Jag har varit ett hängivet Drake-fan ända sedan Best I Ever Had. Många gånger har jag stått upp för honom i diskussioner både över borden och på internetforum. Hans position som en av rapvärldens största vattendelare tycks bara ha cementerats med åren. Och ju mer slentrianmässigt hat man läser, desto starkare blir övertygelsen om hans storhet.
Hans bedrövliga stil och oförmåga att snickra ihop en schysst musikvideo har jag funnit mig i. Men hans musik har alltid varit utmärkt i mina öron. Trots hans senaste albums storslagenhet har det dock börjat gro någon form av ynka liten kluvenhet i mig, särskilt när det fått marinera i mina spellistor i snart ett år. Det är vissa textrader som stört mig. Barnsligheten i dem. Med risk för att förstöra min härliga bild har jag dock, mer eller mindre omedvetet, ignorerat dem. Till dess att jag nyligen läste en mycket välfunnen text, skriven av en självtitulerad Drake-hatare (som för övrigt ofta skriver bra och intressant om popmusik), som träffar rätt på många av de punkter som besvärat mig.
Läs gärna texten på hennes Tumblr-sida ”harmonicait”. Det mesta, om inte enda, nyanserade yttrandet jag tagit del av om Drake skrivet av en ”hater”. Hon belyser bland annat hans giftigt subtila manipulativitet och hans högfärdiga sätt att berätta för kvinnorna i sin omgivning vilka de egentligen är. Hans visserligen jämlika men ändå skrämmande sätt att ägna två hela låtar åt beskrivningen av sin egen och sin partners äganderätt av varandra.
Just som jag läst klart texten och bestämt mig för att ta en Drake-paus skiftar jag till SoundCloud-fliken på min webbläsare och ser att den jäkeln har droppat ännu en för honom helgjuten remix. Och uttryckligen påminner mig om varför han så fullkomligt dominerar mina 25 mest spelade låtar på iTunes. Ba: Remembah? MAHFUCKA? Jag sätter på hans version av 2 On och tar till mig min nya favorit-bloggares avslutande råd: “Please, continue to love Drake, just don’t love like Drake”.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 08, 2014.
