Jag går inte på teater för att se bra teater. Om det var målet och förhoppningen som fick mig att putsa glas-ögonen och sätta mig i salongerna vecka ut och vecka in hade jag varit tvungen att ge upp för länge sedan.
Det finns för mycket uselt, halvkasst, mediokert, helt okej men inte mer än så, och så vidare. Nej, man måste vara beredd att drunkna i det dåliga. Riskera uttråkning till döds. Man måste hålla högre att omfamna upplevelsen i sig, få bli en del av scensamtalet och drivas av en dödlig nyfikenhet på vad de nu ”har hittat på den här gången”, än chansen att få se värsta fullträffen. Tycka att det kanske till och med är intressantare att se en riktigt dålig uppsättning än en godkänd men trist nyskrubbat duktig med bortskurna kanter. Därför putsar jag glasögonen. Med dödsförakt och andakt.
1 Drottning Kristina
Uppsala stadsteater, till och med den 11 november
Men med det ovanstående sagt… så måste jag erkänna att det är klart att jag är på jakt. Varje gång. På jakt efter guld. Varenda föreställning jag är på väg till bär på löftet om att den teoretiskt sett skulle kunna vara årets bästa. Och just nu, kan jag avslöja, mina damer och herrar, finns teaterguldet i Uppsala. Framvaskat av en fenomenal ensemble (Shima Niavarani, Peter Viitanen, Robin Keller, Anna Carlson, Sarah Maya Jackson) ledd av guldgrävargeneralen Farnaz Arbabi. De gräver så djupt i bilderna av drottning Kristina att de fullständigt förlorar sig och försjunker i annat: nuddar historien och genusleken, politiken och kärleken, livet och döden och alltihopa. Du tjänar liksom in biljetten på Uppsalapendeln på bara en enda scen och det här teatercollaget består av hur många succéscener som helst. Blingbling.
2 In Pieces
Tim Etchells och Fumiyo Ikeda, C/o Stockholms stadsteater, den 30–31 oktober
I början på september var belgiska Rosas på Dansens Hus med ett nytt verk av sin legendariska Anne Teresa de Keersmaeker. Nio snyggingar närmast kostymerade som Stockholmshipsters dansade en magisk blandning av fotboll, konståkning och fågelflykt. Kommer Rosas hit går man dit. Även om det bara är en av dem. Som nu, japanska dansaren Fumiyo Ikeda (som slagit sig ihop med Tim Etchells från Forced Entertainment) gästar C/o-scenen med en performance om minnet.
3 Black Biist och Nr 4
Dansens Hus, Göteborgsoperans balett, den 6–8 november respektive Melo, den 11–14 november
Wim Vandekeybus som koreograferar toppklassdansare missar man inte. Stanna sedan kvar på Dansens Hus för unga svenska livekonstkollektivet Melos residensverk.
4 Drömmen om Herrön
Killinggänget, Dramaten, till och med den 28 januari
Ett bra exempel på andra anledningar att gå på teater än att det är fruktansvärt bra. Inte bara för att ”man vill ha sett” vad det här gänget – som nu är en så folkkärt självklar del av ens svenska sinnevärld att man inte kan tvätta bort lukten av dem från sin hud även om man skrubbade sig med stålull – har hittat på när de får fri tillgång till nationalteaterns stora scen. Utan också för att pjäsens förfinade tristess visar en guldåder i alla metalager. Föreställningen kommenterar snyggt sin egen tillkomst – ett fri- eller marknadstänkande teater-maskineri? – och bjuder på igenkänningskomisk gruppterapi för alla som ingår i en grupp. Typ samhället. Bäst är Malin Ek (väntat) och Martin Luuk (oväntat). Första akten är dessutom riktigt… vacker. Andra akten är hålig som en ost. Jag skulle inte tjalla om du går i pausen.
5 Happy Sally
Share the Cake, Eriksdalsbadet, den 31 oktober–1 november
En scenversion av Sara Stridsbergs debutroman, med bland andra Regina Lund och Magnus Krepper? You had me at drömspel i simhall.
Lägg till ny kommentar