När den där filmen på Beyoncé, Jay Z och Solange i en hiss köptes upp av amerikanska skvallersajten TMZ i våras och postades online var vi många som frös till i någon minut. Fasaden hade rämnat för ett av världens mest publika och samtidigt mest hemlighetsfulla par, och plötsligt var dörren för spekulationer kring parets äktenskapliga lycka vidöppen.
Äntligen fanns det något att gå på, något mer än vaga otrohetsrykten och låtar som ursprungligen spelats in av Victoria Beckham (Resentment).
Jag vet förstås att det är illa ansett, men det finns något otroligt förlösande i att se sprickor även i andras liv och få titta in lite snabbt. Det är avslappnande att få ta del av, för även om man rent rationellt vet att alla har problem så är det ibland skönt att få det svart på vitt. Skvaller kan vara fantastiskt som avkoppling, umgänge och psykologi.
Det är valår och världen brinner, vi tänker alla på politik nu i olika utsträckning, men det är ändå 2014. Jag undrar varför det svenska internet inte lyckats producera en enda rolig skvallersajt. En åsiktskorridorens toalett där man kan slappna av en stund, rumsren men kul.
Sedan decennier tillbaka finns det kändisskap som helt vilar på människors privatliv. Livet är hantverket, något som Kim Kardashians mobilspel Hollywood lär oss den hårda vägen, men som i Sverige nästan bara bärs upp av bloggare.
Därför är det kanske heller inte så märkligt att de enda skvallerbloggarna i Sverige värda namnet drivs av de unga kändisbloggarnas misslyckade kollegor. Bloggarna som Hotgossips fungerar som absurd humor, men var är min svenska TMZ, Necolebitchie och Page Six? Det finns fler offentliga personer idag än tidigare, och det finns fler forum för offentlighet, så hur kommer det sig att den svenska skvallerscenen ligger så långt efter, utanför Flashbacks hatfyllda trådar?
Det finns ett glapp mellan Svensk Damtidnings snälla hovrapportering och de unga skvallerbloggarna som fokuserar på storbloggarnas läckta nakenbilder och knarkskandaler. Papperstidningarna publicerar bara billiga strandbilder från amerikanska bildbyråer och de stora kvällstidningarna gör omskrivningar av utländskt skvaller, tre veckor för sent.
Samtidigt ser fler och fler av de kommersiella sajterna ut som femtioöres Buzzfeed och alla storbloggare sysslar bara med dold marknadsföring. Det duger inte för en finsmakare. Jag vet inte vad jag ska göra på internet längre när jag vill ha kul.
Det känns ofta som att det är för lätt att bli känd i Sverige, framförallt sedan reality-tv och internet kom. Men trots det har vi gemensamt lyckats producera otroligt få verkliga kändisar. Sverige är ett riktigt u-kändisland.
Kanske står kvaliteten på våra offentliga personer i direkt relation till hur lätt det är att göra sig ett namn idag, men samtidigt – det är inte som att familjen Wahlgren och andra som dök upp före modemet bidragit med någon glamour. Jag vill inte läsa om Niclas Wahlgrens skilsmässa eller om Mårten Anderssons singelliv.
Kanske är Sverige helt enkelt för litet både för att producera riktigt glamourösa offentliga personer och intressant skvaller. Om stjärnorna redan från början är vardagliga och äter kvarg offentligt finns det inga ridåer att dra undan. Det enda vi har är kungahuset. Vi kanske ska hålla hårt i det trots allt.
För övrigt: Instagram-kontot Kändisbebisar utökar sin franchise med Kändisnyheter och Kändispar. Oklart om det är samma upphovsman.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 07, 2014.
