CRB möter Jens Lekman

16:47 29 Aug 2007
Den vita världens Oprah Winfrey tillika populärkulturens Horace Engdahl, Carl Reinholdtzon Belfrage, undrade vart Jens Lekman tagit vägen. ”Jag hade inte hört av Jens på länge. Nej, inte ens ett julkort i marmorerat papper.” De fann slutligen varandra i ett samtal om sex, döden och John Blund.

Kärlek, good or bad, har inte påverkat mitt liv nämnvärt, gudskelov. Jag skulle, i händelse av att någon skiljer, lämnar eller avviker från min sida bli väldigt förvånad, lyfta på ögonbrynen, kanske uppfatta det hela som underligt, men jag skulle inte byta namn till Rocky Dennis, placera ett plåster i ansiktet och börja intressera mig för indie. Jag skulle inte öppna upp mitt hjärta och sjunga sånger om olycklig kärlek. Låter detta udda? Well, och kanske för att jag inte har något hjärta, men inte i min värld. Men definitivt i Jens Lekmans. På senaste skivan Night falls over Kortedala nämner Jens Lekman ”kärlek” mellan 876 och 1206 gånger, beroende på hur många gånger man spelar skivan.
Det var med andra ord dags att träffa indiemänniskornas Führer, de öldrickande pingisspelande skivsamlarnas Jesus, de mjuka värdenas överstepräst och fråga hur han egentligen mår. Och samtidigt reda ut om den gamla frågan ”Who will be this psychologist’s psychologist” inte är lika banalt som att fråga ”vem ska tvätta tvålen”?
Jens, du är väldigt anonym i Göteborg, du är nog den Gbg-stjärna som ses ute minst, vad gör du om dagarna egentligen?
    — Jag går ut rätt ofta, men jag går ju rätt sällan till Uppåt. Ett tag gick jag till Murveln av alla ställen, jag gillade stämningen där med dom stillsamma alkisarna och Securitasvakterna och så Nordstans tak ovanför. Alltså parkeringsdäcket, har du varit där? Det är ju den bästa utsiktsplatsen i hela stan. Jag gillar utsiktsplatser tror jag, skybaren i Gothia Towers tycker jag också om.
Yes, den är fin, men jag har fått uppfattningen att du lever i en fantasivärld, jag har hört historier om dig och tvåhövdade bebisar. Berätta.
    — Ja den historien ja... Jag var i Paris och satt på en lekplats i Parque de la Villette när det här barnet... eller barnen.. och deras mamma gick förbi. Jag tror jag såg någon dokumentär om dem på TV4 för länge sen, en fransk dokumentär så det måste ha varit dem. Det där var ju också samma kväll som jag blev erbjuden droger av tre killar i den där parken, jag tackade nej och då erbjöd de sig att sjunga en sång istället. ”Do you like KISS?” Sen sjöng de en KISS-låt och ville att jag skulle betala för det.
En annan anekdot handlade om en person som dog, men återupplivades på en efterfest.
    — Ja det var samma kväll, men jag vet inte alls om han klarade sig. Han satt och tog varenda drog jag någonsin hört talas om på samma gång och sen ramlade han med huvudet före in i ett spetsigt dörrhandtag. Och de som hade festen var helt kalla och sa bara att de inte kunde ringa ambulansen för hela stället var fullt av droger, så då skulle hela gänget åka dit. Sen var det någon som ringde ändå, men killen andades inte när de plockade upp honom och då hade han legat där rätt länge.
Vad är din egen relation till döden?
    — Jag hade en period när jag var nio år när jag inte gick utanför dörren på ett helt år, jag var helt besatt av att jag skulle dö. Jag fick hemundervisning och det kom en massa psykologer. Jag vet inte riktigt vad det var, men nu tänker jag aldrig på döden. Inte min egen död i alla fall. Ibland tänker jag på mina föräldrar och att de börjar bli gamla.
Well, jag vill inte göra dig deprimerad, men indien är också en utdöd ras, Jens. Men de sista kvarlevande indieungarna griper tag i dig som en gud. Varför har du blivit en sådan favorit hos den publiken?
    — Jag vet inte, jag är rädd för dem samtidigt som jag känner igen en bit av mig själv i dem, i nostalgin och rädslan för världen utanför. När jag gick på Schillerska var det ju Morrissey-folket som var mobbarna, det var ju de som satt och flinade åt en på trappan när man gick förbi. För att inte tala om de som köpte Belle & Sebastians röda skiva när den bara fanns på import, såna totalt vidriga översittare de var. Jag började hata allt det där väldigt innerligt redan då, men när jag fyllde arton gick jag ändå till Starke Adolf och gillade stämningen och en del av musiken. Och sen när alla indieungarna började lyssna på techno förra året så fanns det nåt fint i att höra Honeydrips-Mikael klassificera sig själv som twee.
Samtidigt är du indievärldens Måns Zelmerlöw, hur ofta får du ligga?
    — Jag skulle gärna ligga mer.
Människor har i allmänhet svårt att uppfatta nyanser, ironi och humor i text. Är det bittert att skriva texter med finess när 99 procent av journalister och lyssnare inte kommer att förstå?
    — Ja, men det bittraste är alltid när folk läser in nyanser, ironi och humor som inte finns där. Jag kände mig helt komiskt efterbliven när folk skrattade hjärtligt åt vissa rader som var helt allvarligt menade. Det kändes mycket som att många bar med sig något slags arv från grungen när alla texter var öppna för tolkning precis hur som helst, helt enkelt för att de inte handlade om något egentligen. ”Den här låten handlar om en våldtäkt, eller så handlar den om min hund, du får välja”.


