Många är vi till åren komna nostalgiker som vill hitta eviga musikaliska värden i halvkassa gamla punksinglar. När det blir alltför uppenbart att vår argumentation är ihålig hänvisar vi snabbtänkt till någon sorts eviga rebelliska värden, och tvingar våra tonåriga barn att sitta igenom evighetslånga sejourer av upprorsutbildning, utan att vi någonsin genomskådar paradoxen i vår uppfostringsstrategi.
Det börjar bli dags att acceptera sanningen och våga uttala sådana fakta som att debutalbumen från The Clash, Sex Pistols (som ju inte åstadkom så mycket mer än det), Ebba Grön och KSMB är utmärkta tidsdokument, intressanta för nostalgiker, sociologer, arkivarier och arkeologer, men knappast för särskilt många andra. Sedan kan vi fortsätta att minnas vår ungdom och vår ilska medan vi lyssnar på våra dyrt inköpta deluxe-återutgåvor av våra punk-favoriter. I hörlurar, för att inte hindra våra barn att upptäcka sin samtid.
Den här rekommendationen riktar sig alltså till de redan frälsta. Om du verkligen är ung och arg, om du lyssnar intensivt på Jamie T och Lily Allen - då har The Damneds debut Damned Damned Damnedinget att erbjuda dig. Visserligen kan man med en hel del god vilja spåra en del av dagens Londonbands rötter, men det är ett jobb för historiker, och till och med ur ett sådant perspektiv är The Damned inte så mycket mer än en återvändsgränd. De var för traditionstyngda för att göra något nydanande, och sneglade lika mycket åt pubrockbanden som åt punkscenen. Med iögonfallande stölder från Dolls (Fanclub), Stooges (Born to kill) och Alice Cooper (Feel the pain) och med medlemmar som hade jazzambitioner och ville spela solon var de allt annat än nydanande musikaliskt, utan kunde möjligen väcka sensationsnyfikenhet (att en senare upplaga kan hållas medskyldiga för goth-eran är en annan historia).
Ändå hade The Damned många saker som talade för dem. Till att börja med hade de den unika förmågan att inte fastna i Londons punkscens fraktioner. De hade haft band med Mick Jones, Tony James, Chrissie Hynde, Sid Vicious, till och med Nick Kent, och de kom lika bra överens med Motorhead som med Marc Bolan. De hade en driven manager i Malcolm McLarens lärling Andy Czezowski, som liksom mästaren drev King’s Road-butik i form av Acme attractions, som The Damned prompt förvandlade till replokal.
Han såg till att få bandet signade, och på en liten etikett som Stiff gick det snabbare än för majorsignade konkurrenter. Därmed blev det The Damned som släppte det som brukar kallas den första punksingeln, i form av det Nick Lowe-producerade dynamitpaketet New Rose.
Med Damned Damned Damned hann de först också på albumsidan. Förhastat, kan tyckas så här i efterhand, eftersom originalskivan faktiskt bara innehåller fyra-fem bra spår, förutom singlarna New Rose och Neat Neat Neat också urpunken So messed up och Stab Your Back, Rat Scabies enda bidrag bland i övrigt enbart Brian James låtar. Men eftersom de var först på en överhypad scen betydde kvaliteten inte så mycket, särskilt inte med skivbolagets sluga strategi att som begränsad förstaupplaga ”råka” trycka ett konvolut med en bild av fel band (!) på baksidan – så attraherar man den penningstarka skivsamlarpubliken.
På den här påkostade 30-årsjubileumsutgåvan (Stiff/Castle/Border) behöver vi inte deppa över musikens kvalitet, dock. Utöver originalalbumets tolv spår finns här allt annat tillgängligt material från bandets första år. Det innebär samtliga b-sidor och rara singelspår, och där finns mer att glädjas över, tillsammans med deras första demo från sommaren 1976, den första Peel-sessionen och andra samtida livetagningar. Som tredje CD (här är något för de verkliga arkeologerna) lastar man till och med in en kassett-inspelad bootleg från The Damned allra första spelning, som förband till Sex Pistols på 100 Club sommaren 1976, med nästan olyssningsbar ljudkvalitet. Inte för att det spelar någon större roll, The Damned live var mer energi än musik. Eller som Captain Sensible berättar om publikens önskemål: ”They’d say: Play Help, I came to hear you do that. I’d say: we did”.
Fler återutgåvor att längta efter våren tillsammans med
Electric Light Orchestra
Out of the blue
Legacy/SonyBMG
1976 hade Electric Light Orchestra slagit världsrekord i grenen kommersiell pop i symfonisk kostym, just då den viktigaste och mest prestigefyllda titel man kunde inneha. Då passade Sex Pistols och punken på att slå sönder alla rådande värden och normer för att sätta helt nya spelregler. Så hur skulle Jeff Lynne gå vidare?
Han nonchalerade alla förändringar, finslipade sin teknik och vräkte på med ett dubbelalbum, med dubbelt så stor symfoniorkester, dubbelt så stora pretentioner och dubbelt så svulstiga operakörer. Självmord?
Inte direkt. Out of the blue var för snygg, för genomarbetad och för bra för att drabbas av ideologiska ställningsmarkeringar, och den gjorde ELO till världens största band. För första gången överträffade Jeff Lynne sin läromästare Roy Wood i popsmartness, och för en stund lyckades han nästan (men bara nästan) på egen hand återupprätta The Beatles som en bra idé om förebild. Ska vi rada upp perfekta poplåtar kan vi blunda och peka, och alltid träffa rätt, men den snygga falsettoperetten It’s over, maskeradleken utklädd till framtida polaren Dylan i nästan komiskt orkesteröverlastade Sweet is the night och de regelrätta operakörerna i singeln Mr blue sky är kanske allra vassast.
The Triffids
Calenture
Domino/Playground
Minnesgoda läsare kan dra sig till minnes att Born sandy devotional utnämnts till The Triffids största stund i denna spalt. Men det finns anledning att backa från det påståendet när den egentliga uppföljaren Calenture från 1987 nu finns tillgänglig igen.
Med sin stora produktion, där tolvsträngat trängs med stråksektioner och Fairlights är den till och med strået vassare. A trick of the light och Bury me deep in love balanserar på rätt sida om svulst, och att Kelly’s blues låter som Echo & The Bunnymen producerat av Trevor Horn vägs upp bagatellen Open for you, tillsammans med högvis av avskalade demoversioner i den späckade återutgåvan.
Avskalat är ordet också för In the pines, som spelades in mellan nämnda skivor, och nu återutges samtidigt. Betrakta den som en ”vad-vi-gjorde-på-semestern”-dokument från ett band som tycker att det är kul att tillbringa ett par veckor med öldrickande i ett skjul i öknen, men som ändå fixar att spela in en hel drös fina sånger, varav flera senare återanvändes under mera ordnade former.
Soft Machine
Third
SonyBMG
Det går märkligt lätt att hitta in i den engelska musiksurrealismens mästares (de fick till och med orden av Patafysiska kollegiet 1967) allt sjukare blandning av psychpop, jazz och fusion, och det är inte som man kan tro enbart Robert Wyatts förtjänst. På bandets tredje album snor han visserligen åt sig en av fyra skivsidor för att spela en i sammanhanget ganska traditionell orgelballad, som kom att utgöra Soft Machines sista vokala inspelning någonsin, men det går att finna njutning även mer utflippade frijazzexperiment.
Som bonus medföljer en CD med bandets spelning på The Proms 1970, som faktiskt är mindre överkurs än bandets följande allt korrekt jazzrockiga skivor, underfundigt kallade Fourth, Fifth, Six och – håll i dig – Seven, som också släpps remastrade och med bonusspår.
Boz Scaggs
Silk degrees
Legacy/SonyBMG
Ett framtida Toto som kompband. En uttalad Tomas Ledin-förebild. En Hollywood-inspelning från 1975 som Boz Scaggs själv beskriver som en röd Ferrari convertible. Segelbåtar och palmer på skivomslaget. Tillbakalutad soulpop med slapbas. Snacka om guilty pleasure, så pass att till och med Fredrik Virtanen måste tveka inför Silk degrees.
Men ta dig förbi allt sånt och du kommer att hitta en snygg systerskiva till David Bowies Young Americans, en skiva som tigger om upprättelse, och som förtjänar just det.
Stad:
Kategori:
