Illustration: Daniel Eriksson
När Sverigedemokraterna drömmer om att omfördela det statliga kulturstödet hoppas de kunna stärka svensk kultur. I själva verket får deras restriktiva politik motsatt effekt.
En böjelse för kultur som hyllar gamla tider. Ett sug efter folkdans. En längtan efter folklivets idyll. En avsmak för det icke-svenska. Ett behov av att slå vakt om de svenska traditionerna. En rörelse styrd av vita män med en vurm för det nationalistiska.
Ungefär så brukar den svenska nationalromantiken beskrivas, en förgrening av nationalismen som hör hemma i 1800-talets identitetssökande. Den anses ha varit först med ambitionen att definiera kultur som typiskt svensk. Till exempel var det under nationalromantikens paroll som vår nationalhymn författades och folkdräkten blev ett populärt festplagg.
Om du istället associerade inledningen med Sverigedemokraterna är det helt i sin ordning, då partiets kulturpolitik har sina riktlinjer fast förankrade just i denna stilepoks protektionistiska och något kvävande ideal. I Woody Allens senaste film Midnight in Paris drömmer huvudpersonen Gil Pender om att återvända till tjugotalets festliga Paris. Jimmie Åkesson och hans partikamrater gör å sin sida allt för att förvandla Sveriges kulturliv till Skansens julmarknad anno 1895.
I sitt valmanifest från 2010 gjorde man klart att kultur ska verka i glädjande och förskönande syfte samt skapa gemenskap. Partiet avsåg avveckla statligt stöd till alla verksamheter som berörde icke-svensk kultur liksom kultur som riskerade chockera, provocera och uppröra. Läser man SD:s färska skuggbudget har inte särskilt mycket förändrats. Ett huvudfokus på kulturarvet kvarstår, bland annat genom stöd till Riksantikvarieämbetet, Nordiska museet, Skansen och Institutet för språk- och folkminnen. Vidare vill man lyfta fram betydelsen av det kristna kulturarvet samt främja natur- och friluftsorganisationer. Kulturarbetare som beblandar sig med ämnen hemmahörandes utanför rikets gränser får nöja sig med uppspydd galla. Ett urval av de arbetsplatser som måste utbilda sina anställda i fornnordisk täljteknik eller försöka klara sig utan stöd är Världskulturmuseet, Mångkulturellt centrum samt de förlag som ger ut böcker på ”invandrarspråk”.
Den enda egentliga förändringen – liksom det enda förslaget som inte gäller kulturarvet – är adresserad konstnären Lars Vilks. Förra årets tanke om att avveckla det statliga stödet till kultur som kan chockera, provocera och uppröra har utgått och istället vill man öka straffet för de som ”med hot och våld försöker inskränka den konstnärliga friheten”. Man vill också ta fram en nationell handlingsplan för att förebygga våld och hot mot kulturarbetare samt ge dem stöd i krissituationer. Behjärtansvärt såklart, men likväl genomskinligt med tanke på det symbolvärde som Vilks kamphund inneburit för SD.
Problemet i partiets kulturpolitik ligger främst i att man har en verklighetsfrånvänd bild av vad svensk kultur är liksom vad den har varit. Både Skansen och Nordiska museet instiftades under 1800-talets slut och var en del i nationalromantikens försök att etablera sin bild av det svenska. Den svenskheten var dock formad av en tidsanda som i vanlig ordning influerades av det som pågick i Europa.
Det som vi idag håller för svenskt är (som de flesta vet?) en gröt av influenser från hela världen som på olika sätt absorberats och formats av de människor som levt här. Att se vår kultur som isolerat svensk kan enbart anses tillhöra en begränsad epok i historien. Varken vår svenska stat, våra svenska lagar eller vårt svenska språk har utvecklats i en isolerad miljö någonstans i den småländska urskogen. Sverige är och förblir del i en mänsklig civilisation vars utveckling har skett genom dess relation till människan. Människan förhåller sig till alla människor och inte enbart till människorna inom den nation hon tillhör.
Det ska givetvis finnas stöd för att bevara ett kulturarv. Problemet är att det främsta livstecknet för en intressant kultur – liksom för allt annat – är rörelse. För att förstå vår egen kultur måste vi förstå andras, vi måste förstå omvärlden. Begränsar man sig endast till att bevara utan att tillföra något nytt, alternativt gå i polemik med icke-svensk kultur, blir den egna kulturen aska och damm lika snabbt som korsriddaren som vaktar den heliga Graal i Indiana Jones och det sista korståget. En levande kultur är följaktligen beroende av att nya faktorer ständigt tillförs, annars dör den obevekligen.
När man nått denna punkt i diskussionen brukar SD:are göra högljutt motstånd. ”Visst har det kanske varit så att andra länder tidigare påverkat oss, men då har svenskarna själva valt sina influenser och sedan långsamt låtit dem absorberas av det svenska”, brukar det heta. Ett resonemang som uppenbarligen bär på en del logistiska frågetecken. Problemets egentliga kärna tror jag dock ligger i att SD inte klarar av att se kulturen i ljuset av den samtida värld som de redan från början valt att förkasta. Med största sannolikhet eftersom det skulle innebära att invandringen inte per definition är problematisk – en uppfattning som SD inte kan acceptera då den utgör deras politiska fundament.
Att mänskligheten utvecklas är lika ofrånkomligt som att världen blir mindre, och med den de kulturella skillnaderna. Att vara svensk idag kan aldrig bli samma sak som att vara svensk år 1600, 1800, eller 1960. Istället kommer svenskheten i vanlig ordning att fortsätta förändras och omdefinieras i all evighet. SD:s restriktiva kulturpolitik kan aldrig skapa en levande kultur, effekten blir den motsatta om vi likt abstinenssjuka heroinister ska vakta på runor och folkdanser medan vi långsamt faller bort ur omvärldens medvetande.
