En cameo kallas det inte helt orimliga fenomenet att kändisar spelar sig själva på film (eller porträtterar en ofta rätt försumbar karaktär utan vidare betydelse för handlingen), ett skeende som kan bli mer eller mindre lyckat beroende på omständigheter. Från obotligt vit vaniljrap inför dansande ninjasköldpaddor till en vaskad Cate Blanchett – Victor Schultz listar de 14 allra onödigaste kändisinhoppen vi har tvingats se på vita duken.
14. Quentin Tarantino, Django Unchained (2012)
Tarantino må ha varit bra i Reservoir Dogs och Pulp Fiction, men rollen som australiensk prisjägare blev dock honom övermäktig. Hans accent är sämre än den mest pubertala Hamsterpaj-Steve Irwin-imitationen. Dessutom vägrar han lämna duken och lyckas nästan döda hela den storslagna spänning som han ägnat över två timmar åt att nogsamt bygga upp. Märkligt är ordet.
Negativ inverkan på filmen: 6/6
13. Madonna, Die Another Day (2002)
Kanske var det ett krav för att bidra med soundtracket – annars är det svårt att förstå hur sångerskan fick rollen som fäktmästare i en de Sade-läderoutfit som knappast hör till standardattributen för den fäktningsintresserade. I de adliga miljöerna får popstjärnan under ett par dyrbara sekunder ge sig hän åt sin lätt perversa vurm för brittiskt överklassliv, samtidigt som hon bollar porriga metaforer mellan sig och Bond. Madonna har aldrig riktigt lyckats som skådespelare, även om hon försökt under hela sin karriär. Och Verity, vad är det för namn?
Negativ inverkan på filmen: 5/6
12. Stan Lee, alla Marvel-filmer
Filmer med cameos är usla att se på bio eftersom de övertydliga blinkningarna innebär att alla i publiken som saknar självdistans känner sig tvungna att brista ut i hetsiga och träiga igenkänningsskratt, samtidigt som de vänder sig mot alla runtomkring sig och nickar roat, så att alla andra ska fatta att de fattar. Detta är särskilt vanligt på Marvel-filmer där samtliga i publiken, redan innan filmen har börjat, vet om att gubben Lee kommer dyka upp och vara gammal. Då kan alla distanslösa förbereda sig redan innan och titta extra noga.
Negativ inverkan på filmen: 4/6
11. Patrick Ewing, The Exorcist 3 (1990)
Dödsriket är säkert en märklig plats, om det finns. Tvivelaktigt är dock om den första man möter är Fabio som står och ser lidelsefull ut – och NBA-stjärnan Patrick Ewing som visar sig vara en tarotkortsläggande dödsängel.
Negativ inverkan på filmen: – (omöjligt att inverka på filmen)
10. Cate Blanchett, Hot Fuzz (2007)
Utsjasade superpolisen Angel ska lämna London för gott och svänger förbi sitt ex, brottsplatstekniken Jannine, för ett halvdeppigt farväl. Ett lustig drag är att låta henne behålla sin overall, sitt munskydd och sina glasögon på under hela samtalet, vilket gör henne helt oidentifierbar. Ett ännu lustigare drag är att låta Cate Blanchett spela henne. Filmhistoriens kanske mest subtila och exklusiva cameo. Kan man till och med kalla det en vaskning?
Negativ inverkan på filmen: 0/6
9. Richard Branson, Casino Royal (2006)
Det roligaste med denna cameo är Youtube-uppladdningen som den genererat. Användaren ”Gmjyuir-upphöjt till två” är ett perfekt exempel på de distanslösa cameodårar som nämns i Stan Lee-exemplet. Han är övertygad om att ha gjort en fantastisk upptäckt och tror på allvar att han, fyra år efter filmens premiär, är den första som noterat att kamerakåta miljärdären Richard Branson köpt sig in i Bondfilmen. Han är så stolt att han till och med levererar lite egenhändigt hopsnickrad grafik efter klippet.
Negativ inverkan på filmen: 1/6
8. Alanis Morissette, Dogma (1999)
Kevin Smiths take på katolicismen är rätt rolig. Ett ögonblick som framförallt känns väldigt oväntat är dock när kanadensiska singer-songerwritern Alanis Morissette dyker upp som Gud i slutet av filmen. Eftersom Guds röst (uppenbarligen) får hjärnan på vanliga dödliga att explodera nöjer sig Morissette med att nicka, humma, vara sjukt trevlig och trösta Ben Affleck som blivit förkastad från himlen för exil i Wisconsin.
Negativ inverkan på filmen: 0/6
7. Guns N’ Roses, The Dead Pool (1988)
Här är det de rätt extrema kontrasterna som skapar frågetecken.1987 släppte Guns N’ Roses Appetite for Destruction, USA:s bäst säljande debutalbum någonsin, och gav sig ut på en 16 månader lång turné präglad av ändlösa hyllningar och banbrytande hedonism. Samtidigt hade en, redan då åldrad, Clint Eastwood bestämt sig för att låta sin tidigare body-double Buddy van Horn regissera The Dead Pool; vad som skulle bli den femte och sista Dirty Harry-filmen. En megatrött historia där det mest upplyftande är att Harry har skaffat en ny partner som heter Al Quan och kan karate. Ändå har alltså hela bandet tid att dyka upp i en okrediterad begravningscameo, vilket får en att fundera på Axl Roses möjliga hemvist i det republikanska partiet. Alternativt Clints övertalningsförmåga.
Negativ inverkan på filmen: 0/6
6. Lev Trotskij, My Official Wife (1914)
En av världens mest mytomspunna cameos, som också kunde ha varit den bästa, är egentligen en lögn. Att bolsjevikdignitären skulle ha medverkat i romantiska melodramen My Official Wife lät så bra att man nöjde sig med faktumet att filmen spelats in i Ryssland och förekomsten av en man i bockskägg för att konstatera att det handla om Lev Trotskij som ägnade sig åt lite skådespelande i väntan på revolutionen.
Negativ inverkan på filmen: 0/6
5. Liam Neeson, The Dark Knight Rises (2012)
Liam Neesons Ra’s al Ghul hade gjort sitt redan i Batman Begins. Den råttlika ansiktsbehåringen och ayahuasca-sinnliga självsäkerheten var ett återkommande störningsmoment som skadade Gothams becksvarta noir. Därför var det förbannat synd att Christopher Nolan kände sig tvungen att hålla på och återkoppla i trilogins sista del. Hallucinationerna av Ra’s hör hemma i en Disneyfilm – och förresten känns hela det orientalistiska fängelset där Bruce Wayne ägnar dagarna åt att zonka iväg och snacka med gamla gubbar som en attraktion på Legoland.
Negativ inverkan på filmen: 4/6
4. Tom Petty, The Postman (1997)
Tom Pettys cameo gör förmodligen större skada för honom själv än för filmen, som var det största post-apokalyptiska misslyckandet sedan Mad Max bortom Thunderdome. Petty spelar sig själv men bygger linbanor och skriker ”maaaaaaan” efter varje mening istället för att plinka på sin gitarr. Eftersom Kevin Costner (som både regisserade och spelar huvudrollen) på senare år försökt sig på en usel barrocksångarkarriär får man anta att han, när det var dags att casta skådisar, såg sin chans att bli skön polare med Petty och slängde på den tunnhåriga blondinen lite obligatoriska läderpaltor. Note to self: gör inte dyr mastodontsci-fi för att pumpa igång de egna musikerdrömmarna.
Negativ inverkan på filmen: 2/6
3. Vanilla Ice, Teenage Mutant Ninja Turtles 2: The Secret Of The Ooze (1991)
Egentligen rätt rimligt eftersom de icke-tecknade TMNT-filmerna känns ungefär lika tidigt-90-talsdaterade som Vanilla Ice. Men ändå orimligt eftersom det är så sorglöst uselt, även för Vanilla Ice och sköldpaddorna. Robert van Winkle levererar en obotligt vit rap innehållandes solida rader som:
YO! It's the green machine,
Gonna rock the town without being seen
Have you ever seen a turtle get down?
Slammin and jammin to the new swing sound
Värst blir det mot slutet, när blötdjuren ger sig ut på dansgolvet och levererar ett par moves som är lika erbarmliga som deras mest kraftlösa karateslag.
Negativ inverkan på filmen: 3/6
2. M Night Shyamalan, Signs (2002)
Signs har kvalitéer, det är en rätt spännande film. Det finns dock en del flaws, t ex att M Night Shyamalan missförstått hur en cameo fungerar. En cameo ska vara en lustig liten sak: antingen innehåller den ett visst mått av humor eller så innehåller den ingenting alls, men det spelar ingen roll, för det är bara publiken som ska tycka det är roligt. En cameo har sällan betydelse för filmens dramaturgiska utveckling. Shymalan vill dock använda sin cameo, i sin egen film, till att kamma hem en Oscar för bästa biroll. Därför kör han ihjäl Mel Gibsons fru och säger saker som ”I'm sorry for making you questioning your faith” och ”I’m truly sorry for what I’ve done to you and yours”.
Geeeeeet out of hereee.
Negativ inverkan på filmen: 6/6
1. Hulk Hoogan, Rocky III (1982)
Philadelphias hjälte Rocky bestämmer sig för att ägna fritiden åt lite goodwill i wrestlingringen och möter filmhistoriens kanske mest fuckade introduktion. Hulk Hogan dyker upp som en strop i plymhatt, en glansig mantel med ett par gråa broderade läppar på (han heter Thunderlips) och susp till tonerna av The Imperial March. Väl på plats i ringen pressar han med stor möda fram den obehagliga självsmekningen: "To all my love slaves out there... Thunderlips is here in the flesh, baby!", följt av ett skratt som är så ihåligt att en dramalärare skulle skjuta sig i huvudet innan han bestämmer sig för att smäda Rocky med det totalt tillintetgörande ökennamnet ”The Ultimate Meatball” och sedan slå honom i huvudet.
Negativ inverkan på filmen: 3/6
Victor Schultz är Nöjesguidens filmredaktör. Han hoppas på att en dag få göra sin alldeles egna cameo.