Foto: Mikael Göthage och Kristin Lindell

Indiemänniskorna är djupt betagna av dina texter, särskilt raden ”I’ll be your psychologist, who will be this psychologist’s psychologist?”, men är inte det lika banalt som att fråga ”vem ska tvätta tvålen”?
    — Jo, men det handlar ju om att faktiskt våga skriva just den raden i all sin banalitet. Det är ju i de mest komplexa känslorna som det mest banala blir vackert och sant. Herregud, hela den låten är väl en stor buffé av banaliteter, men uppenbarligen slog den an något hos folk. Och jag skrev ju den så rakt och ärligt som jag kunde. Men jag är ingen egentlig textförfattare, jag skulle aldrig skriva en bok. De flesta av mina låtar består av en bra rad och sen är resten mest bara utfyllnad. Jag skulle gärna skriva en komediserie någon gång, jag vill lära mig använda dialog mer för nästan all musik utgår ju bara från jagets berättarröst. Förra året satt jag och såg alla säsonger av MASH, alla 230 avsnitt eller vad det nu är. Har du sett det allra sista avsnittet? Det är så vackert allvarligt, bara ett värdigt farväl till alla karaktärerna. Jag tänker ibland på mina texter och låtar på det sättet att det får gärna vara hur banalt och fånigt som helst bara det binds ihop med någon slags värdighet, som med stråkarna i slutet av Psychogirl eller när jag skriver under med mitt namn i A Postcard To Nina.
Ja, texten till A postcard to Nina är väldigt underhållande. Där är din The state I am in. Hur växte den fram?
    — Den skrev sig mer eller mindre själv, den hände på riktigt. Men den tog rätt lång tid att få rätt. Jag såg den verkligen framför mig som en scen ur en film, som middagsscenen i Buffalo 66 ungefär.
Men för att återgå till din fråga — jag älskar MASH, men jag måste säga att jag föredrar Donald Sutherland framför Alan Alda. Men Jens, du sjunger nästan uteslutande om kärlek och förhållanden, men är inte kärlek och förhållanden ganska överskattat?
    — Jag har inte haft ett riktigt förhållande på snart sju år, jag klarar inte av det. Men jag vill ändå tro på att det kanske kan funka någon gång, med någon. Det verkar ju funka för andra. Det är verkligen inte överskattat, men jag hamnar alltid i distansförhållanden och jag klarar inte av att sitta och prata med någon vars röst är fördröjd så varje gång man säger något i stil med typ ”jag saknar dig”, så ska man sitta och vänta igenom de där två sekunderna innan man får en reaktion. Jag var på en date i Malaysia i vintras med en tjej jag träffade i Australien, det var fint. Jag tänker fortfarande på henne.
Ja, Australien ja, ditt nya hemland. Du har ju drabbats av ett SOOL-rykte — att du skulle vara stor utomlands. Hur står det till med det egentligen?
    — Jo, men det är jag, men jag har ju turnerat mig till det. Jag har aldrig varit med på Conan eller gjort såna där stora musikmässor inför branschfolk, men jag spelar ju inför en publik på flera tusen på vissa ställen i Australien, USA och Brasilien. I Australien var jag helt sjukt stor ett tag. Jag spelade en låt från nya skivan, Your Arms Around Me, live i radio för två år sen där och den gick upp som den mest önskade låten i flera veckor. Men det är ju så med Australien, de är ju så känsliga för intryck från omvärlden, precis som med deras flora och fauna.
Den finaste låten på nya skivan är annars Sippin on the sweet nectar.
    — Jag gillar också den väldigt mycket, jag skrev den på nyårsdagen 2006 efter en hemsk natt. Det kändes som att jag behövde skriva den låten, som jag ofta skriver låtar, som nåt slags sätt att övertyga mig att saker är mycket bättre och finare än vad de egentligen är. Jag trodde inte på den låten ett skit när jag skrev den, jag kände mig helt falsk när jag sjöng ”But that’s when the feeling hits...”. Men nu tror jag på den.


Foto: Mikael Göthage och Kristin Lindell

Förresten, är det John Blund du samplat i  början av It was a strange time...?
    — Ja, det är det va? Det är jag som sjunger när jag var fem år. Min pappa spelade in mig en del, det där kommer från nåt kassettband när jag bara står och skriker könsord mest, och så mina föräldrar som står och hejar i bakgrunden.
Kanske är jag kär i dig är ju en svensk titel, men du sjunger på engelska. Varför svensk titel?
    — För att det lät fint på nåt sätt i låten. Jag hatade svenskan så länge, men vissa fraser kommer till mig ibland. Jag gjorde ju en svensk version av Mapleleaves ”Jag tyckte hon sa lönnlöv” och det kändes fint helt plötsligt. Men mest är jag intresserad av att sjunga på språk jag inte alls talar, när man har ett väldigt begränsat vokabulär och inte kan röra sig i för många riktningar så är det lättare med ett perspektiv, men texten blir också mer levande och slumpmässigt poetisk. Så jag har sjungit en del på italienska, japanska, grekiska, isländska och finska.
Texterna är lite rakare och enklare än tidigare, inte lika skruvade om du förstår vad jag menar, är det medvetet?
    — Jag skrev en låt för två år sen som hette When I’m Swimming som bara handlar om att simma. Det är förmodligen den enklaste låt jag någonsin skrivit, men den är fin och det finns en djupare dimension i den. Jag skrev den runt den tiden när jag funderade på att lägga av med musiken och jag tänkte ofta på hur Fred Neil bara lade av med sin musik för att vara med sina delfiner i Florida. Jag ville ju inte lägga av egentligen men bara tanken på Fred Neil som simmade med sina delfiner gjorde mig lugn, tanken på att man kunde sluta så abrupt om man ville. Hur som helst så nämnde jag den låten i nåt sammanhang och många började spekulera i vad den handlade om och... jag vet inte, men jag tror jag såg ett extremt tydligt mönster i min musik. Eller i alla fall i hur folk uppfattade den. Så ja, jag försöker nog skriva rakare nu.
Slutligen, göteborgsmusiker brukar nämna havet som inspirationskälla, vad inspirerar dig?
     — Landet, fältet. Den fasta marken och det platta landskapet. Allt som är trist och stillsamt och behöver fyllas med nåt. Havet är alldeles för... stormigt.


Jens Lekman är aktuell med skivan Night falls over Kortedala (Service/Border)
Stad: 
Kategori: