Den manliga fäblessen att rätta och ha rätt

Maja Bredberg 10:37 7 May 2012

Igår kväll, just efter att jag kammat mitt hår, borstat mina tänder och glömt att återfukta mitt ansikte, kröp jag ner i sängen och lade ifrån mig mobilen på nattygsbordet. Eller, ja, det är egentligen inget nattygsbord utan en gammal byggstege kvarlämnad av gubben som bodde här innan mig, han som hastigt och lustigt bara dog. Det fungerar dock rätt dugligt som nattygsbord, en behändig viloplats för mobilen som igår kväll så fort den nuddade stegens nötta träyta började vibrera av push-notiser från Twitter. Min man frågade hur jag orkade med den typen av meddelande från Twitter och jag förklarade att jag ju i princip lagt ner Twitter-kontot, att det knappt existerar mycket av konversation mellan mig och andra där längre och att jag således inte kunde se det som ett störningsmoment.

Push-notisen gjorde gällande ett gammalt blogginlägg som jag skrev, om när jag som barn fick vara med Gudrun Schyman i Rosenbad. En kvinna som uppskattade blogginlägget valde att uppmärksamma Gudrun Schyman på texten och Schyman svarade att det var fint. Jag somnade med en positiv känsla från de två kvinnorna.

I morse vaknade jag, förvånansvärt nog, av en radda push-notiser som visade mig detta:

Det är, av allt att döma, ett försök till något slags skämtsamt raljerande från en av Aftonbladets främsta journalister kring mitt val av stavning av ordet fäbless. Ett inte vidare viktigt spörsmål, kan tyckas, då båda stavningarna är korrekta - men eftersom Twitter är en microblogg förefaller det väl ändå något så när logiskt att mikroskopiska frågor ska avhandlas just där, antar jag.

Oisín Cantwell kan mycket väl ha rätt i sak, att faiblesse är ett tjusigare sätt att stava ordet. Jag har emellertid aldrig ansträngt mig med att försöka vara vidare tillgjort tjusig i mitt språkbruk, utan använder ord som känns nära min person.

För detta ska jag, oavsett mitt kön, alltså dö.

OBS! DET VAR ALLTSÅ PÅ SKOJ.

Rätt kul, och så vidare.

Eller vadå?

Kan jag inte ta ett skämt?

Precis som de flesta kvinnor i Sverige idag, eller vem som helst som blivit föremål för en mans taktlöshet, känner jag mig nödgad att redan här redogöra för att jag inte är en ”tråkig typ”. Så var beredda, här kommer ett trött, gammalt statement: Jag gillar skämt. Jag kan uppskatta syrlig attityd. Jag kan till och med underhållas gott av raljans.

Vi har dock alla olika höga krav på skämt. Själv föredrar jag en nypa stilfullhet när gliringar utdelas. Skulle nästan vilja påstå att det krävs viss känsla, rent av humor, från utövaren. Givetvis spelar även både kontext och uttrycksform in. Jag tycker exempelvis inte att det känns vidare smakfullt att en manlig journalist, som tillbringar en hel del tid med att skriva krönikor om Breiviks massmord, @:ar mig på Twitter och skriver att folk som inte kan stava ska dö. Det känns mer… osoft.

Inte för att det luktar illa av klassförakt att väga fäbless och faiblesse mot varandra, utan för att det verkar gå en smittsam sjukdom bland manliga journalister som vägrar se sin egen höga position i en snedvriden samhällsstruktur.

Det står förstås alla medelålders, manliga journalister fritt att trolla sig lyckliga i sina egna Twitterflöden – jakten på att hitta sin A.A. Gill-persona översatt till svenska är inte lätt – men viss insikt om hur det möjligen kan påverka andra människor känns knappast som ett för högt krav att ställa på en vuxen människa.

Jag räknar kallt med att Oisín Cantwells journalistvänner kommer att tycka att det här är fjantigt av mig, att det är en överreaktion och att hans attitydstinna sida på Twitter rent av är charmant. För mig, som inte känner Oisín Cantwell, blir han dock bara ytterligare en man i raden av män som av någon anledning har fått för sig att det är okej att vara oförskämd mot främmande kvinnor. 

Stad: 
Kategori: