Espresso House-fieringen sprider sig som en pest(o)vind över landet. Det är som med galleriorna, en oändligt tråkig homogenisering av stadslandskapet som medför att det knappt finns några alternativ när man är akut hungrig och inte orkar leta på bakgatorna efter väldolda små trivsamma kaféer med själ.
Inte ens uttråkade pre-teens i småstäder tycker att Espresso House smakar spännande och storstad längre. Förmod-ligen har de insett att allt är oförskämt dyrt och smakar som ett glas vatten. Man blir alltid lite däst och illamående efter att ha tvingat i sig något ur deras sockerstinna McDonalds-likartade utbud. Allt smakar liksom samma, oavsett om man tar en macka eller en muffin: en stark bismak av artificiellt bakpulver, massproducerat bröd, färgglatt stabiliseringsmedel. Dessutom är det helt bisarrt att köpa en kaffe och en menlös macka för en hundring (inklusive CSN-rabatt). Den vidriga pulserande housemusiken i bakgrunden finns där för att få människor att äta upp så snabbt som möjligt och ge plats åt nya kunder. Vad hände med små söta personliga kaféer där ägarna ville att man skulle sitta och fördriva tid i timmar? Rokokokaféet Kungsgatan i Malmö är ett gott exempel. Det värsta är att Espresso Houses stuk på mackor har fortplantat sig till andra kaféer och restauranger – trista ciabattor med sladdriga tomater, för salt parmaskinka och smaklös mozzarella eller en oaptitlig massa med brie är ofta det enda man kan hitta förutom vissna sallader. Fräls oss från ciabattaväldet! Visst är det tjatigt med hatet mot kolhydraterna, men i det här fallet känns det legitimt. Ge oss något som man inte bara äter för att rädda blodsockret.
