[B]1. Fyra nyanser av brunt[/B]
Regi: Tomas Alfredson
Det var ärligt talat avgjort redan i vintras. När Killinggängets riviga ångestepos [I]Fyra nyanser av brunt[/I] till slut såg dagens ljus var det en film som från första till sista bildrutan gör slarvsylta av det mesta i bildväg i det här landet. Djurkrematorier, Lars Tunbjörk-estetik, en burlesk orientalisk hologramshow och ett kilo frosties i fittan är några nyckelord i mängden för den som mot all förmodan missat årets helkvällsföreställning. Men framför allt är det här en historia där upphovsmännen haft modet att sänka rösten ordentligt sedan partyillrarnas tid, och där de som inte tycker att det är någonting egendomligt alls med att närma sig stora saker som Sverige, fadersrelationer och hopp, bara för att det råkar vara en film där Robert Gustafsson käkar hotdogs på en övergiven minigolfbana med ansiktet inlindat i bandage. Och det är det ju inte heller. Att humor måste göra ont är inte bara en vettig arbetsprincip här, det är ett absolut krav.
[B]2. Gitarrmongot[/B]
Regi: Ruben Östlund
Roy Andersson möter den svenska kufdokumentären, typ [I]Plötsligt i Vinslöv[/I], någonstans i traktrerna av [I]Gummo[/I]. Ungefär i det landskapet landar Ruben Östlunds långfilm [I]Gitarrmongot[/I]. Och trots korsreferenserna som fyllde förförra meningen så är Östlund inget annat än de senaste årens mest originella svenska långfilmsdebutant, med en egen ton och ett unikt tilltal. Vare sig hans små tablåer handlar om en begåvningshandikappad tvångsneurotiker, ett ungdomsgäng med sjukt komplicerade vandaliseringsprojekt eller Göteborgs mest tondöva gatumusikant så lyckas han göra det fängslande. Precis som Roy den Store är Östlund ute efter att skildra vår tid. Men istället för att stänga in sig i en studio och där rekonstruera verkligheten, befinner sig Östlund ute på gatorna. Lika minutiöst förberedd och tillbakahållen i sitt berättande, men med en annan nerv och en verklig kontakt med det där vi kallar livet.
[B]3. Masjävlar[/B]
Regi: Maria Blom
Att återvända är att dö en smula. I alla fall om man med blotta förskräckelsen lyckades fly från sin barndoms lilla håla i Dalarna och sedan lyckats skaffa sig både statusjobb inom telekom och en statuslägenhet i Stockholms innerstad. För [I]Masdjävlars[/I] huvudperson Mia spelar ingen status längre någon roll. När hon kommer hem till byhålan för att fira sin fars 70-årsdag är du ändå bara den där tysta flickan från förr som fortfarande inte skaffat barn.
Efter att ha varit nästan ihjälkramad inom teatersverige med pjäser som [I]Sårskorpor[/I] och [I]Rabarber[/I] har dramatikern och regissören Maria Blom nu tagit steget över till film. Och det är bara att konstatera, Lars Jönssons filmfabrik Memfis har ännu en gång visat sig vara den rätta plantskolan för unga oprövade filmtalanger. Masdjävlar lyckas med konsten att porträttera den svenska landsbygden med skräckblandad förtjusning, utan att för den skull gå ner sig i träsket där [I]Kopps[/I] eller [I]Så som i himmelen[/I] drunknade.
[B]4. Dag och Natt[/B]
Regi: Simon Staho
Det första som händer i Dag och natt är att huvudpersonen Thomas Ekman döms till döden av filmens berättarröst. Det vi sedan får se är de tio timmar som föregår hans död. Vi möter en man som i framsätet av en stadsjeep gör bokslut över sitt liv. I smärtsamt intima konversationer med älskarinnan, frun och sonen får vi veta varför Thomas bestämt sig för att han inte orkar göra allting bra igen.
Nöjesguidens filmredaktion är inte lika snåla som Svenska filminstitutet, som inte tycker att danske Simon Stahos [I]Dag och natt[/I] är en svensk film - trots att Staho dubbelgarderat (eller kanske kvadruppelgarderat är rätt uttryck?) med i stort sett hela den svenska statusskådiseliten. På den här blaskan är vi snarare tacksamma om danskarna förbarmar sig över filmsverige, om det så bara är med något så totaldeppigt som ett nattsvart drama i fyra nyanser av becksvart mörker.
[B]5. Babylonsjukan[/B]
Regi: Daniel Espinosa
I årets syndaflodsliknande utbud av svenska ungdomsfilmer lyckas endast en krångla sig in på vår lista. Så var också [I]Babylonsjukan[/I] en film helt utan genrens vanliga präktiga budskap, tokiga glädjespratt och krystad dödsångest. Snarare en tidsenlig "De kallar oss slackers" för det svenska 00-talet, med en realistisk dialog som sunkar rejält på sina ställen. Men genom ett moln av sötaktig rök skymtar ett stiliserat Stockholm med nynazister, övervakningskameror och batongkontrollanter i tunnelbanan. Tiotalet år efter [I]Sökarna[/I] och [I]Nattbuss 807[/I] kommer äntligen en film som klarar av att behandla subkulturer, apati, våld och kärlek utan att anta att publiken är dum i huvudet. Dessutom är [I]Babylonsjukan[/I] en av få svenska filmer om unga människor vars formspråk inte andas brevfilm från [I]Bullen[/I].
Stad:
Kategori:
