Där litteraturen ägde rum

Det är en självklar utsaga, men den är nödvändig då knappt någon svensk litteraturredaktion verkar se det som intressant att bevaka, ja, ens tipsa om i förbifartens snåla notisform: mycket av det bästa nyskrivna går att läsa helt kostnadsfritt på internet.

Detta otroliga fenomen. Och då menar jag inte bara Lars Mikael Raattamaas Twitter-konto. Ta till exempel Felicia Mulinaris blogg, politiskpoesi.wordpress.com. Under rubriken ”TEXTER OM OSS” lägger Mulinari upp dikter med en mäktig frekvens. Hemsidan är ett ständigt växande författarskap som rör sig mellan bakfylla, begär och kompromisslös aktivism. Formen är lika generös som tematiken är hänsynslös.

Eller ta Samira Motazedis bloggtexter på tidskriften Gläntas hemsida, skrivna ur en erfarenhet av att leva utan papper. Det är tunga minireportage om att stångas med Migrationsverket, vara villkorad kropp i en utdragen asylprocess. Bredvid varandra bildar hennes betraktelser en monumental mosaik, som på internet blir mer tillgänglig än i valfri proppmätt trycksak.

Eller ta e-bokförlaget med det geniala namnet Ett av Sveriges största förlag. Bara i år har de publicerat fem strålande böcker i PDF-form. Av unga författare som skriver på svenska, norska och danska. Observera, inte framtidens författare, utan författare som är författare redan idag. De råkar bara publiceras på internet. De råkar bara vara unga. Deras böcker råkar bara vara gratis. Mig veterligen har ingen av dessa texter recenserats i vidare utsträckning, tagits på allvar av kritiker. Men de finns där. Vad väntar ni på. Googla, scrolla, förkovra er. 
 

Med det sagt kan jag inte låta bli att ryckas med i rangordningskaoset, i årsbästalistornas hysteri. Låt mig avsluta med en inte lika självklar utsaga som den ovan: det vackraste jag läste 2014 var en avhandling som brukade poesin och essän till bristningsgränsen. Det var Mara Lees När Andra skriver – Skrivande som motstånd, ansvar och tid. Det får bli en teaser. Jag återkommer till den, om jag vågar. 

 

 

Standard 

Nina Bouraoui 

Elisabeth Grate Bokförlag

Nina Bouraouis nya är en mästerligt tät roman. Nästan klaustrofobisk i sitt malande flöde med inskjutna repliker. Trots, eller kanske tack vare tredje person-distansen tvingas vi in i huvudpersonen Bruno Kerjens onda, till synes hopplösa cirkel. En gestalt vars likgiltiga inställning till livet stundtals sätts på spel (ska det komma en förändring?), för att förbli statiskt stampande på stället. Bruno lindar koppartrådar på ett företag i Paris, en tillvaro vars tid utmätts av den ekonomiska krisen. Hans enda glädjeämne är onanerandets flyktiga klimax, och räkningen från telefonporrtjänsten växer i takt med läsarens frustration. Det är sorgligt och avklädande, figuren kallad antihjälte utnyttjas, och jag skriver ”utnyttjas” för Bouraoui gör mer än bara använder sig av den kittlande effekten sprungen ur sympati för en svinig person. Vi får ta del av Brunos komplexa relationer, kvinnohat, bakgrund och omöjliga framtid. Och när en ungdomskärlek presenteras dras Standard till sin smärtsamma spets.

 

Hoppla

Staffan Westerberg

Tundell och Salmson 

Staffan Westerbergs diktbilderbok Hoppla inleds med ”Godag!” och slutar med ”Ajö!”. Däremellan finns naiva dikter laddade med lågmäld humor, absurda infall och bråddjupsorg. Allt med den kommande döden i sikte. Två vinthundar liknas med poetiska ödlor från Jurassic Park och jag tänker: för att vara född 1934 är Westerberg imponerande lillgammal. Det inspirerar och träffar rakt i hjärtat.

 

P-H VÄRDE 

Jenny Grönvall 

Holmstrand Böcker

Det börjar med ett sms från Barcelona och utvecklas till ett bitterljuvt relationsdrama, fyndigt i nedmonterandet av en typisk avvisning. Upprepningen av det inledande textmeddelandet (som ter sig allt mer skrattretande/sorgligt för varje repetition) varieras med mer eller mindre ironiska och eventuellt ”fiktiva” svar. Jenny Grönvall ger bland annat ordet ”ciao” en helt ny innebörd.