Hemsökta teatrar, förbannade inspelningar och mystiska studiosessioner. Jonas Adner berättar om en tid där nöjesbranschen cashar in på att var femte svensk tror på spöken.
I början av 2008 tog Steven Spielberg hem en kopia av den då helt okända Paranormal Activity. Medan han tittade gick en dörr i baklås och Spielberg drog slutsatsen att det måste vila en förbannelse över filmen. Enligt uppgifter ska han därefter i chock ha lämnat tillbaka kopian (i en soppåse) för att han ”vägrade ha den i sitt hem”.
När Spielbergs filmbolag Dreamworks därefter drog igång en lanseringskampanj för Paranormal Activity var det samma mytiska rykte man spelade på. Förmodligen i hopp om att den ondskefulla auran skulle få den att sprida sig till samma publiksuccé som rysaren The Blair Witch Project blev i slutet av nittio-talet genom att utmålas som ”äkta bilder”.
Sedan dess har det blivit mer regel än undantag för nya skräckfilmer att påstås ha en förbannelse över sig. Logiken är: Internationella PR-kampanjer kostar miljontals dollar, ett diffust rykte om att ”döda fiskare från forna tider hemsökte inspelningsplatsen” (The Amityville Horror) är gratis.
Genom åren har många filmer stämplats som hemsökta. I Trollkarlen från Oz påstås en ”pyssling” ta livet av sig i bakgrunden av en scen. Rysarserien Omen drabbades bland mycket annat av ett återkommande ”kamerafel 666”. Och japanska Guinea Pig är, förutom att Charlie Sheen trodde att den innehöll riktiga mord och FBI-anmälde regissören, känd för att den sägs ha fått en man att bli seriemördare.
Vanligast är dock att olyckor under inspelningen har klassats som övernaturliga, inte minst bland sjuttio- och åttiotalsfilmer (Exorcisten, Poltergeist, The Crow med flera). Men det som idag är en väg till gratis PR var då snarare ett sätt att skylla ifrån sig när saker gick snett. Helt enkelt: det är skönt att kunna klandra ”onda andar” när två barn dör i en helikopterkrasch under inspelningen (Twilight Zone: The Movie). Eller falla tillbaka på att ”en arabisk demon försökte stoppa filmen” när det inträffar upprepade dödsolyckor (Exorcisten).
Även inom andra områden är spöken populära. Att en artist ”spelat in i en hemsökt musikstudio” slutade sticka ut någonstans i samband med att en ”död herre i blå kostym” syntes till i kontrollrummet under Chers sextiotalsinspelningar. På senare tid sägs samma sak ha drabbat bland andra Courtney Love, Arctic Monkeys och Slipknot (det enda som kvarstår när ens ”ruskiga clownmasker” slutar att vara skrämmande är öppna uttalanden om att ”vålnader vandrade genom trummisen i en studiokällare”).
The Mars Volta gick nyligen så långt att de lät den ”ande i glaset” som följde med ett oujiabräde de köpt under en Israelturné inspirera texterna till ett av deras album. Men när andens meddelanden började bli otäcka och ”paranormala saker” inträffade blev sångaren Omar Rodriguez-Lopez så rädd att han krossade och grävde ner brädet.
Värst drabbad är utan tvekan teatervärlden där det, för att nämna en bråkdel av svenska exempel, sägs spöka i följande stadsteatrar: Ulriksdal, Drottningholm, Växjö, Örebro, Vasateatern, Ystad, Dramaten, Karlstad, Hudiksvall.
I en nygjord undersökning svarade en av fem svenskar att de tror på spöken utan att direkt därefter säga ”nej, jag bara skojade”. I USA är samma siffra en av tre. Och antalet uppges öka i takt med att vår Gudstro minskar. För filmbolag är det lilla julafton: det finns ingen gräns för hur mycket pengar som går att tjäna om den gamla marknaden ”Ebay-auktionerade byxor med en fläck i form av Jesus” kan ersättas av påstådda dokumentärer om amerikanska skogshäxor.
Och kanske är vi redan där: Nyligen gick Paranormal Activity om The Blair Witch Project som den mest inkomstbringande filmen någonsin i förhållande till kostnaderna.
För övrigt: Medan vi har dragit samma ”guleböj”-skämt i 30 år har Norge nu gått om oss på alla plan. Förutom att vi blir utklassade av skidåkaren Petter Northug och måste ta in ett norskt program (Skavlan) för att få hit internationella stjärnor, drömmer vi om att ha Jens Stoltenberg som statsminister och utnämner norska Oslo, 31 augusti till årets film. Kvar sitter vi här som idioter och kallar en havremoppe för en ”häst”.
