Café Opera 25 år

admin-kollegorna 18:51 27 Sep 2005
Man skulle kunna gissa att det varje dag avgår minst en taxi med minst en minibarsberusad mellanchef från hotell Amaranten till Café Opera. Café Opera är fortfarande, på något sätt, ett annex till Sverigehuset och alla souvenirbutikerna med kristallglas, vikingar och älgar. Det sitter fortfarande som ett slags fossil åderförkalkning i varje gubbe på kombinerad konferens- och otrohetsresa att Café Opera är The Köttmarknad. För alltid certifierat som Inneställenas inneställe. Dyrt inträde, visst, men herregud det är ju vinst-varje-gång. Och när det är fullmåne och högkonjunktur samtidigt får alla vitvarusäljare och fackförbundgubbssällskap av unga nybilsfetischister med baseballkepsar och löst knutna lammullströjor om halsen. Unga earlyadopters, som snackar bil-recond och nätpoker, människor som trivs bland vikväggar med stora spritloggor och barbord med golfpeggar i bålskålar. Kanske. "Det senaste tillskottet på den så kallade crossoverhimlen. Här möts yta och intellekt, hjärna och kropp, disko och kultur. Ett slags New Yorks eget Cupole, sensualismens högborg." Så beskrev Bobo Karlsson Café Un Deux Trois (123 West 44th) i sin bok New York New York 1981. Beskrivningen skulle lika gärna kunna stå för Café Opera de första åren. Det var den då trettioårige Anders Gunnarsson som låg bakom idén till Café Opera. Hans samlade erfarenheter, fem år på Vickan (Restaurang Victoria - sena 70-talets mötesplats) tre år som butler hos FN-ambassadören Thunborg i New York och nio månader som restaurangchef på Alexandra's, lade grunden. Operakällarens ledning gav Gunnarsson fria händer att förändra den gamla Operagrillen. Mässing och glas åkte ut och inredningen blev mer öppen än tidigare. Nattklubben fick också en av stans mest avancerade ljud- och ljusanläggningar och Dagge Strömberg och Fredrik Liljenberg stod vid skivtallrikarna kväll efter kväll. Stockholm hade fått sitt eget lilla Lagerlundskrönta Sodom och Gomorra. När kroghistoria ska skrivas och det är dags att summera vad ett ställe stått för, vad som hänt där, är det slående hur lite som egentligen finns bevarat åt eftervärlden av alla ändlösa kvällar. Uteställena är sina gäster och deras snack, deras upplevelser - inget annat. Café Operas gamla långa bardisk, "skjutbanan", lyftes ut vid senaste renoveringen. Men den som råkar ha en vilsen tusenlapp över lär fortfarande kunna köpa några kvadratcentimetrar barhistoria. Frågan är om de gamla plankstumparna vill släppa ifrån sig något juicy gossip om alla som hängt och trängts i baren. I Café Operas fall har många av de mest slitna historierna blivit nästan urbana legender. Det är framför allt två historier som återkommer. Den ena är den om när Leila K satte sig ner och kissade i skydd av hovmästarpulpeten. Den andra är den gången då Jan Myrdal, grinig redan i entrén, satte sig på golvet i protest över den i hans tycke omåttligt långa väntan på att bli bordsplacerad. [B]Om Karl XII kan[/B] stå staty ute i Kungsträdgårdens kyla, så borde Magnus Uggla helt klart stå staty någonstans direkt in till vänster efter entrén. Oräkneliga starköl har sköljt ugglestrupen just där. Oräkneliga uppslag till Uggla-texter har säkert också inhämtats i just det hörnet av världen. Ja, Uggla är nog den av våra svenska kändisar som mest förknippas med stället. Men alla har varit där både en och två gånger förstås. Ulf Lundell hade sin utdragna stormiga ungdom på stans samtliga vattenhål i slutet av 70-talet/början av 80-talet. Naturligtvis hängde han på Café Opera och naturligtvis var han högst närvarande med yviga gester och starkt utspel, som det anstår en svensk Bruce Springsteen med Serge Gainsbourg-tendenser. Lundell skriver själv i dikten[I] Älskling[/I]: "Där man glömmer kvar sina ägodelar, Där vill man också bo. Det har jag alltid trott på. På Caféet har jag hittills lyckats glömma kvar tröjor, Jackor, väskor, solglasögon och vid ett tillfälle en sko". Det är till Café Opera Johannes Brost tar med sig polarn Mick Jagger, snackar lite skit, dricker lite bärs och käkar nån bit. Är det inte också hit Tomas Ledin drar med sig sin polare Bruce den allsmäktige? Ja, Café Opera är kändisarnas varma famn och småbåtshamn. Det känns på något sätt som om dom är närvarande också alla de gånger de inte är där, när det bara är vanlig måndags- och tisdagskväll, de dagarna i veckan då bara gnuer letar sig ner till vattenhålet. Tommy Körbergs svada, till exempel, känns nästan i väggarna. Dan Ekborgs gåpåiga skådespelarröst ekar här nånstans den också. Och ibland känns det nästan som om Bruno Wintzells snälla, lite goofiga, leende dröjt sig kvar i lokalerna. Det kanske spökar? Kungen lär aldrig ha dansat på caféet. Däremot såg Café Operas Nina von Krusenstjerna en gång hur kungaparet nyfiket kikade in på dansgolvet genom Lagerlundens fönster vid Operakällarens entré. Kungabarnen däremot har alla tärt på Tarras tålamod och roat sig kungligt inne på nattklubben. Kändisar kräver special treatment. Tina Turner fick hänga in sin minkpäls på kontoret. Tom Jones, flitig gäst på stället, beställde en Dom Perignon och ett hörnbord med ryggen fri och god utsikt mot blondinerna på golvet. Prince har också kört champagnetricket, det vill säga skickat över en flaska champagne och bett en flicka om en dans. Vem var hon? Och vem var hon som följde med David Bowie till Grand Hotel? Och vilka var de småtjejer som Westlife bjöd på några rediga 12:or Long Island Ice Tea och drog hem på hotellrummet? Westlife. Back Street Boys. So much to answer for. Yoko Ono kom en kväll och ville sitta tyst och ostört (varför gick tanten till Caféet?). Courtney Love, Mariah Carey, Grace Jones, Janet Jackson, Elton John, John John Kennedy, Prins Albert av Monaco, prinsen av Liechtenstein, liksom oräkneliga shejker är ytterligare några av de världsstjärnor som fått sina önskningar uppfyllda vid borden på Café Opera. Men frågan är om inte Madonna varit den grinigaste kändisen i ställets historia. Det var hon som ringde från sin svit på Grand Hotel och bad Café Opera sänka volymen på discot. Ljudanläggningen har annars kommit väl till pass till de många spontana och halvspontana spelningar som genomförts på stället. Dire Straits är den de flesta brukar nämna. En annan spontanspelning som hade kunnat skriva historia, och som också gjorde det fast av helt andra skäl, var den då Nina Simone oväntat äntrade scenen och tog några djupa bastoner i mikrofonen. Hon hyssjade flera gånger åt den stimmiga och oupmärksamma publiken innan hon mumlade: "Thank you. for nothing". På senare år har det blivit vanligare med abonnerade fester. Som den kvällen då J-Lo bjöd in till något som enligt många kändes som något slags Jennifer Lopez-mässan i Älvsjö. Både Victoria Silvstedt och Anna-Nicole Smith har lyckats genomföra var sin "vild fest" på Café Opera utan att flasha ett endaste juver. Senare års Café Opera-historier handlar mest om bråk. Det var på Caféet det tände till mellan Magnus Uggla och Martin Timell, fan vet varför. Däremot är det utrett att det var en "grotesk Dr Alban-mask" som fick D-Flex att flyga på Pippirull-medarbetaren Mårten Andersson. Manchester United-spelaren Rio Ferdinand sa "Fuck off" till en fotograf och "slogs blodig" strax därefter. Värt att nämna i det här sammanhanget är gamla härliga Brinkenstjärna-projektet Paparazzia som genererade flera kvällstidningsmässiga tillbud. När Big Brother-Linda Rosing kom till en fest på Café Opera tillsammans med fotograferna i Team Paparazzia, lyckades hon hamna i bråk med Offspring-Dexter, Offspring-Noodles, Iglesias-Enrique och samtliga närvarande livvakter. Och apropå livvakter var det precis en sådan som Nick Carter slog ner då han besökte stället. Sin egen. Sen får vi inte glömma den gången då Don Bennechi muntligen förolämpades av Angelique Widengren, vilket fick honom att gå till domstol. (Widengren kallade honom "Sillgrissla".) "Men lille Knut, han tittar ut - bara när man säger Riche och Berns!" Än går vi hit och än går vi dit. I City vallfärdar vi till några ställen i taget. Ibland är det Caféet. Ibland Sturehof. Ibland är det Riche eller Berns. Det går i cykler. Ibland kan det tyckas att köttberget som vältrar sig mellan dessa ställen är konstant i storlek och att stan inte är tillräckligt stor för alla dessa jätteställen samtidigt. Och visst har ställena sina egna konjunkturer. Riche står stadigt med sina två ålderssegregerade barer, Berns vacklar alltid till strax efter att man stängt sommarverandan, men har en ständig förmåga att snabbt komma igen med nya programsatsningar. Och Café Opera fortsätter att tuffa på i sin ringhörna av stan. Med allt vad det innebär. Eller som Café Operas grundare, Anders Gunnarsson, själv mindes sin skapelse innan han emigrerade utomlands: "När det var som bäst kunde tankarna gå till La Cupole i Paris. Som sämst: Hamburg Hauptbahnhof."
Stad: 
Kategori: