Graham Coxon har äntligen hittat en akustisk gitarr han inte hatar. Med den har han skapat sin sjunde soloskiva, ett konceptalbum med djupare rötter i akustisk folkmusik än någonsin tidigare. Samtidigt har han hunnit leka med Pete Doherty och återförenas med Blur också.
Han Blur-gitarristen. Så lyder de flestas definition av Graham Coxon. Men sedan han lämnade brittisk nittiotalspops mest omhuldade indieband har han hunnit ge ut lika många album som Blur gjorde – på hälften så lång tid.
Sina första soloskivor släppte Coxon redan innan uppbrottet. Där grävde han där ner sig i stökiga ljudlandskap, där fuzzpedelar och wah wah-gitarrer kantade vägen. Visst flörtade han med det mjukare brittiska musikarvet ibland, men det är först på nya The Spinning Top som han har lagt lofi och indierock helt bakom sig.
–Blues, folkmusik och akustiskt har alltid funnits där för mig, men nu kände jag att det var dags att gå hela vägen. Jag ville göra en skiva som är genomgående vacker, istället för att hela tiden blanda upp det med en massa spretiga infall, som en tjurig tonåring.
Nå, nu har väl inte Coxon hållit sig helt borta från effektpedalerna, men det doftar Nick Drake, John Martyn, Tim Hardin och – i sina mest utsvävande stunder – Robert Wyatt.
–Jag har haft svårt för akustisk gitarr tidigare. Eller, let’s face it, jag har avskytt det. Men nu har jag hittat en fin en, och det känns väldigt skönt. Som gitarrist får man onekligen ett bredare register när man kan jobba både akustiskt och elektriskt.
The Spinning Top berättar historien om en mans liv från födsel till död, och så vidare in i en reinkarnerad existens.
–Ja, jag har alltid funnit konceptalbum inspirerande. Det är en bra ursäkt för att ta upp ett brett spektra av ämnen utan att det blir spretigt. Krig, död, alkohol, zombies, whatever. Och så kärlek då. Bara för att man fyllt fyrtio betyder det inte att man inte fortfarande behöver gnälla över sådant. Men det var skönt att byta huvudperson från mig till den här mannen.
Vem är han?
–Det är faktiskt ingen som har frågat det tidigare, så det här blir exklusiv information. Jag kallar honom Madden. Det är en fiktiv person, men jag tänker mig honom som en verklig människa vars historia jag vill berätta.
På tal om livets vägar – du har försonats med bandkamraterna i Blur.
–Ja, och det är en sådan välsignelse att spela ihop igen!
Har ni lyckats lägga allt groll bakom er?
–Så mycket tjafs var det egentligen aldrig. När jag lämnade Blur var media verkligen en parodi på sig själv – de försökte få det att verka som att jag och Damon avskydde varandra, men det var faktiskt inte något särskilt bittert uppbrott. I grund och botten handlade det bara om att allt blev för stort och vi behövde en paus från varandra.
När får vi höra en ny skiva med Blur?
–Att skriva nya låtar tar tid, och vi måste låta det ta tid. Därför gör vi lite spelningar i sommar, och så får vi se sedan. Det blir främst de gamla låtarna, fast i en ny, bättre, roligare dräkt.
Du har hunnit spela med Pete Doherty också, både live och på hans soloskiva. Berätta, hur frustrerande var det att jobba med honom?
–Haha, inte så frustrerande alls. Han är en varm och rolig kille som tyvärr tenderar att dra till sig dåliga människor. Dessutom verkar media ha gett sig fan på att förmedla en bild av honom som inte är helt sann.
Hur är han då?
–Visst, han är ofta försenad. Och lite trasig. Men han är också en makalös musiker, och en fantastisk textförfattare. Pete skriver romantiskt, på ett tidlöst sätt. Hans texter skulle lika gärna kunna vara Oscar Wilde som popmusik här och nu.
Låt oss sammanfatta ditt senaste år: du har spelat med vår tids mest ökända popslacker, återförenats med ditt band och gett ut en soloskiva. Hur hinner du?
–2008 var året då allt föll på plats för mig kreativt, och då ger arbetet liksom mer energi än det tar. Men visst var jag utmattad efter jul. Jag vågade knappt somna, för jag var rädd att jag aldrig skulle vakna igen…
