Foto: Emil Jönsson
Disputationer, depressioner och dekorationer – Nöjesguiden går på krogen med ett band som har kommit ut starkare och mer harmoniskt på andra sidan.
–Varför super inte journalister och band tillsammans under intervjuer oftare?
Inte så att vårt samtal är trist där i sofforna i Decibelstudion i juni, men Deportees sångare Peder Stenberg funderar ändå på den inrutade dramaturgin i intervjumötet mellan journalist och artist. Vi har träffats för att lyssna på några nästan färdigmixade spår från Deportees kommande album och för att förbereda en djupare intervju efter sommaren. Sagt och gjort. Två månader senare träffas vi för en wine’n’dine-intervju på krogen för att undersöka om det kommer att ta oss till outforskade områden.
Vid det laget har det hunnit hända en hel del sedan studiobesöket i juni. Skivan har fått ett namn, Islands & Shores, och bandets idéer om skivomslag har kastats ut genom fönstret. Istället för lösa kort med porträtt av okända, tillsammans med ett gemensamt klassfoto (”det blev för mycket I’m from Barcelona”, ler bandets keyboardist Mattias Lidström snett) föreställer omslagsbilden en kvinna i slöja.
– Vi ville ha en bild som samtidigt säger något om 2011 och om Deportees, nickar Anders.
Och Elin Bergs fotografi säger onekligen massor om sin samtid. Men det den säger om Deportees är något nytt, och det är ett starkt ställningstagande, insisterar jag. Peder stretar emot.
– Vi bestämde oss faktiskt för bilden innan de hemska händelserna i Norge, så på det sättet är det inte ett statement. Inte för att vi hade haft några problem med ett statement i den här frågan, men vi tyckte framför allt att det var en vacker kvinna på en vacker bild.
Den som röstar på Sverigedemokraterna håller förmodligen inte med.
– Hehe, flinar Anders Stenberg, som är gitarrist och bror till Peder. Förmodligen inte.
Och i juni pratade ni mycket om att det var dags för Deportees att komma utanför landets gränser, att hitta spelställen där ni inte redan varit fyra gånger. Jag tänker att omslaget kommer att vara mycket kontroversiellt i till exempel USA.
– Det har du förstås rätt i, nickar Peder. Vi har liksom aldrig den typen av strategiska aspekter i tänkandet kring Deportees. Men det hade inte påverkat vårt val, även om vi hade tänkt på det. Det vi sökte var framför allt något ikoniskt, typ Velvet Undergrounds banan eller Primal Screams sol.
Det är också exempel på skivor som definierar banden bakom dem. Essensen av Velvet Underground ryms i deras första album, med Andy Warhols banan på omslaget, på samma sätt som att essensen av Primal Scream och en hel era ryms i omslaget av Screamadelica.
– Det var exakt så vi tänkte, instämmer Peder. Det här är skivan är som vi är.
Nöjesguidens kärlekshistoria med Deportees är gammal och djup. Redan deras första demo för snart tio år sedan fick oss att ringa upp dem för en intervju, och så har det fortsatt. Senast vi pratade, för två år sedan inför Under the Pavement – The Beach, hade Deportees ett inte särskilt uppskattat andraalbum att revanschera sig för, och förutom att Mattias Lidströms bror Jonas hade slutat vara en del av Deportees hade de först fått sparken från skivbolaget och sedan åter signats. De var så taggade att de konsekvent satt framåt-lutade under hela vårt samtal.
Efter lysande recensioner, fullsatta turnéer och den självklara P3-guldutmärkelsen som följde är stämningen annorlunda nu. Den är avslappnad, harmonisk. När de i juni spelade upp tre låtar från mixerbordet, med majestätiska A Heart Like Yours in a Time Like This i täten, stod de till exempel blundande och nickade i takt, till synes helt obekymrade om den närvarande skribenten skulle kunna tänkas tycka om musiken.
– För första gången har vi slutat ta för stort ansvar för hur folk eventuellt ska känna av vår musik, nickar Peder. Nu känns det inte viktigt att folk märker just de snygga detaljer som vi är stolta över. Istället för att som förut vara ett band som var måna om att folk skulle förstå är vi numera ett band som är övertygade om att folk förstår.
– Vi kan lita på låtarna den här gången, instämmer Anders, och vi har varit följsamma med dem och tillåtit det som låten kräver. Låtarna är så starka att vi har kunnat leka med arrangemangen och pröva oss fram på ett ganska respektlöst sätt.
Medan mezerätterna bärs in i våg efter våg – nästan enbart vegetariska eller med fisk och skaldjur eftersom bara någon i bandet äter kött – och vi får nya flaskor och glas fnissar vi lite åt det förutsägbara i att ett band vill lyfta upp sitt kommande album.
– Hur skulle det låta annars, skrattar Peder och lutar sig tillbaka i soffan. ”Jo, det är väl ett okej album, bättre än de flestas, men det var på vårt förra album vi la ner vår själ”?
Till skillnad från många andra i samma situation låter alla fyra medlemmarna passionerade när de beskriver skivan. Och det är inte enbart alkoholen som talar, redan när vi pratade om saken i juni var Peder övertygad om storheten i den skiva de nästan hade färdig.
– Man brukar säga att konflikter är bra, resonerade han då. Men i arbetet med den här skivan har vi varit mer överens än någonsin. Min erfarenhet är att konflikter ofta leder till kompromisser. "Okej, du vill ha det så här och jag vill tvärtom. Då lägger vi oss någonstans mitt emellan". Den här gången har vi varit överens, och det har inneburit att vi har kunnat dra i nya riktningar.
Senare den eftermiddagen dök Måns Lundberg upp i Decibelstudion. Han är skivans basist och producent och så nära bandets femte medlem man kan komma.
– Det som är unikt här är att vi har varit så överens hela tiden. Det har inte varit några särskilda konflikter, och inga kompromisser. Det har gjort att vi tubbat varandra att våga pröva nya saker.
Peder triumferade.
– Du ser! Och vi har inte synkat våra svar som brottslingar inför polisförhör. Det är helt fantastiskt att vi oberoende av varandra lyfter fram samma saker.
Thomas Hedlund har blivit en av Sveriges och snart världens mest eftersökta trummisar. Efter att Deportees spelat förband till Phoenix 2004 hyrde fransmännen prompt in honom, och sedan dess har han turnerat med dem så gott som konstant. Nu står internationella storheter på kö, och här hemma hörs han till exempel bakom Adam Tensta. På samma sätt använder Anders tiden utanför Deportees till att spela med till exempel Lykke Li. Men Lykke Lis mäktiga vokalinsats i A New Name to Go By på Deportees kommande skiva vill de helst inte tala om.
– Jag vet inte, är det något särskilt med det, undrar Anders retoriskt, och Peder är inne på samma spår.
– Lykke Li är grym men vi vill inte att det ska bli ett säljargument för skivan. Vi ska försöka vara så tysta som möjligt med det. Anders spelade in hennes sång under hennes turné, under usla omständigheter.
Utöver den sortens gästspel, tar medlemmarna med sig lärdomar från sina erfarenheter med andra artister?
– Ett band som Phoenix har alltid arbetat annorlunda än Deportees, menar Thomas. De konstruerar sin musik en del i taget, medan vi har alltid varit mer organiska. Men nu har vi prövat, åtminstone lite, att arbeta på ett sätt som liknar deras.
Förutom de omfattande engagemangen har Thomas en växande familj, och även Peder är pappa. Han har dessutom fortsatt på den akademiska banan. I våras doktorerade han i etnologi vid Umeå Universitet.
– Det tog lite för lång tid, eftersom jag behövde tid för musiken hela tiden, men nu är det klart.
Hans avhandling heter Den allvarsamma leken: Om World of Warcraft och läckaget och behandlar virtuella identiteter. Peder ler snett när han berättar om hur det har gått att kombinera avancerade akademiska studier med livet som sångare i ett av Sveriges största band.
– Eh. Man kan väl säga att de var lite sura på mig på institutionen ibland. Men jag tycker ändå att de visade stort tålamod.
Den långsamma akademiska processen berodde inte enbart på att han var upptagen med Deportees. Under perioder har Peder mått rejält psykiskt dåligt. Medan han berättar om sitt sammanbrott, om den ångest som förlamade honom så fullständigt (”det var ingen depression, jag gjorde två olika tester där jag scorade lågt på depression men skyhögt på ångest”), lyssnar resten av Deportees uppmärksamt och avbryter inte. Hur reagerade de när deras sångare, vän och, i Anders fall, bror mådde så dåligt?
– Det var väldigt jobbigt ibland, suckar Mattias.
– Det handlade ju framför allt om en mycket nära vän som mådde väldigt dåligt, det var det som gjorde ont, instämmer Thomas. Samtidigt hände det andra saker i mitt liv, som gjorde det till den värsta perioden i mitt liv.
Anders tar en djup klunk öl och berättar.
– Det fanns tillfällen när vi verkligen trodde att det inte fanns någon fortsättning. När Peder låg i fosterställning på golvet och inte var kontaktbar tio minuter innan vi skulle stå på scen. Alternativet att lyfta upp honom, ge honom ett par örfilar och säga åt honom att skärpa sig fanns ju inte. Det var några gånger när vi var på väg att bara packa ihop och åka hem igen.
Så småningom började Peder hitta tillbaka till fastare mentala marker.
– Jag började inse att jag förmodligen inte skulle dö just den kvällen. Att det skulle bli ett gig i alla fall.
Thomas fortsätter.
– Och när vi kom tillbaka till varandra blev bandet ännu viktigare.
Nu mår han bättre, och mörkret har han förvandlat till en tillgång för bandet.
– Det finns flera extradimensioner på den här skivan, resonerar Peder. Den viktigaste tycker jag är att ett mörker har tillförts, som en följd av att min mentala oskuld blev tagen. Det finns massor av band som många gillar men ingen älskar, som inte är någon persons absoluta favoritband, och ett sådant band vill vi inte vara. Det finns människor som älskar den förra skivan, och utan att ta ifrån dem deras känsla tycker jag att vi först nu gör musik som har förutsättningarna att väcka de starkaste känslorna.
Den 26 oktober släpps äntligen Deportees Islands & Shores (Stranded/Universal). Innan dess kommer åtminstone ett par singlar.
