Den verkliga svininfluensan – Vård av frisk man i hemmet

Sandra Nelson 12:14 28 Oct 2009



Trots att våra pojkvänner, sambos och äkta män växte upp med ensamstående mammor och har fina, jämställda värderingar ser vi oss omkring och inser att det fortfarande är vi, kvinnorna, som städar, putsar, fejar, tvättar, lagar mat, planerar och tar hand om barnen. Hur kommer det sig att männen hellre slår sig ner i soffan framför Fotbollslördag än att dela på det tråkiga först för att sedan slappa?

Nöjesguiden samlade några av de klokaste kvinnorna vi vet för ett samtal om förhållanden, städning och projektledning. Alla är framgångsrika i sina yrken, några har långa utbildningar, en del av oss har barn och en del är singlar. Det spelar egentligen ingen roll vilka vi är – att kvinnor fortfarande står för häst-jobbet hemma, som om behåbränningen aldrig hände, känns inte okej. Det här är våra erfarenheter av att leva tillsammans med män.
–Jag är inte en tjej som är bra på att laga mat och sådant, jag är ganska stökig och gillar att göra andra saker. Det har blivit lite jobbigt när jag har bott ihop med killar. Jag ansträngde mig verkligen, men mot slutet av mitt förra förhållande så tyckte han att det var helt ohållbart att jag aldrig diskade och städade. Sedan tog det slut, vi separerade och senare när vi träffades kunde jag inte låta bli att fråga honom om det inte var skönt nu när allt diskades i tid och kläder tvättades ofta. Men då var han ju tvungen att erkänna att det inte var mitt fel, och vi kom fram till att det var sjukt att det var jag som fick skulden för att det var stökigt fast det var bådas grejer på golvet.
–Jag sitter hemma och jobbar, och det är lättare att falla in i hemmafrurollen när man gör det. Att ja, okej jag kan väl demonstrativt vänta med att laga middag så får han göra det när han kommer hem, men jag är skithungrig nu. Fast jag tycker att det jobbigaste är att de flesta av mina kompisars killar faktiskt gör lika mycket som sina tjejer men bara om man säger till dem. Man blir ett slags hushållsindex och jag tror inte att killarna förstår hur jobbigt det är att vara den som ska hålla i huvudet att ”brödet är slut” och ”din brorsa fyller år imorgon, vi måste köpa present” och när man tar upp det så låter det som värsta bagatellen men det där samlar verkligen på sig. Skitstörande. Det är så dolt, det är så svårt att komma åt, det hade varit lättare om det verkligen handlade om själva arbetsinsatsen. Men det är för det mesta själva initiativet.

–Jag har ägnat det senaste året åt att tänka ”wow, jag gör allt, inte bara lagar maten och suger snoppen utan allt annat också”. Jag märkte att jag gjorde allt och hade full koll på allt. Och så står jag där och lagar maten – jag älskar att laga mat – och efter en vecka är jag svinsur. Han har aldrig bett mig att göra det eller krävt det, utan jag gör det och är sen svinsur. Jag ser min mammas beteende i det där. Och eftersom vi är upplysta så får jag skuldkänslor från det hållet också – att hur kan jag stå här och laga mat? Jag kan ju inte gå runt och sura på min kille för att han inte gör hälften av de grejer som jag redan har tagit patent på. Nu ska jag backa! Men det har varit så djävulskt svårt. Då känner jag att jag inte riktigt förtjänar kärlek. Att jag misslyckas lite med det som ska vara min lott i relationen. När jag bad honom laga mat sa han bara ”Självklart älskling!” så det var små, små landvinningar. Nu är det slut. Det handlar inte bara om att laga mat, i slutändan handlar det om känsloyttringar. Alla kärleksinitiativ kom från mig. Till slut kände jag att ”den här relationen är jag”.
–Det som är så konstigt är att det blir en ständig maktkamp och att det vibrerar uppåt. Att det till slut handlar om känslorna eller att det börjar där och vibrerar neråt till att handla om disken. Det är så tätt sammankopplat för oss tjejer, jag vet inte alls hur det fungerar i killars hjärnor när det gäller sådana här saker. Pratar ni mycket om det här i era förhållanden?
–Nja, när jag har gjort det så har jag inte ens nått fram. Det har blivit mer ”men du gillar ju att laga mat?” Och då blir man den där hysteriska kvinnan som är omöjlig att förstå, som är en gåta. Och ibland kan jag se att han har haft rätt där. Men när jag har sagt att ”okej nu slutar jag att göra de här grejerna och då tar du över, vi möts halvvägs” och allt det där, då har det slutat med ”allright, säg åt mig vad jag ska göra då!”.
–Och då är man tillbaka i projektledarträsket… Jag skrev ett jävla schema till slut. Jag hade nått en punkt när jag hade fått nog, jag var mammaledig och gjorde precis allt och kände mig så otroligt isolerad. Och så skrev jag det där töntiga schemat som jag skämdes så mycket för samtidigt som jag var så jävla förbannad för att det bara var jag som såg att toan var skitig. Men det slutade med att varenda grej skulle diskuteras. Det handlar ju ändå om en kärleksrelation, det är inte så jävla sexigt att vara någons mamma som skriver upp dagliga läxor.
–Om det är ett gemensamt schema och han hade tagit initiativ då? Då hade det ju varit ashett. Men det funkar inte att vi alltid ska ta initiativet till sådana saker. I alla relationer har jag blivit mamman. Det är kallt ute – glöm inte mössan. Och jag hatar mig själv för att jag inte kan låta bli att säga det. Varför är man så?
–Du hatar dig själv för att du säger så, men han hatar ju också dig för att du säger så. Hur kommer det sig att det blir så i alla relationer som jag känner till? Killen blir odräglig och tjejen bara tjatar. Tjejen kan bara inte sluta tjata.
–Ja, och när de väl kokat makaroner så blir man ju helt ”Wow, vilka goda makaroner!”, som till ett barn. Och den där kompetenta, drivna härliga mannen som jag föll för blir en drönig tonåring.
–Vi vill ha reaktioner, vi tar ansvar för känslorna, vi vill veta hur de känner och vi vill att de ska veta hur vi känner. Och ju mer man jagar efter desto mer känslokalla kan de verka och pressade blir de, eftersom man själv visat att man sitter inne med alla svar redan. Och då har man etablerat rollen som den som har patent på att känna saker, den som vill prata.
–Som tjej bygger man ju på, man börjar med det som är irriterande, och sen blir man så fruktansvärt irriterad på det som kommer att hända.
–Men det blir ju som att det är mitt eller alla kvinnors ansvar att se till att det är jämställt. Eftersom det är vi som har problem med det. Jag har i alla fall aldrig träffat en man som aktivt sagt att ”nä nu ska vi jobba på jämställdheten”. Det gör mig skamsen eftersom vi inte växt upp i ett femtiotalsvakuum. Det är pinsamt att han inte tar halva ansvaret.


Mannen 2009
–Klart man är jämställd. Det är skitviktigt att tjejer ska ha lika lön och sånt. Men fy fan för att vara hemma med ungarna mer än ett par månader. Och jag skulle aldrig någonsin städa toan om hon inte tjatade på mig.  Men jag hatar henne när hon tjatar.


Mannen 2009
–Vaddå det räcker väl med att dammsuga lite ibland så ser det helt okej ut. Det viktigaste är väl att man kan slappa och ta det lugnt när man kommer hem! Enligt undersökningar så går kvinnors puls upp när de kommer hem. Mäns puls går ner. Det är för att de inte tycker att de kommer hem till mer arbete.


Mannen 2009
–Jag är tokig i fotboll. Självklart prioriterar jag Bajens matcher framför att städa upp efter den improviserade efterfesten jag hade med polarna igår. Herregud. Hon får faktiskt gå mig till mötes här och sluta vara så himla neurotisk. Det gör väl inget om det står lite odiskade glas i köket ett tag? Och om hon stör sig kan ju hon göra det!

