Anne Carson tar bort poesipaniken

Jag hade länge panik över poesi. Panik över att inte förstå, panik över att bli påkommen med min oförståelse och panik över att den krävde något av mig. Att poesi krävde något som jag inte kunde ge. Rädslan över att jag inte var tillräckligt intellektuell eller smart för att få lov att tycka något. Jag vägrade få poeters verk mansplainade för mig av män som gillar poesi och läser filosofi. Sen hittade jag med kärleksfull hjälp Anne Carson.

Den kanadensiska poeten, författaren, översättaren, professorn i klassiska språk. Jag tror att hon är ett geni. I ordets ursprungliga bemärkelse, inte i den variant som vattnats ur på sociala medier. När jag läste henne förändrades något. Det var det plötsligt okej att känna texten. Jag upplevde den i mig. I min kropp. Utan att alltid fullt förstå. Anne Carsons texter var rörelse och jag kunde flyta med. Att läsa hennes bok Makens Skönhet var som att simma i en sval flod. Nästan plågsamt behagligt. Jag kunde känna ett avstånd och ett sår. 

Mara Lee har översatt ännu en av Carsons böcker till svenska. Röd doc> är fortsättningen på Röd Självbiografi som gavs ut på svenska 2009. Böckernas huvudperson, Geryon, är plockad ur fragment av den antika poeten Stesichoros versepos om ett rött bevingat monster som bor på en röd ö och vaktar sin röda boskap tills han blir mördad av Herakles som stjäl hans hjord.

I Röd Självbiografi återuppstår Geryon som en tonårspojke i Nordamerika som får sitt hjärta krossat av den tjusiga Herakles. I Röd doc> är han äldre. Sorgen är mer stilla och fragmenten flackar mer. Den är inte lika följsam. Den är kallare. Genomsyrad av doften av is.

Geryon beger sig ut på en road trip. Herakles är inte kvar. Istället reser han med den traumatiserade soldaten Sad But Great. Han lämnar sina myskoxar, sina älskade djur och drar iväg in i ett kaos. Över glaciärer mot ett mentalsjukhus, en vulkan och en döende mor vars lungor är stenar. Meningarna är som utslitna ur en större kontext. De berättar om saker som en linjär prosa inte förmår gestalta. De är intensiva rester. Oförutsägbara. De spänner mot varandra. Som sakligt konstaterande spänner mot smärta. Och jag kan inte värja mig. Jag kan bara läsa vidare. Förtjust över hur det känns i mina lungor när jag läser.

Läs också: Revolutionerande poesi.