Foto: Aorta
På scen väller en flock finska barn fram, var och en med en liten resväska och en prydlig adresslapp runt halsen.
Föreställningen Fosterlandet på Göteborgs Stadsteater skildrar några av de över 70 000 finska barn som till följd av andra världskriget fick flytta till svenska barnhem. Idag vet vi att många av dessa barn utsattes för misshandel och sexuella övergrepp. Finlands sak var inte vår.
Ett par veckor innan Fosterlandets premiär såg jag Fia Adler Sandblads utmärkta, självbiografiska föreställning Jag är ett barnhemsbarn. Hon berättar naket om sin uppväxt i olika familjehem under sextio-talet, och om hur de sociala myndigheterna gång på gång blundade för vanvårdsanmälningarna.
Två mörka historier om barn som hamnat bortom vuxenvärldens vakande öga. Där hålen i samhällets skyddsnät varit för stora. Tyvärr återupprepar sig historien idag.
Veckan innan Fosterlandet hade premiär skriver tidningen Dagens ETC att 1 252 ensamkommande flyktingbarn just nu är spårlöst försvunna i Sverige, men att polisen inte bryr sig om att söka aktivt efter dem – om det inte är så att barnen fått avslag på sina ansökningar om uppehållstillstånd och ska utvisas. Då finns det nämligen andra riktlinjer. Egna barn och andras ungar. Ett talesätt som inte går ur tiden.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 03, 2015.