–Det kanske kan vara så att vi har läst Mitt livs novell och allt det där och har en bild över hur fint och fluffigt allt ska vara när man bor tillsammans och har en familj? Så raseras den bilden, medan killen går in i det helt förutsättningslöst och våra luftslott bara pyser och pyser. Att det inte blev så som vi trodde att det skulle bli.
–Vi är i en historisk period när vi kvinnor har så otroligt många ok att bära på. Vi har väldigt många möjligheter samtidigt som det är väldigt ojämställt fortfarande. Och så ska vi ändra på det! Vi ska sluta laga mat och allt det där samtidigt som det finns en enorm tillfredsställelse i att göra det. Å ena sidan hata mig själv och å andra sidan hata honom. Och att vara arg på sig själv för att jag inte lever jämställt och är en syster som ska kämpa för jämställdheten.
–Ja, det är ju så himla dubbelt. Samtidigt som jag tänker att ”jaha ja, nu har jag handlat mat för femte dagen i rad” så känner jag ju att fan, vad välbehövd jag är. Samtidigt som jag bara vill dö för att jag gör de där sakerna.
–Det är det som är så svårt när man har barn. Det går inte att hur som helst säga upp sig som projektledare när man har en liten unge som ska ha mat och rena kläder. Då blir ju barnet lidande!
–När jag läste Bitterfittan sa min mamma att ”jag hade kunnat skriva den där boken”. Inget har förändrats sedan dess. Det är ju så deppigt att man dör.
–Jag pluggar och på en föreläsning som jag hade med en framgångsrik arkitekt så sa han att ”ni kommer inte att kunna ha det såhär” när han visade upp sin otroliga karriär. ”Jag hade en fru hemma som skötte allt”. Jag kände att gud vad skönt om det skulle vara så, men så är det ju inte. Fruarna finns ju fortfarande där bara att de jobbar också.
–Jag har fått rådet att skaffa städhjälp. En konkret grej för att göra det lättare för mig hemma utan att tänka på spinoff-effekten. Men då har min kille så hög moral att han aldrig skulle kunna tänka sig att ha en städhjälp. För det ska jag göra!
–Jag skulle kunna tänka mig att ha städhjälp hemma. Men mitt ex tyckte att det var moraliskt fel.
–Min brorsa var hemma med sitt andra barn, och jag har märkt att när jag är barnvakt så kommer han med packade väskor, ombyten och allt det där. Han har den där projektledarkollen. Det är den enda familj som jag vet faktiskt delar på ansvaret.  Det här med pappaledighet tror jag på, då fattar de vad som händer hemma.
–Min kille klarade att vara hemma med vårt barn skitbra. Men jag kom hem till disken. Ungen mår bra men resten har bara fallit ihop. Jag har gjort all tvätt sedan juni, utan att säga något. Förra veckan slutade jag. Han har inte ens märkt något! Kläderna bara försvinner, så det är inget problem för honom.
–Ja, men det är ju som när man kommer hem till mamma. Man såg inte allt hon gjorde. Sängen är bäddad –  för sån är sängen hemma hos mamma. Killars blindhet för det där bara fortsätter.

–Det känns som att det blev en backlash efter att killar har fått höra att de blivit mer jämställt. Som att ”jaha, då gör jag väl rätt då”. Då tycker de att deras beteende är bra som det är. Jag kan inte ta upp detta i mitt hem utan att det blir ett trauma, det är en extremt känslig punkt. Jag kan fråga att ”hur tänker du när du ställer ner skitig disk i diskhon och sedan inte tar hand om den?” och jag går och blir förbannad och  gör ett sådant där experiment hur länge den får stå där. Tror han att den försvinner av sig själv? Att jag älskar att diska? Eller skiter han i att jag får diska? När man konfronterar dem reagerar moderna män som röstar på F! med ”hur kan du TRO något sådant om mig?”.
–Jag skyller allt på mitt ex mamma. Han hade alltid mycket mer grejer som skulle tvättas, han kunde byta tröja två gånger om dagen. Själv har man ju koll på vad man kan använda igen och sådär. Han bara körde loss som att det inte fanns en morgondag med något. Och blev sur sedan när jag inte tvättade!
–Man vill inte vara bitterfittan, man vill inte vara gnällig utan man vill kunna säga ”jaha, jag märker att du blir sur när jag ber dig plocka ur diskmaskinen så då gör jag väl det då, sitt kvar och spela ditt tv-spel”.
–Man vill inte paja den där mysiga stämningen med gnäll.
–Nej, det ska ju vara mysigt. Och det ska vara trevligt och han ska ha det så himla bra.
–Ja, och sen när man får ett utbrott så fattar han inte vart det kommer ifrån ALLS.
–Det här med pengar. Om han tjänar bäst så betalar han. Vad fan hände med lika lön för alla? På det sättet har jag en sjukt ojämställd situation, eftersom jag pluggar och han arbetar och tjänar jättebra. Han vill inte att jag ska må dåligt för att jag inte tjänar lika mycket så han sa ”jag betalar för allt det här roliga vi vill göra, resor och middagar – så arbetar du lite mer hemma så jämnar det ut sig.”
–Sa han så? De flesta brukar ju ändå bara anta att det är så det ska vara.
–Ja, veckan efter att han hade röstat på F!. Han menar ju inget illa med det, men jag blir så jävla provocerad. Vi bråkar fortfarande om det.
–Jag hatar hushållsarbete men jag har aldrig unnat mig tanken att slippa. Det måste ju göras.
–Vissa monotona sysslor är ju som terapi.
–Jag kan inte se det som terapeutiskt för jag har autopiloten på, som i huvudet går igenom hur många gånger jag har gjort den här skiten förut.
–Vi behöver något som hjälper oss att dela upp det här. Det är för i helvete vårt ansvar att ta tag i detta för när vi får barn måste de ha friheten att göra vad de vill.
–Innan man får barn kan man ju gräla om städning och allt det där. Men med barnet kommer det här med tiden in. Min tid, din tid, barntid. Det är tiden som blir hårdvaluta.
–Tid, pengar och alla hårda grejer man kan ta på – det ska vara lika! Lika mycket var. Alla de där hårda värdena blandas annars ihop med de mjuka som ”vem är mest kär” och allt det där. Och då blir det en martyrisk gryta. Ha autopiloten på när det kommer en nota eller en räkning.
–Ja, det här med karriär. De där moderna indiekillarna jag har dejtat har haft stora problem när det har gått bättre i karriären för mig. De kanske inte har erkänt det, men det har varit helt uppenbart.
–Vi har en historisk jävla bajskorv efter oss om alla de här sakerna. Ja, det är surt att inte killarna bara slår ihop händerna och säger ”nä, nu jävlar är det jag som kliver in” men så är det. Det ser ut som det gör av en anledning. Vi får spänna musklerna och våga släppa taget. Det är jätteläskigt, för det är att bryta ny mark.
–Man har ju gjort sina små experiment. En kompis kille hade lovat att diska och hon prövade att varken tjata, påminna eller göra det åt honom. Det tog en vecka innan han diskade! Hon konfronterade honom och han kunde inte hantera det. ”Nej, har det verkligen gått en hel vecka?” och liknande saker. Då var det för mycket för honom att ta.
–Det är så lätt att bygga upp aggression och bli sur för att man är den som gör rätt.
–Man bråkar om så små och töntiga saker. Men de är bara små, små delar av ett enormt problem.
–Ja, och det de flesta killar inte fattar är att om de inte diskar så får de inte ligga. Alla de grejer som de INTE gör leder till spänningar och så får de inte ligga. Det är som du sa tidigare, det vibrerar uppåt och neråt och det kan leda till att förhållandet tar slut.
–Det är smågrejerna som är så jävla viktiga. En grej som ett ex gjorde, och jag kunde börja gråta för detta, var att han kunde lägga grejer på hyllorna högst upp och jag BAD honom hundra gånger att inte lägga saker där. Det var som att han struntade fullständigt i mig.
–Om man har plockat upp samma handduk tre gånger så känns det ju som ett hån den fjärde gången. Man stångar sig blodig. Man måste kanske släppa på de där normerna som finns för hur kvinnor ska ha det. Alla de där ”såhär ska det vara”-grejerna som man tar med sig i ett förhållande ställer ju till problem.
–Min svärmor har extremt starka uppfattningar om hur det absolut måste vara. Man måste göra allt på ett visst sätt. Min man är helt opåverkad av det, men jag tar åt mig svinmycket av hennes griller. Det är så lätt att trilla dit. Det där att vilja tillfredsställa folk och att alla ska vara nöjda är jag jättekänslig för.
–Jag är min egen värsta fiende, jag har inte någon svärmor som klagar. Men jag blir så himla besviken ibland över att jag inte har en homestagead lägenhet, jag blir ledsen när jag ser mitt kök. Jag behöver ingen svärmor som talar om för mig hur det ska vara, jag är min egen pekpinne.
–Alltså, jag vill typ aldrig bli ihop med någon igen. Jag vill leva ensam.
–Jag tänker inte bli ihop med någon förrän jag har en rejäl handlingsplan för att slippa hamna i det här igen.
–Jag känner såhär: Jag och min kille har kämpat så jävla mycket att om det tar slut så är jag klar med det här. Jag kan ha mitt eget kök, måla som jag vill, äta vad jag vill. Då är jag klar.
–Ja, när vi har haft diskussionen ”när är verkligen toan tillräckligt skitig för att städas?” kan jag känna att jag inte pallar detta. Det här kan inte vara livet.
–I individsamhället är det extra svårt att leva tillsammans eftersom båda ska förverkliga sig själva, bli lyckliga och ha rätt.
–Tror ni att killar sitter och pratar såhär om sina förhållanden?


Mannen 2009
–I dag är jag sjuk förresten. Ojojoj, vad jag är sjuk. Tur att min tjej kommer hem snart! Jag måste verkligen vila nu. (Vad han inte begriper är att hans tjej har jobbat hela dagen. På vägen hem går hon i huvudet igenom vad som finns i kylen, vad de ska äta till middag, vad hans brorsa ska få i present, måste boka tvättstugan, hämta hans sneakers som varit hos skomakaren. Med bihåle-inflammation…)


”Det finns en tystnadskultur kring kärleksrelationer.”

Maria Sveland startade en rasande debatt om jämställdheten i de svenska hemmen med den personliga och politiska romanen Bitterfittan 2007.

Maria Sveland, din bok Bitterfittan handlar om en kvinna som inser att hon har hamnat i könsrollsfällan och inte vet hur hon ska ta sig ur den. Att döma av reaktionerna verkar det som att du inte var ensam om att fundera över detta?
–Ja, jag skrev den för att jag hade varit journalist så länge att jag för en gångs skull ville få skriva  det jag själv ville. Trodde inte att det skulle sälja alls. Om 700 feminister på Södermalm läser så är det jättekul tänkte jag. Den handlar om något extremt allmänmänskligt. Jag får fortfarande mail varje dag och 99 procent av dem kommer från personer som skriver att ”detta kunde ha varit jag, det skulle kunna vara min historia”.
Du bröt ändå tystnaden om hur det ser ut för många kvinnor.
–Ja, det är ju när man skäms som man tystnar. Det är när vi pratar med varandra som det blir farligt och som det händer saker och vi märker att mina erfarenheter är dina.
Killar skäms inte för det här. 
–Jag tror inte ens att killarna ser det. De flesta tror nog att de är jämställda, det ser det inte som ett problem.  Det finns en tystnadskultur kring kärleksrelationer. Det är svårt att leva i 100 procent jämlika relationer, så som samhället ser ut.
I recensioner av Bitterfittan fanns det flera som uttryckte det ungefär som såhär att ”ja men JAG lever jämställt och det är skitlätt”.   I diskussioner med andra kvinnor blir det gärna att någon säger ”jamen det är ju bara att ställa krav”.
–Den där typen av argumentation provocerar mig otroligt mycket, för det första tror jag inte på det, ponera att hon är perfekt jämställd då – men vi pratar ju inte bara om dig eller mig utan vi pratar om en struktur som väldigt många kvinnor lever med.
–Det var min förhoppning när jag skrev min bok, att det skulle diskuteras och komma upp på en politisk nivå. Det är så förminskande att säga att någon gnäller, man pratar aldrig om att män gnäller.
Varför har vi inte kommit längre när vi till synes har alla möjligheter? På pappret ser det ju så bra ut.
–Jag tror inte att kvinnor är godare eller bättre än män, men makt korrumperar. Står samhället och hejar på när man inte städar och tar ansvar så finns det liksom inget incitament att ändra på något.


Peter Eriksson har skrivit Handbok till pojkvänner. En liten hjälp till självhjälp till killar som inte vet varför sambon blir skitförbannad ibland.

Hur kommer det sig att du skrev en handbok för pojkvänner?
–Utifrån mina egna erfarenheter av förhållanden, och de jag har gjort som krönikör i en tjejtidning, har jag märkt att vi killar har betydligt sämre koll på hur relationen egentligen mår jämfört med tjejerna. Och att vi får plikta för den okunskapen. I fyra av fem separationer är det killen som blir dumpad, och det beror ofta på att vi tar förhållandet för givet och glömmer att vårda kärleken. Eftersom många killar mår dåligt när det väl kraschat, och inte riktigt förstår vad det var som gick snett, kände jag att det behövdes en relationsguide speciellt riktad till oss killar (ivrigt påhejad av många tjejer som också ansåg att det verkligen behövdes).
Varför har killar så svårt att förstå att städningen och sexfrekvensen faktiskt hänger ihop?
–De flesta killar fattar nog inte hur mycket det är som behöver göras i ett hem, och underskattar hur tröttsamt och jobbigt det är. Sen skiljer ju sig reaktionerna mellan män och kvinnor när de kommer hem. Killarna slappnar av och "landar", medan stressnivån faktiskt ökar för tjejerna när de kommer hem till sitt "andra arbetspass". Det här missar många killar också, och blir som frågetecken när tjejen sen är trött och på dåligt humör.
Hur ska tjejer göra för att slippa känna sig som sina sambos morsor (förutom att köpa din bok i julklapp)?
–När killar blir tjatade på upplever de sig som attackerade, höjer sköldarna och stänger igen öronen. Ett bra tjatknep är därför att berätta vad man har för behov istället för gnälla över vad den andra gör för fel. Alltså, säg hellre "Jag vill ha ett rent hem, och slippa vara den som alltid ser till att det är städat", än "Plocka upp dina skitiga strumpor efter dig, jävla latmask!".
Hur har du det hemma, har ditt förhållande blivit bättre sedan du börjat praktisera dina egna tips?
–Jag är faktiskt den som gör det mesta av hushållsarbetet hemma. Däremot har jag länge varit en riktig sopa på att komma med komplimanger och kärleksförklaringar. Precis som många andra killar har jag trott att det räcker att säga åt sin tjej att hon är fantastisk och man älskar henne över allt annat sådär en eller två gånger i början av förhållandet, och att hon sen kan leva på det resten av livet. Men nu har jag förstått att kärleksförklaringar har samma hållbarhetstid som keso – man måste fylla på med nya minst varje vecka. Helst dagligen. Och när jag ser min frus leende när jag berättar hur mycket hon betyder för mig undrar jag verkligen varför jag inte säger det oftare.


Det brister i kopplingen mellan värderingar och praktik

Katarina Boye skrev en avhandling om tidsanvändningen i heterosexuella familjer. Vad lägger kvinnor och män sin fritid på? Hur delar de på hemarbetet?

Katarina Boye, professor i sociologi vid Stockholms universitet, du skrev Happy hour? Studies on Well-Being and Time Spent on Paid and Unpaid Work. Kanske kan du svara på vad det är det för fel på männen – varför städar de inte bara upp efter sig? De flesta killar verkar ju ha jämställda värderingar?
–Nej precis, varför det är så är ju inget jag kan se av min avhandling, de flesta har  jämställda värderingar. Jag tror att det är i koppling mellan värdering och praktik, det är där det brister. I min avhandling har jag kollat på föräldra-ledighet, män som har varit lediga med sina barn mer i en månad har ökat sin insats i hemmet. Så kan man omsätta sina värderingar i praktik. 
Hittade du några orsaker till att det ser ut på det här sättet?
–De kvinnor som har en hög total belastning, alltså de som arbetar heltid eller mer samt gör en stor del av hushållsarbete, det är hushållsarbetet som gör att de har en så oerhört tung belastning. Jag tror att det här med föräldraledigheten kan påverka, men det är svårt att i undersökningar titta statistiskt på män som tar ut mer än en månads ledighet eftersom de är så få. Att det är på det sättet handlar om hur samhället ser ut, hur mycket man lär sig att uppoffra sig för andra och hur mycket man har lärt sig att tänka på sig själv.
”Men eftersom kvinnornas höga arbetsbelastning beror på den ojämna fördelningen av hushållsarbetet blir subventionerad hushållshjälp snarast en subventionering av männens bristande ansvar” skriver du i din avhandling. Så städhjälp lättar inte riktigt kvinnornas börda?
–Det är ju det där att alltid plocka leksaker, ständigt hålla ordning – sådant gör ju inte städhjälpen, subventionerad eller ej. De som har råd med den typen av städhjälp är mycket få. Men vanlig städhjälp är inte lösningen, det blir för det första väldigt dyrt men man skjuter också problemet framför sig, man blundar för verklighetens problem.

Styling: Johan Johansson Andersson/KID of TOMORROW
Smink och hår: Lisa Peterson/Magnolia Agency
Modell: Robin F/KID of TOMORROW
Fotoassistenter: Elin Flodin och Erika Adamsson

 

Stad: 
Kategori: