Skådespelerskan och feministen Ashley Judd skrev nyligen en rasande debattartikel i The Daily Beast efter att ha fått nog av att få sin kropp objektifierad i media. I en bisats påpekade hon att patriarkatet inte bara är skadligt för kvinnor utan även för män och pojkar, som tvingas förhålla sig till ”heteronormativa definitioner av maskulinitet som förnekar dem den fullständiga och dynamiska utsträckningen av deras personligheter”.
Jag kommer att tänka på detta när jag ser Drakes konsert i Globen. Drake är en rappare som fått stämpeln som ”en artist för tjejer” eftersom han sjunger så mycket om känslor och kärlek och inte är ett dugg ghetto, och såväl rappare som coola hiphopfans har förlöjligat honom. Men publiken i Globen består av lika många killar som tjejer. Framför mig står en trio tuffa dudes som är rejält uppspelta över att få se stjärnan, och de sjunger med inte bara i de hårdare raplåtarna utan även i balladerna där Drake blottar självtvivel och sårbarhet.
Och det är där Drakes verkliga storhet ligger: han erbjuder ett alternativ till machokulturen. I MTV-dokumentären Better than Good Enough, som gjordes i samband med releasen av hans debutalbum för två år sedan, avslöjar Drake att han under uppväxten ofta var lite utanför – han ansågs konstig av andra killar eftersom han var så känslig och grät så ofta. Även om han numera är en popstjärna och sexsymbol har han kvar närheten till sina känslor, han tillåter sig vara sårbar. Den inställningen lyser igenom även när han gör klubbhits tillsammans med Lil Wayne, och den breda hiphoppubliken får ta del av ett för sammanhanget nytt mansideal.
Fenomenet påminner om hur Morrissey, den ynkligaste och mest självhatande av alla vältaliga indiepoeter, sedan slutet av nittiotalet blivit alltmer populär bland latinos och gängmedlemmar i Kalifornien. Han fyller ett tomrum, blir en emotionell oas. Drake gör samma sak. Han gör inte stereotypa låtar om att förföra kvinnor eller om att må dåligt när kärleken inte fungerar – hans musik är ett ständigt pågående utforskande av det egna känslolivet. Att han gör det i en traditionellt väldigt grabbig musikgenre och lyckas göra även hårdare låtar utan att göra bort sig innebär att han når ut till en manlig publik som annars är fångar i sina könsroller. Drakes budskap är att det är okej, eller snarare helt naturligt, att visa sina feminina sidor (i Better than Good Enough pratar han skämtsamt om att han skulle kunna byta kön, bara det är en stor sak för en hiphopartist). Känsligheten är inte ett knep för att vinna sympatier hos tjejer man raggar på, utan har ett värde i sig.
Drakes kvinnosyn kan diskuteras (under konserten i Globen påpekade han i ett mellansnack att hans kvinnliga fans var ”not girls, not bitches, but women”), men hans manssyn är modern och hans spridning av den är en feministisk handling.
Vore det inte en större feministisk gärning om män som Drake höll käften? För ärligt talat män som Drake har kapitaliserat på sin "känslighet" i en evighet, att mäns känslor per automatik har ett kulturellt värde. Fuck det alltså.
Finns tusen andra rappare, manliga som kvinnliga, som bättre rappar om känslor och vidgar/utmanar könsroller. Tycker Drake snarare cementerar bilden av den känsliga medelklassmannen.
Hej Sanna! Inte per automatik. Men denna kontext: att vara en manlig hiphopartist av den storleken och våga vara emo. Faktiskt ovanligt.
Jag såg också Drake i Globen och blev väldigt besviken när han under en av låtarna valt att täcka scenbilden med rätt så äckliga youtube-klipp på tjejer som böjer sig ner och skakar skrevet mot kameran. Vissa med brallor på sig, vissa med små trosor. 400 tjejrumpor. Det pajade hela min stämning. Så typiskt.
Jag såg också Drake i Globen och blev väldigt besviken när han under en av låtarna valt att täcka scenbilden med rätt så äckliga youtube-klipp på tjejer som böjer sig ner och skakar skrevet mot kameran. Vissa med brallor på sig, vissa med små trosor. 400 tjejrumpor. Det pajade hela min stämning. Så typiskt.
Jag såg också Drake i Globen och blev väldigt besviken när han under en av låtarna valt att täcka scenbilden med rätt så äckliga youtube-klipp på tjejer som böjer sig ner och skakar skrevet mot kameran. Vissa med brallor på sig, vissa med små trosor. 400 tjejrumpor. Det pajade hela min stämning. Så typiskt.
Jag såg också Drake i Globen och blev väldigt besviken när han under en av låtarna valt att täcka scenbilden med rätt så äckliga youtube-klipp på tjejer som böjer sig ner och skakar skrevet mot kameran. Vissa med brallor på sig, vissa med små trosor. 400 tjejrumpor. Det pajade hela min stämning. Så typiskt.
Jag såg också Drake i Globen och blev väldigt besviken när han under en av låtarna valt att täcka scenbilden med rätt så äckliga youtube-klipp på tjejer som böjer sig ner och skakar skrevet mot kameran. Vissa med brallor på sig, vissa med små trosor. 400 tjejrumpor. Det pajade hela min stämning. Så typiskt.
Jag såg också Drake i Globen och gick därifrån med motsatt känsla. Drake är nog inte feminist. Jag blev ställd när han under en av låtarna valt att täcka scenbilden med rätt så äckliga youtube-klipp på tjejer som böjer sig ner och skakar skrevet mot kameran. Vissa med brallor, vissa med små trosor. 400 tjejrumpor. Det pajade hela min stämning. Påverkade det inte dig?
Sorry för spamet förresten. Lite oflyt.
Drake är inte feminist. Han skickar bilder på twitter med små skrynkliga slemlappar där det står "your mouth looks better with my dick in it" och liknande.
Nej, han liksom de flesta hiphopartister ser bara kvinnor som köttstycken.
Och det är lika lustigt varje gång när känsliga kulturskribenter, som inte har något att jobba med, hela tiden projicerar sina egna fantasier på misogyna gettoartister.
Jag blir alltid lika besviken när det inte är Nick Drake det skrivs om utan den här andra Drake.
Vill man höra en man som pratar känslor utan att vara macho så kan man ju alltid lyssna på Nick Drake, om man vill.
Han var dock inte hiphopare, omgav sig inte med kvinnliga dansare, var inte rik som ett troll, spelade inte särskilt kommersiell radiomusik osv... men testa vet jag.