket för att ungdomsgruppen påverkas av sådant.

I en debattartikel i Sydsvenska Dagbladet den 3 september 1997, skrev han: ”Kriminaliseringen av narkotikamissbruket är en enkel men dyrbar lösning på ett problem som är mycket komplext och sammansatt. Politikerna har med hjälp av sina lagar ersatt socialarbetarna med poliser samtidigt som kommunerna skurit ner narkomanvården rejält.”

Artikeln gav upphov till en lång debatt, där Mats Hilte bland annat utpekades som legaliseringsivrande drogromantiker.

Det är inget ovanligt öde för dem som forskar kring drogmissbruk.

– Vi som forskar kring det här har bekymmer med att det på andra områden är accepterat att problemet är komplicerade, här ska svaren däremot vara enkla. Men det hjälper inte att springa med batonger när det i själva verket är samhällsstrukturen det är fel på, säger Börje Olsson, missbruksforskare vid kriminologiska institutionen på Stockholms Universitet.

Monalisa Lundgren, fältassistent på socialtjänstens ungdomsjour har en liknande erfarenhet.

– Det är obehagligt att om man försöker ha en nyanserad syn på det hela och inte bara reser sig upp och ropar att knarket till varje pris ska krossas, så blir man nästan anklagad för att vara drogliberal.

Ted Goldberg, lektor vid socialhögskolan i Stockholm, säger att han på grund av sitt arbete blivit utestängd från media, tystad. I sin bok Narkotikan avmystifierad – ett socialt perspektiv (Carlssons, 1993), som används som kurslitteratur på socialhögskolan, kritiserar han den hårdhandskade svenska narkotikapolitiken. Han hävdar att det finns en risk att kriget mot narkotikan också blir ett krig mot grundläggande värderingar i ett demokratiskt samhälle. Att drogbekämparna låter ändamålen helga medlen.

Ted Goldberg riktar också kritik mot samhällets bullriga fördömande av drogerna. Han anser sig ha belägg för att det skapar sidoeffekter, ”kontrollskador”, och syftar på att människor med negativ självbild snarare attraheras än skräms bort när drogerna demoniseras. Och att en annan negativ effekt är att redan tunga missbrukare marginaliseras ytterligare och sjunker djupare i sitt missbruk.

Det för tankarna till moralpanik. Uttrycket myntades i början av 70-talet av den brittiske sociologen Stanley Cohen, som studerat det engelska samhällets reaktioner på sammandrabbningarna mellan mods och rockers i mitten av 60-talet. Hans definition av moralpanik ser ut så här.

Något – en situation, ett fenomen, en person eller en grupp människor – pekas ut som ett hot mot det etablerade samhällets värderingar. Massmedia, som är varje moralpaniks viktigaste aktör, framställer hotet på ett förenklar och överdrivet sätt och erbjuder samtidigt en kanal för moraliska väktare ur det etablerade samhället som föreslår lämpliga motmedel.

Men slängig journalistik och experters domedagsprofetior leder inte bara till att moralpaniken förstärks. Det driver dessutom orsaken till moralpaniken – till exempel en viss ungdomsgrupp – att ta till sig de egenskaper de redan påstås ha.

”Sanningarna” från de moraliskt panikslagna blir självuppfyllande profetior.

Låt oss enas om att rave har orsakat moralpanik under 90-talet. Hur stor är i så fall det etablerade och skrämda samhällets skuld till drogerna i den kulturen? Frågan måste upprepas igen: leder Ravekommissionens arbete till det resultat som var tänkt?

– Ja! säger Rickard Johansson. Kritikerna har inte förstått innebörden av vårt arbete, som bygger på engagemang från personalen och tidig upptäckt, som vi tycker är oerhört väsentligt. Det är mycket lättare för en förälder att se svart på vitt att min son eller dotter har cannabis i blodet, för att förstå att så här är det. Kritikerna har inte förstått vår målsättning. Polisen har sin roll, sedan måste övriga myndigheter i samhället komma in. Polisen är en repressiv verksamhet och vi har sett att det sätt vi jobbar på har en väldigt bra effekt.

Men sanningen är att ingen vet vilken effekt Ravekommissionens arbete har. Polisen säger att det har bra effekt. Folk på rave- och tehnoscenen säger att effekten är att illegala fester utan myndighetsinblandning har blivit allt vanligare. Och det talas om att de som tar droger i allt större utsträckning undviker att gå ut, eftersom risken för upptäckt har blivit stor. Detta märks inte minst i Ravekommissionens arbetspassredogörelser, som vittnar om att mycket möda läggs ner på att spana mot privatbostäder, att de tillbringar mycket tid i trappuppgångar, lyssnande efter misstänkta ljud inifrån lägenheter.

