”I want to annoy. And I’m going to enjoy it. Merely because we’re bored”, sjunger Coco i Robyn-duetten Ceasars, en av de första av hennes låtar att nå Sverige. Och det är en blasé Coco Sumner Nöjesguiden träffar ett par veckor innan hennes debutskiva släpps.
Blott 20-åriga Coco sumner ser rejält sliten ut timmarna innan spelningen på Way Out West. Sminket är av allt att döma från igår, hon halvligger i soffan och hon hostar som mormor efter 50 års rökning. Att detta skulle bero på en rock’n’roll-livsstil – precis som 40 år äldre Keith Richards har hon bland annat hunnit med en spräckt skalle – avfärdar hon och klandrar istället turnébussens luftkonditionering för sin tillfälligt dåliga hälsa. Coco säger sig alltså vilja irritera, även om det mest irriterande med henne nog är att hon kan klä sig i en jutesäck och ändå utstråla fashion. När en vän till mig träffade henne på en hotellfrukost i Stockholm skred hon obekymrat in i restaurangen endast iklädd Musse Pigg-pyjamas och gummistövlar, fortfarande snyggast. Frågan är om hon medvetet försöker vara den ultimata hipstern eller om det faller sig naturligt.
–Det är nog naturligt, säger hon och tvinnar en frisyr som hade kunnat sitta på Andreas Kleerup. Jag tänker väldigt sällan igenom vad jag gör innan jag gör det. Trevligt ord förresten, ”hipster”. Jag gillar det.
Passande nog döpt efter Coco the Clown, ett namn hennes bror valde, och TS Eliot ger hon på samma gång ett moget och barnsligt blygnaivt intryck. Hennes far heter Gordon Sumner och är mer känd som Sting och hennes mor är skådespelerskan Trudie Styler. Men trots kändisskapet säger hon sig ha haft en helt vanlig barndom. Nu har dock Coco hoppat av sina studier och bestämt sig för att det är musiken hon vill satsa på. Jag blir därför instruerad om att hon absolut inte vill prata om sin modellkarriär. Ej heller om sin far, vilket med tanke på vem han är känns oundvikligt.
–Pappa fick inte höra något överhuvudtaget innan skivan var helt klar. Då skickade jag den till honom och han gav tummen upp. Inte för att det spelade någon större roll men det är klart att man ändå hoppas att familjen ska gilla det.
Att man skulle kunna se hennes coolhet som en tonårsrevolt mot sin inte jättetuffa pappa vill hon inte veta av, och att prata om hans fascination för tantrasex är inte att tänka på. Men vem har lust att diskutera sina föräldrars sexliv? Hon säger sig ha kommit lindrigt undan den brittiska skvallerpressen som annars kan vara rejält ettriga. Även om familjens privatliv ibland omskrivs är det i princip bara hennes bekantskap med Pete Doherty som har genererat några större rubriker.
–Jag skulle inte kalla det relation, men vi är nära vänner. För mig är han ett musikaliskt geni och The Libertines är i samma klass som The Beatles och Rolling Stones. Det är klart att Pete har inspirerat mig men han har inte haft något direkt att göra med min musik.
Precis som så många andra artister säger sig Coco ha en fascination för Sverige, men i hennes fall känns det som om det ligger en hel del sanning i det. Under en resa till Stockholm träffade hon Klas Åhlund från ett av hennes favoritband Teddybears. Det resulterade i att han producerade hela skivan, och en duett med Robyn kom till av bara farten.
–Jag pratar faktiskt lite svenska, och varje gång jag kommer hem från Sverige tycker alla att jag låter som en svensk som försöker prata engelska. Kanske för att jag sluddrar lite också. Min accent är ju överlag lite skum, jag vet inte riktigt varför.
Och det hörs verkligen vem som har suttit bakom producentspakarna. Den akustiskt avskalade baktakt som hördes i de låtar som läckte ut i ett tidigt skede och framför allt kännetecknade den självbetitlade förstasingeln I Blame Coco är nu ersatt av den driviga discorock som är så signifikant för de svenska nallarna. Det är en tuffare Coco som hörs och hon verkar kolugn, för att inte säga lakonisk, trots att pressen borde vara hög på avkomman till en världsartist. Är hon inte rädd för att misslyckas?
–Nej, det är jag inte. Om det här skiter sig får jag väl ta ett dagjobb som vem som helst. Jag är stolt över den här skivan och känner att jag har hittat mitt sound. Ibland blir jag lite nervös innan jag går upp på scenen men om det händer brukar det lossna fort. Det enda jag är rädd för är höjder, men de är ju ganska enkla att undvika.
Senare under kvällen kliver en lite piggare och mindre uttråkad Coco upp på scen i de nämnda gummistövlarna, och av förkylningen märks intet. När publiken på Park Lane vrålar mellan hennes sista låtar tycker jag mig till och med se en tillstymmelse till det leende jag utan framgång försökte locka fram några timmar tidigare. ”And I’m going to enjoy it”, sjunger hon. Och det verkar hon göra.
