Är det dags för det klassikerfria året?

11:18 25 Mar 2015

flygande-liten_foto-magnus-hjalmarson-neideman.jpg
Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

”Nu har vi satt upp klassikernas berättelser i så många år. Då kan vi ta ett år när vi gör något annat.” Då och då hörs ropen på ett klasssikerfritt år på teaterscenerna. Den här gången från Lisa Färnström, medlem i scenkonstkollektivet Troja, som jag intervjuar för Teatertidningen om deras aktuella klassrumsturné med pjäsen Den svenska demokratins historia.
Ja, tänk om teaterrepertoarerna fylldes av nyskrivet i stället för William Shakespeare och Anton Tjechov? På vissa teatrar är det alltid så (tänk Dramalabbet, Galeasen) och projekt som Ny text och Puls på Sverige har lyft nyskriven dramatik, men många stora scener vill fylla salongerna med säkra kort.
”Jag menar inte att vi ska slänga klassikerna – många av dem är episka berättelser om att vara människa och det är superviktigt. Men man kan också göra andra saker”, fortsätter Färnström.
Jovisst. Här är fyra förslag på samtida scenkonst och en, ska vi säga, ofrivillig klassiker?

Bäst just nu

1. Det flygande barnet
Orionteatern, till den 25 april
Samtida tysk dramatik betyder ofta Roland Schimmelpfennig. Han skriver situationstragedier där en mörk energi laddas kring en avgörande situation – utan att vi till en början förstår vad som är det avgörande med den. Sedan är det för sent, klorna har greppat hjärtat. Här matchas rytmen i texten genom att pjäsen har satts upp som teaterkonsert med musik framförd av Mats Gustafsson, Fire!, David Sandström och Mariam Wallentin. Framför allt Wallentin är sällsam på scenen, både i röst och rörelser, som en fin länk mellan den musikaliska gestaltningen och skådespeleriet (Vanna Rosenberg och Gustaf Hammarsten).

2. Götgatan
Unga Dramaten, till den 26 april
En nyskriven pjäs som inte aspirerar på att bli klassiker, den är alldeles för fastnålad i samtida debatt. Men det är också syftet – nålen är instucken med precision och där sitter den bra. Rasism och antirasism, klassfrågan, tolknings-företräde, apropriering, hyckleri, samhällsklyftor och stigmatisering. Du kommer känna igen din nutid i historien om kravallerna på Götgatan 1948. Shebly Niavarani är fyndig som journalisten som besöker den ”farliga stadsdelen”. Hans roll driver med nyvaken journalistik, men även med en sorts välmenande okunnig vithetsnorm. Kristian Hallberg (författare tillsammans med Jens Ohlin) har tidigare framgångsrikt skrivit om vithet i Variation på Galeasen.

3. Ett hus, en ko, en kvinna
Efva Lilja, Dansens Hus, den 13–18 april
Experimentlystna koreografen Efva Lilja är tillbaka med ett uruppförande. En installation, lunchdate, föreställning eller sagostund för vuxna?

4. 69 positions
Mette Ingvartsen, MDT, den 28 april
Nytt solo av danska koreografen Mette Ingvartsen som ser på sextiotalets performancekultur av nakenhet, sex, politik och publikinteraktion, för att kunna se på sexualitet i dag.

5. Den skalliga primadonnan
Boulevardteatern, till den 25 april
Hösten 2012 hade rumänsk-franske Eugène Ionescos numera klassiska drift med borgerlig salongsteater premiär på Boulevardteatern (paradoxalt nog blev hans teaterhat alltså en teaterhit). Sedan dess har skådespelaren Kim Anderzon, som spelade fru Smith, sorgligt gått bort. Och i vintras försattes teatern i konkurs, men återuppstod. Trots allt, Den skalliga primadonnan must go on! Vi får väl se om den biter sig fast här precis som på Théâtre de La Huchette i Paris (där den har spelats sedan femtiotalet). På premiären tyckte jag att det var underhållande men inte tillräckligt mörkt, bitvis väl mycket lekstuga för teaterrävar. Men kanske är vi samtidigt sugna på just trivsam, lagom galen teaterhistoria?
 

Stad: 
Kategori: 
Publicerad i tidning: 

Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 03, 2015.