Under januari rörde sig Ravekommissionens spanare på krogar och vid privata bostäder betydligt oftare än på rave- och technoklubbar. Ändå tycker Stefan Bergman att namnet (som är en kvarleva från Docklands-tiden) är utmärkt och tydligt speglar kommissionens verksamhet: det är ravefolket som är föremål för kommissionens uppmärksamhet. Där det spelas techno ska man leta knarkare.

– Ravekommissionen fungerar precis som vikingarna; som styrde sina härtåg dit de förväntade sig att hitta något. Min uppfattning är att drogbruk går hand i hand med ravekulturen. Det finns en drogliberal inställning bland arrangörerna och vissa musikgrupper har drogliberala budskap. De sjunger om ”extas”, ”fantasi”, att ”tas med på en resa”. Det är fikonspråk för de flesta, men den invigda kretsen läser budskapen omedelbart, hävdar åklagaren.
Det är därför följriktigt att Ravekommissionen också gör sitt bästa för att minska antalet tillfällen där ravescenen får utrymme.

En krögare som tidigare arrangerade technokvällar en gång i veckan har slutat med detta – enligt honom själv efter ”påtryckningar från Ravekommissionen”.

– De framhöll att det inte var bra för min krog att vi spelade techno. Att det drog fel publik.

Han vill dock inte kritisera polisens metoder öppet.

– Om jag uttalar mig om Ravekommissionen i en artikel kommer de att ställa till problem för mig. Och om myndigheterna drar in mitt utskänkningstillstånd är det bara att lägga ned businessen. Vad ska jag sälja då? Saft och cola?

Ravetillställningar och allt som poliser tycker påminner om det – ska alltså motarbetas. Men har man verkligen kommit närmare problemets lösning genom att skrämma in problemen i mörkret?

– Jag tror det, säger Stefan Bergman. Att knarka öppet i en offentlig lokal ger sken av att det är socialt accepterat. Av två onda ting är det bättre ju mindre exponering det får.

Vilken syn har då de som verkligen säljer eller tar illegala droger? Robert, som suttit i fängelse för narkotikabrott är skeptisk.

– Det är ingen som slutar att hålla på med droger på grund av Ravekommissionen. Folk lär sig hur man hanterar dem och fortsätter med sitt beteende, men är mer försiktiga. Jag bär inga droger på mig när jag går på klubb utan sköter det mer diskret vid andra tillfällen.

Robert känner – liksom många andra som agerar villebråd i Ravekommissionens jaktmarker – igen de enskilda spanarna och undviker dem bäst han kan.

– Det gäller att inte snacka med dem. Och om man skulle åka in på urin- eller blodprov och de skulle hitta spår efter narkotika är det bara att säga att man inte har någon aning om var det kom ifrån. De som Ravekommissionen får fast för eget bruk är snorungar som inte har koll på vad de håller på med och är så dumma att de erkänner.

David bekräftar. Första gången han kom i kontakt med polisen var på Docklands. Han var, som han uttrycker det, stenhög på en kombination av amfetamin och svamp när någon ryckte tag i honom, tvingade in honom på toaletten och frågade vad han tagit.

– Jag nämnde någonting om svamp och de sa att de var kört för mig varpå de tog in mig för förhör på stationen där jag även fick lämna urinprov.

Davids urin visade sig innehålla spår av amfetamin, men han överklagade det strafföreläggande om böter som polisen utfärdade. Ärandet blev rättsak. David nekade dock till att avsiktligen ha drogat sig själv och blev friad.

Stefan Bergman medger att det är ett bevisbekymmer, men hävdar bestämt att hans erfarenhet är att många blir dömda.  

– De flesta erkänner själva att de tagit droger. En bevisföring som bara bygger på blod- eller urinprov är dock tveksam, men jag vill minnas att jag åtminstone har läst en dom där någon dömts mot sitt nekande. I det fallet hade spår av två eller tre olika preparat med olika intagningssätt framgått av provresultaten. Rätten fann det inte troligt att den tilltalade råkat få i sig dessa droger av misstag.

 

Vi ställer frågan en sista gång: effektivt eller inte? Sanningen är nog att ingen vet. Brottsförebyggande rådet, BRÅ, slutför just nu en utvärdering av kommissionens arbete under första halvåret 1997, på uppdrag av Rikspolisstyrelsen. Rådet ska göra sig en bild av de 200 ungdomar under 20 år, som anmäldes under den perioden. Dessutom ska det ta reda på vad som sedan hände efter att Ravekommissionen gjort sitt; om och hur de sociala myndigheterna som kom in i bilden, och så vidare. Rapporten skulle ha varit klar i januari, men är försenad och kommer inte att presenteras förrän tidigast i början av mars. Då blir det förhoppningsvis lättare att få en heltäckande bild av Ravekommissionens arbete.

 

Med deras egna ord

När Ravekommissionen själv redogör för sina spaningar talar de om ”raveråttor” och ”negerbarn”. Men det vill den ansvarige chefen inte att allmänheten ska se.

 

Efter varje tjänstgöringspass skriver Ravekommissionens grupper en rapport, främst avsett för internt bruk. Men materialet är offentligt och Nöjesguiden bad om att få en månads jobb dokumenterat, för att skaffa sig en klarare bild av kommissionens arbete.

Som väntad hade vissa partier i texterna strukits. Polisen har rätt att göra så med uppgifter som till exempel kan störa en pågående förundersökning (när åtal slutligen väckts ska dock även de uppgifterna vara offentliga).

Dokumentet var fulla av meningar av den här typen (X indikerar övertrykning med svart tusch): ”Vi besökte xxxxxxxxxbarn lekte kuragömma” (kommissionens stavfel).

Men nyfikenheten gick inte att övervinna när det visade sig att det överstrukna var läsbart, orden lyste tydligt genom det svarta tuschet.

Plötsligt stod det klart att Ravekommissionen rapporterade att de sett ”två negerbarn” leka kurragömma.

Ett annat exempel:

”Patrullen inledde med att besöka xxxxx vilken var hemma med flickvännen och hade myskväll. När vi lämnade mötte vi en raveråtta (överstruket) i illrött hår vilken gick till lägenheten. Då raveråttor (överstruket) i illrött hår brukar vara av visst intresse så stannade vi kvar vid adressen. Efter en liten stund så kom det ytterligare en raveråtta (överstruket) med ljust hår. Hon ringde på och knackade på dörren men hon blev inte insläppt. Vi fick partyvibbar och stannade på adressen men efter ca en timme så kunde vi konstatera att sällskapet avnjöt en stilla hemmakväll framför filmen Pianot.”

Det var Jan Magnusson, Ravekommissionens nye chef, som hade gjort strykningarna innan han lämnade ut de begärda handlingarna. Strykningarna förefaller vara gjorda i största hast: flera namn och adresser, som verkligen borde falla under sekretessen, har lämnats synliga, medan kontroversiella sätt att uttrycka sig, som de ovan, har strukits över med fet svart tusch.

Vad menas med förundersökningssekretess?

– Det innebär att man inte har insyn i ärendet förrän åtal är väckt.

Och när du gör strykningar är det den typen av sekretess du stödjer dig på?

– Ja, och så är det uppgifter som härrör sig från uppgiftslämnare, med mera, med mera. Det kan finnas alla möjliga uppgifter i handlingarna som gör att jag stryker. Anledningen att jag stryker är att det inte ska vara av men för tredje man.

Men det som är struket går ändå att läsa. Hur kommenterar du att unga kvinnor med någon slags anknytning till raverörelsen benämns ”raveråtta”?

– De har jag ingen aning om, men jag fann att uttryckssättet var olämpligt, därför har jag strukit det.

På ett ställe som du inte strukit över, kallas en festarrangör för tjack-xxxxx (hennes förnamn).

– Ja, det är en benämning som hon har i alla kretsar, så det är i sig inget konstigt ord utan ett smeknamn, kan man säga.

Jag konstaterar också att lekande färgade barn kallas för ”negerbarn”.

– Ja, det är också ett uttryck som jag funnit olämpligt.

Vilken sekretess stöder du dig på i det fallet?

– Jag finner att det är ett totalt olämpligt uttryckssätt. Men jag kan inte svara för det som är skrivet, eftersom jag inte sett det förrän nu när jag börjat läsa det. Men jag finner det som helt klandervärda uttryckssätt.

Kommer du att ta upp det här med poliserna i Ravekommissionen?

– Självklart kommer jag att göra det, det gör man ju alltid när man finner uttryckssätt som inte är lämpliga, det förekommer ju i andra avrapporteringar också. Jag tänker inte just på Ravekommissionen, utan på polisen i allmänhet. Man tänker ju ofta inte på att det blir en allmän handling. Det här är ju normalt polisens eget arbetsmaterial för att se vad föregående patrull gjorde. Och då har man väl kanske ett slarvigare språkbruk.

Är det ett normalt språkbruk inom polisen i allmänhet?

– Vad tänker du då på för ord?

Till exempel att kalla färgade barn för negerbarn.

– Jag kan inte svara på varför man vid just det här tillfället har sagt negerbarn. Men annars inom polisen är det väl inte ovanligt att man säger blatte, utan att mena att vara nedlåtande. Jag finner det inte nedlåtande i alla fall. Och jag tror även att det förekommer bland andra yrkesgrupper att man har någon form av uttryckssätt för den som inte är nordbo eller svensk.

Jan Magnusson friserade ravepolisernas språk. Men det var inte han som var deras chef när rapporterna skrevs, utan Rickard Johansson, som nu är närpolis- chef på Värmdö. Vi ringer honom och frågar vad ”raveråtta” betyder.

Är det här något slags vedertaget språkbruk i Ravekommissionen?

– Nej det är det ju inte. Är det dagrapporten du tittar på? Nej, det är det definitivt inte, det är det inte alls. Det kan jag säga att det måste vara ett... jag vet inte vad. Men i alla fall är det inget vanligt att man brukar sådana namn i Ravekommissionen. Jag tror inte att jag själv hört det sägas en enda gång.

Annars får man ju lätt intrycket att det här är ett uttryck för en attityd och kultur som är spridd i Ravekommissionen?

– Nej, vi har inget emot kulturen och den biten. Det vi har något emot är drogerna.

Med tanke på att du var ansvarig för kommissionen när det här skrevs, så måste du ju ha sett det?

– Jag läser dagsrapporten, men jag har själv aldrig hört det ordet nämnas. Jag har inget minne själv av att ha läst det, men det måste jag sannolikt ha gjort i och med att jag läst rapporten.

(Vi läser upp hela formuleringen som innehåller ordet ”raveråtta”.)

– Jag kan säga så här, jag känner inte igen det där. Jag borde säkert ha läst det, det har jag säkert gjort men jag har inte… vi har inte det där språkbruket.

Så det här var en engångsföreteelse?

– Ja, verkligen.

Jag reagerar också över att en arrangör kallas för tjack-xxxx, det låter ju ganska nedsättande, precis som raveråtta. Hon bör väl rimligen heta något annat?

– Man ska inte använda det språkbruket. Men det här måste vara ett undantag, för så pratar inte vi i kommissionen. Jag har själv inte hört orden sägas över huvud taget. Sedan måste man ju säga att det som skrivs är för vårt interna arbete, för att kunna gå tillbaks och titta på vad man gjort ett visst datum. Men för den sakens skull ska man ju inte använda det språkbruket.

Om det används i papper som ska användas internt, så ligger det ju nära till hands att tro att det är Ravekommissionens språkbruk och attityd som ger sig till känna.

– Det är ett undantag i så fall. Det är fel.

Jag har ett annat exempel här. Det står så här: ”Två negerbarn lekte kurragömma.”

– Var stod det någonstans?

I ett PM över ett tjänstgöringspass.

– Det känner jag inte ens igen. Det är som jag säger till dig, det är definitivt inte vanligt språkbruk, inget som använts vid våra möten.

Här är några tilltal som folk har uppgett att Ravekommissionens poliser kallat dem för: ”Knarkare”, ”jävla knarkare”, ”knarkarjävel”, ”pundare”, ”jävla pundare”, ”pundarråtta”, ”tjackhora”, ”knarkhora”, ”pippi-knarkare”.

– Men då tycker jag så här; varför kommer man inte in och anmäler det? Om det nu stämmer, för det här är rykten vad jag förstår. Men det språkbruket ska inte förekomma ute på fältet heller, ingenstans ska det förekomma. Men jag tror inte att man använt det här språkbruket, det får inte förekomma. Så är de.

Du uppmanar alltså personer som känt sig kränkta av Ravekommissionen att göra anmälan?

– Sådant ska ju upp till ytan, definitivt. Det ska inte förekomma något sådant. Det låter osannolikt tycker jag.

Gilla:
upp
1092 röster

Lämna en kommentar, bild eller gif här

Mest läst på Nöjesguiden.se idag

Laddar innehåll…

Bloggar

  • Stockholm
  • Göteborg
  • Malmö


Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!

Laddar innehåll…