Få fraser gör mig så konfys som när artister anför parollen ”vi gör det för fansens skull”. Det är en mening som uppgivet konstaterar att fansens förväntningar får ett kreativt veto över artistens egna konstnärliga val.
Missförstå mig rätt. Förhållandet mellan artist och fan är ömsesidigt. Den ena kan i regel inte existera (åtminstone framgångsrikt) utan den andre. Varje artist tenderar också att vara nästan lika mycket underhållare som musiker. Men om musiken handlar om att tillfredsställa fanbasen, innebär det inte att det konstnärliga värdet degraderas? En sak som är säker är att det lätt blir förutsägbart.
Nyligen öppnade Metallica festivalsommaren på den nyinvigda succéfestivalen Sthlm Fields med sitt turnékoncept ”By Request”. Idéen gick ut på att Metallica lät fansen välja låtarna till konserterna via ett röstningsformulär på nätet. Thrash-veteranerna slapp själva att tjabbla om låtordning och gav bort makten till publiken. Ett generöst och rent av hedervärt initiativ för fansens skull.
Men fans i all ära. Den stora massan tenderar att alltid vilja höra berättelserna som de stora hitsen förtäljer om bandet. Det finns inget utrymme för vad som göms bakom alla framgångsår, för att inte tala om motgångsåren. Vad som på förhand var ett spännande experiment, som öppnade upp för stora möjligheter att höra glömda guldklimpar, blev en greatest hits med så mycket som en gäspning till valet av setlist.
Alla är ganska överens om att Metallica inte gjorde sina bästa låtar i kajal och sammetskjortor under nittiotalet. Eller i garaget som St. Anger uppenbarligen spelades in i. Men skivorna är likväl oerhört viktiga och representativa verk för bandets professionella och privata utveckling. Varför skulle jag vilja höra Metallicas sound definieras av fansen? Jag vill höra Metallica definiera sig själva. Därför hoppas jag att nästa gång vi hör Metallica är det de som har valt hur det ska låta.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 06, 2014.
