Du sköna autistiska värld!

”Jag kommer att bli större än Picasso!”, säger konstnären med klotrunt huvud. ”Jaså?”, svarar jag. ”Promise, jag har sagt till min gallerist att fixa en utställning i New York. Borde inte vara något problem. Ska du hålla koll på någon, är det mig!”.

Han ler stort och skrattar lite avmätt. Jag skrattar istället högljutt. Inombords. För det här är ändå rätt så ovanligt, tycker jag. De flesta konstnärer brukar vara ödmjuka (åtminstone inför andra, speciellt konst-redaktörer). Men inte den här killen. Han har bestämt sig för att n-ä-t-v-e-r-k-a och visa sig framgångsrik, för när andra inte säger att man är fantastisk får man göra det själv! Som tur är dyker en ung curator upp, som är viktigare att prata med. Han spänner ögonen i henne och kör på i 180. Som grädde på moset dyker en annan känslo-mässig analfabet upp, en konstteoretiker med knasiga haremsbyxor som är lika smidig som en östgöte med tribaltatueringar på Slow Blow. Där står vi alla fyra, en pratar bara om sig själv, en pratar artigt tillbaka, jag bara lyssnar och så en konstkommisarie som har tagit fram A4-blocket och antecknar allt som sägs (samtidigt som hon säger ”så intressant” mellan penndragen). Hon står cirka 15 centimeter ifrån den stackars curatorn. Nämen, vad fan. Efter tio minuter med herr och fru Asperger, säger jag att jag måste på toaletten och lämnar dem. När jag vänder mig om, ser jag hur curatorn blickar lite lidande mot mig. En stund senare har hon frigjort sig och kommer fram till mig. ”Blir han större än Picasso, tror du?” frågar jag. Hon ler och svarar, ”Du vet ju att konstnärer blir stora efter sin död. Låt oss hoppas att han gör en snabb karriär.”

1 Matti Kallioinen
Dansens Hus foajé, till och med 31 april
Jag har alltid tyckt att Matti Kallioinen varit lite för nördig. Lite för mycket Star Trek för min smak. Men den här gången kommer min åsikt på  skam. Dansesns Hus tråkiga foajé har fått nytt liv och rörelse av en gigantisk, svart space alien som andas och växer. Take me to your leader. Genast.

2 Skanstulls tunnelbanestation
Jag vet att SL inte har varit särskilt populära i vinter. Men du kanske mjuknar lite när du får se de otroligt schyssta konstfilmerna som visas på Skanstulls tunnelbanestation. Eller ännu bättre, ta med någon du gillar, köp lite bubbel och ha ett eget vernissage på stationen. Hörde jag skål?

3 Miwa Yanagi
Kulturhuset den 14 april–23 maj
Fairy Tales är fotografier av kända sagor. Men det var inte riktigt så här sagorna lät när jag sist hörde dem… Det är mer som att någon japansk skräckmästare har fått sätta tänderna i bröderna Grimm och HC Andersen. Småflickor med ansikten som gamla häxor, uppsprättade magar, kannibalism och död. Kan det bli bättre?

4 Anna Bjerger
ALP/Peter Bergman, Torsgatan 41, den 8 april–8 maj
Tänk dina gamla, gamla familjebilder från förra århundradet. De som har blivit lite lilaröda med tiden. Tänk dig att de har restaurerats. I olja. Och fått tillbaka sin forna glans och färg, men det var någon som hade bråttom, så färgen har runnit. Molnen, vattnet och sanden blöder liksom. Fast det är inte läskigt utan fint.

5 Maria Friberg
Galleri Charlotte Lund, Kungstensgatan 23, den 25 mars–8 maj
Det borde ha varit Maria Friberg som skrev Alfahanen om manliga genier som får göra som de vill. Eller ännu bättre skulle det vara om hon fick göra ett verk till Dramaten. Hur fint skulle det inte vara att se Mikael Persbrandt lite utsatt, rädd och övergreppbar i foajén? Jag hejar på Maria Friberg och hoppas att hon får göra det! Till dess håller jag till godo med hennes senaste utställning.