Debutföreställningen som tar sig an nazismen

13:20 26 May 2014



De fem medlemmarna ur det nystartade scenkonstkollektivet Vitterheten möttes på Teaterhögskolans utbildning Teaterns Teori och Praktik. Den 3-4 juni på Inkonst sätter de upp sin debutföreställning Jag är Hitler skriven och regisserad av Anja Grim, producerad av Lisa Barkholt Nord och spelad av Joy Klackenberg.


Frågor som "Vad är Hitler?” tas upp i analysen där den nazistiska diktatorn agerat ett abstrakt begrepp för ondska, när vi samtidigt får läsa om nazister i dagstidningarna som gör allt mer anspråk på våra gator och torg, eller tar plats i EU-parlamentet.

Som en ny strategi att bemöta nazismen suddar de ut pronomen ”vi” och "dom” för att istället försöka sätta sig in i nazisternas tankevärld. Huvudrollen är den okända älskarinnan, och pjäsen kommer på så vis att undersöka makt, positioner, bestämmanderätt, förälskelse och frihet.

Vi fick tag på Anja, Lisa och Joy som sätter upp pjäsen.

Det var inte länge sedan den danske regissören Lars von Trier portades från filmfestivalen i Cannes efter att ha uttalat sig om Hitler och nazismen. Varför väljer ni att undersöka ett så känsligt ämne?
– Att Lars Von Trier påstod sig ”sympatisera med Hitler” är en fruktansvärd sak att säga. Rasism och nazism tar allt större plats i det offentliga rummet, och i förlängningen tror vi att detta leder till en uppdelning av de Onda mot de Goda. Vi tror att dualism är farligt och vill i verket inta ett intersektionellt perspektiv. Precis som det är viktigt att kunna identifiera sig med människor av olika etnicitet, kön, religion och sexualitet så tror vi att det är viktigt att på någon punkt kunna identifiera sig med människan bakom en extrem ideologi. Kanske går det. Kanske bara lite. Kanske inte alls. Verket handlar om kvinnlig historieskrivning i förhållande till historiens mörker, om en älskarinna som har så stort behov av historisk upprättelse att hon vill vara ondskan själv.

– Angående det känsliga i att beröra nazismen så tycker vi att en del av konstens uppgift är just att undersöka det känsliga, skrämmande, svåra. Vi vill inte att konsten ska presentera sanningar, vi vill få människor att tänka.

Vad var jobbigast under processen?
– För skådespelaren är det skitjobbigt att stå på en scen och representera en människa som är nazist, att ta de orden i sin mun och försöka gestalta rollen uppriktigt. Det blir ju att en tänker ”det hade kunnat vara jag” men det är ju delvis det vi vill med verket. Det farliga är ju att inte tänka så, att tänka ”nej, det här hade aldrig kunnat vara jag”, för då finns risken att en till slut blir en i de där påhejande massorna. Eller som Sverige idag som klappar sig på axeln för Raoul Wallenberg istället för att sprida information om allt skit vi gjorde under kriget.

Kan man identifiera sig med någon som har så skilda värderingar utan att få sympatier för deras tankevärld?
– Absolut. Verkligen. Identifiera sig med en människa kan en göra av massa olika anledningar: för att hon känner samma känslor som en själv – kärlek, glädje, ensamhet, ilska, maktlöshet, för att hon har drömmar, för att hon äter, bajsar och sover. Att förlåta är däremot en annan sak. Vissa saker går inte att förlåta, varken för offren, för de anhöriga eller för kommande generationer. Det här är också en roll som inte vill bli förlåten för sina åsikter, istället hävdar hon sitt ansvar, vilket leder till ett undersökande av vilket ansvar hon faktiskt kan ha haft. Vi är intresserade av de nazistiska åsikterna i relation till en människas känsla av litenhet, och det uppdämda behovet av våld det ofta skapar. Vi tror att ojämlikhet föder våld.

Mer information om uppsättningen och biljetter finns på Inkonsts hemsida

Stad: 
Kategori: