Francois Ozons nya film Isabelle fick ett svalt mottagande i samband med dess svenska biopremiär häromveckan.
Några såg ett spännande porträtt, andra avfärdade det som sunkig smörja och distributionsbolaget TriArt var inte sena med att spinna om recensionerna till att sälja in den som en snackis under rubriken ”FILMEN SOM DELAR KRITIKERKÅREN!”. Recensionerna följdes av häftig kritik från Mia Enberg, regissör till hyllade Belleville Baby och producenten bakom feministiska porrantologin Dirty Diaries, som menade att filmen – liksom andra franska filmer – präglades av en pedofil blick. Sedan beskrev författaren Oline Stig i Sydsvenskan en moralpanik, driven av ”den sortens enögda feminism som går på autopilot och ropar objektifiering så fort en ung vacker kvinna visar brösten”.
Och just slutmeningen är delvis applicerbar på andra filmer, andra ”snackisar” vars skildringar av sexualitet och kroppslighet delat åskådare i läger och å ena framställts som gubbsnusk, å andra sidan blivit föremål för feministiska omvärderingar.
Här är vattendelarna som vi minns.
1. Romance (Catherine Breillat, 1999)
I slutet av 90-talet väckte Stockholms filmfestival en del uppmärksamhet med Sinema, en spotlight som ämnade att nyansera erotik på film och fånga den alltmer liberala inställningen till representationer av sexualitet och kroppslighet. Engagerade protester från anarkafeminister spädde på kontroverserna och det förekom till och med klotter på Stockholms filmfestivals dåvarande kontor med slagord om att pornografi är övergrepp.
Regissören Catherine Breillat gjorde sektionens tveklöst bästa film, Romance. Bara några år senare chockerade hon än en gång med att ge huvudrollen i Anatomy of Hell till den hårdföre porrhingsten Rocco Siffredi, vilket fick varningsklockor att ringa. Den som inte låter sig skrämmas bort av rubrikerna kan ta del av intressanta uppror mot simulerat sex såväl som orädda alternativ till hur sexualitet annars brukar skildras inom spelfilm.
Klarar den Bechdeltestet? Nej.
2. Baise-Moi (Virgine Despentes/Coralie Trinh Thi, 2000)
Med ett explicit potpurri av våld och pornografi blev Baise-Moi föremål för häftiga debatter runtom i världen. I Frankrike begränsades dess biorelease till några få dagar innan den drogs in, men upprörda protester gjorde att den fann sin väg tillbaka – och denna gång var det feministiska organisationer som försökte bestrida Nationella Frontens försök att sopa filmen under mattan.
Regiduon bestod av Virginie Despentes, tidigare frilansare för porrtidningar och som även skrev filmens skönlitterära förlaga, samt ex-porrstjärnan Coralie. Stämpeln var möjligtvis inte helt obefogad, men det fanns också de som valde att läsa filmen som en mer extrem, ofiltrerad ”kind of Thelma & Lousie on crack”.
Klarar den Bechdeltestet? Ja!
3. Sucker Punch (Zack Snyder, 2011)
Den nördkulturella hämndsagan har uppfattats som en allegori över det patriarkala fängelset. En historia som balanserar mellan dröm och verklighet, men som desto mer kritiska röster menade var ett slemmigt frosseri i olika nivåer av grabbfantasier. Och det är något som luktar unket i kombinationen Zack Snyder, serietidningstoken som bland annat gjort den muskulösa (och rasistiska) machofilmen 300, och massa beväpnade tonårstjejer i skolflickuniform.
Anita Sarkeesian, som driver YouTube-kanalen Feminist Frequency, gick till attack mot filmen i en video där hon uppmanar Hollywood till att komma över den kommersiella konstruktionen om att ”'sexy chicks' doing dude stuff is empowering”.
Klarar den Bechdeltestet? Ja!
4. Spring Breakers (Harmony Korine, 2012)
På flera håll störde sig folk på Harmony Korines sätt att närma sig spring break-kultur och låta Disneystjärnor göra imageuppbrott med neonfärgade bikinis och rånarluvor. Det är en film som rör sig på minerad mark, men sätten den gör det på har också hyllats i somliga läger, inklusive min egen kärleksförklaring som bemöttes av välkommet mothugg i kommentarsfältet. I en tankeväckande artikel av Julia Cooper, publicerad i det nätbaserade filmmagasinet cléo, beskrivs systerskapet och att "despite the frat party atmosphere of spring break, their closeness with one another and their epic partying is not performed for the arousal of others but rather to indulge their own whims, appetites, and destructiveness.”
Dessutom pekar hon på det närmast banbrytande i att huvudpersonerna tämjer den testosteronstinna miljön och lyckas desarmera hot om våldtäkt och andra övergrepp med sina ”dirty mouths, contorting limbs, and voracious sexuality”. Hur ofta ser man det i filmer, utan att det förr eller senare bestraffas?
Klarar den Bechdeltestet? Ja!
5. Blå är den varmaste färgen (Abdellatif Kechiche, 2013)
Den tilldelades Guldpalmen på filmfestivalen i Cannes, där kritikerna var lyriska och den framställdes som ett slags protest mot de pågående protesterna mot den franska lagen om samkönade äktenskap. Kort därefter kom dock en backlash: å ena sidan huvudrollsinnehavarna skräckhistorier om regissörers metoder, å andra sidan queera perspektiv som kritiserade den heteronormativa blicken på heterotjejer som simulerade girl-on-girl action.
På sajten Guerrilla Feminism inleds till exempel en skoningslös sågning med att benämna filmen som ”'the lesbian move' that lesbians hate but keeps winning awards because of the patriachy”. Skribenten Lidija Praizovic var desto mer positiv och menade bland annat att Kechiche lyckades berika flatfilmen med en komplex och relevant klassdimension.
Klarar den Bechdeltestet? Ja!
Sebastian Lindvall är Nöjesguidens filmskribent, som tidigare har skrivit om bl a fyra kulturmän på film som vi borde sluta ligga med och listat höstens mest efterlängtade biopremiärer. Han har nyligen utnämnt "Medicinen" till en film om Colin Nutleys herpes.
