Bästa utländska filmer 2004

Roger Wilson 02:13 7 Dec 2004
[B]1. Eternal Sunshine of the Spotless Mind[/B] Regi: Michel Gondry 2004. Året då den romantiska komedin klippte sig och skaffade sig ett jobb, och vänligt men bestämt satte Adam Sandlers samlade bestånd av hawaiiskjortor i en taxi till närmaste arbetsförmedling. Sophia Coppola och en oväntat begåvad [I]Scrubs[/I]-skådis har haft ett finger med i spelet, men mest av allt har vi manusgiganten Charlie Kaufman och den franske musikvideoregissören Michel Gondry att tacka för genrens pånyttfödelse. Kanske är [I]Eternal Sunshine of the Spotless Mind[/I] till och med den slutgiltiga romantiska komedin? Här ligger kärleken på obduktionsbordet och blir analyserad, dekonstruerad och dissekerad. Och filmens huvudpersoner är moderna neurotiker, så rädda för sina känslor att de är beredda att radera sina minnen för att slippa känna något. Bizarrovärlden är bekant från Kaufmans tidigare filmer, som [I]I huvudet på John Malkovich[/I] och [I]Adaptation[/I], men borta är hans tendens att distanserat vara lite för smart för sitt eget bästa. Den här gången har Charlie Kaufman låtit känslorna vara med på ett hörn. Och resultatet blir inget annat än oemotståndligt. [B]2. The Friedmans[/B] Regi: Andrew Jarecki Det är ingen underdrift att säga att 2004 var dokumentärernas år på de svenska biograferna. Suget efter en annan bild av verkligheten än tillrättalagda dokusåpor eller hårt formaterade nyhetssändningar visade sig vara stort - vare sig filmerna handlade om imbecilla presidenter eller fettriskerna med snabbmat. Men ingen av årets dokumentärer kan ens mäta sig med Andrew Jareckis [I]The Friedmans[/I] när det gäller dramatik - berättelsen om en familj som slits i traumatiska stycken av pedofilianklagelser mot pappan och en av bröderna Friedman. Mest överväldigande är familjens egna, autentiska och utlämnande ljudinspelningar och hemvideor från tiden för brottsmålet. Två uthängda Friedmans avtjänade fängelsestraff för brotten och på slutet av filmen vet vi allt om den djupt tragiska processen, utom en sak - om de var skyldiga. Sällan har pedofilihysterin i media och samhälle beskrivits så väl. Sällan har en grupp så här trasiga människor avbildats så respektfullt. [B]3. Hämnarens resa[/B] Regi: Park Chan-Wook I Sydkorea kan de fortfarande konsten att göra film som ifrågasätter allt du trodde att du visste. [I]Hämnarens resa[/I] är en film till brädden fylld av våld, tortyr, smärta och död. Men det är också en otroligt vacker och stämningsfullt berättad historia som rymmer både kärlek och humor. I en scen sitter vår dövstumma hjälte och äter nudlar medans hans njursjuka syster ligger på en madrass på golvet och stönar av smärta. Samtidigt står grannpojkarna och lyssnar genom väggen och runkar till vad det tror är en kvinnlig orgasm. Det är bara en av scenerna som aldrig kommer att lämna dig från Park Chan-Wooks fantastiska drama om hämndens konsekvenser. Och ännu bättre, nästa år kommer regissörens nästa film [I]Old Boy[/I] till de svenska biograferna. En hysterisk och bisarr historia som även den kretsar kring ett tema om hämnd och straff. [B]4. Lost in Translation[/B] Regi: Sophia Coppola Med bitterljuva indiepärlan [I]Virgin Suicides[/I] i bagaget intog Sophia Coppola i år platsen som en av vår tids viktigaste och mest personliga filmare med [I]Lost in Translation[/I]. En lika lakonisk som hysteriskt rolig Murrayism-fest som fick världens alla romkom-konnässörer (och ungefär alla andra) att återigen hoppas på en lite bättre värld. Sådana intelligenta, rörande och fullkomligt trollbindande små dramer kan spelas in bara för att någon har förälskat sig i en stad, en stämning, ett ansikte, och vill berätta om det. [I]Lost in Translation[/I] var en modern klassiker redan när den dök upp i våra liv, och det har inte hänt något nämnvärt sedan dess. Det här är en film där regin är kompromisslös, idén om vad som ska sägas glasklar och genial i sin enkelhet. Vi behöver varken Jesus and Mary Chain eller Bill Murray i sitt livs roll för att förstå det - men vi kan ju inte precis säga att det gör det svårare. [B]5. Garden State[/B] Regi: Zach Braff Emokalaset [I]Garden State[/I] är något så ovanligt som en film om hur det är att vara 20-någonting som inte är baserad på skröpliga bolagsfarbröders ungdomsminnen. Den tar oss bara i hand och läser högt ur din och min dagbok, som om det inte fanns något naturligare i världen. Att sedan [I]Scrubs[/I]-mannen Braff himself dessutom visar sig vara en av de mest egensinniga amerikanska bildbegåvningarna sedan Wes Anderson (och med en minst lika förträfflig skivback) gör förstås inte saken sämre. Eller att Natalie Portman ser ut att ha tillbringat hela sitt liv vid de där anskrämliga radhusområdena i New Jersey. Det här kan bli en vänskap att odla i många år framöver. [B]6. 21 gram[/B] Regi: Alejandro González Iñárritu Precis som i sönderkramade debuten [I]Älskade hundar[/I] är det en fruktansvärd trafikolycka som binder ihop tre olika historier i mexikanen Alejandro González Iñárritus första engelskspråkiga film. Uppbyggd som en serie kringströdda polaroidbilder slår den besinningslöst mot alla delar av kroppen. Ena stunden står vi och tar emot dödsbud på en smutsig akutmottagning, den andra ligger förvirrade älskare på en säng, fast det är det sista de borde göra just nu. Först efter ett bra tag anar man att det är eviga saker som skuld, sorg och hoppet om frälsning som ska upp till ytan. Det är som att tejpa ihop en sönderklippt dödattest, och inte riktigt veta om man vill se resultatet. Med sin fascination för omsorgsfullt konstruerade spel, lager och religiösa referenser börjar Iñárritu allt mer se ut att bli en av sin generations stora, drivna historieberättare. [B]7. American Splendor[/B] Regi: Shari Springer Berman och Robert Pulcini En märklig blandning av självömkan och cynism har alltid varit det starkaste kännetecknet hos Harvey Peakars självbiografiska och diskbänksrealistiska serie [I]American Splendor[/I]. När regissörsparet Berman/Pulcini nu bestämde sig för att fästa kultstofilen på film lyckades man få med både serien, nördikonen och personen Harvey Peakar i en och samma film. På ett ytterst sofistikerat sätt glider man mellan tecknade serierutor, iscensatta spelfilmssegment och dokumentära intervjuer med seriernas huvudpersoner. Först tittar man kanske på Paul Giamattis fenomenala rolltolkning av den koleriske Peakar, för att i nästa klipp se Harvey själv kommentera det som just hände. Ett kärleksfullt porträtt där man utan att vara exploativ lyckas konstatera att Peakar och hans gäng faktiskt till och med är större freaks, losers och outsiders än man får intryck av i serien. [B]8. Metallica - Some Kind of Monster[/B] Regi: Joe Berlinger och Bruce Sinofsky Dr Phil möter Spinal Tap. Metallicas långa tid tillsammans och Jason Newsteds avhopp hade år 2001 lett till identitetskriser och infekterade relationer inom gruppen som inte kunde lösas utan hjälp. Modigt lät bandet filmteamet följa med på gruppterapin. Allt är med: Chris Burtons död, alkoholen, drogerna, Lars Ulrichs konstige pappa, Napster, till och med mobbandet av Dave Mustaine (som konfronterar sina ex-polare i filmens mest socialpornografiska scen). James Hetfields ovilja att dela på låtskrivandet eller tala om sina känslor får honom att kollapsa mitt i processen, för att sedan återkomma småfrälst till sina sura kolleger. Inblicken i arbetet med comeback-albumet [I]St. Anger[/I] gör filmen oumbärlig för metalfans, insikten i terapiprocessen gör den till guld för alla som någonsin jobbat i en grupp med uppfuckad dynamik. [B]9. Dark Water[/B] Regi: Hideo Nakata Nakatas sensationellt läskiga [I]Ringu[/I]-trilogi gjorde japansk skräck till ett internationellt fenomen. I jämförelse med Dark Water framstår filmerna ändå som primitiva skisser. Här placerar han i stället skräckfilmskonventioner som "sorgsna kvinnors sympati för osaliga andar med liknande levnadsöden" i en omsorgsfullt konstruerad psykologisk thriller om det japanska samhällets fördomar mot singelmammor. Han betonar stadslandskapets betonggrå normalitet tills inte ens publiken längre vet om det verkligen spökar - eller om vattenskadan i taket på nya lägenheten bara var droppen för en stressad och ledsen småbarnsförälder. En rysare som garanterar ett fortsatt liv för den pågående asiatiska vågen. [B]10. Dawn of the Dead[/B] Regi: Zack Snyder Att göra en remake av [I]Dawn of the Dead[/I] är verkligen att tigga om stryk. Romeros klassiker från 1978 är en av de där filmerna som seriösa kritiker brukar dra upp för att bevisa att de visst gillar skräckfilm. Därför gick nästan alla recensioner av Zack Snyders version av zombieklassikern, där endast ramberättelsen är bevarad, ut på att visa på saker som var bättre i originalet. Och därför missade väldigt många att det är en av årets mest intensiva och febriga bioupplevelser. Från den apokalyptiska Johnny Cash-inledningen till det bittra slutet sitter man som uppslukad av den mardrömslika stämningen i en värld fylld av de mest blodtröstiga zombies som någonsin skådats. Att ens reflektera över likheterna med originalet känns bara som att man inte gillar film. Eller i alla fall inte skräckfilm.
Stad: 
Kategori: