Angela Larsson.
En äldre vit man gick in på ett fik i sällskap av en yngre kvinna av östasiatisk härkomst. Genast drog paret till sig en massa uppmärksamhet, utan att bete sig häpnadsväckande. Deras blotta existens var det som lockade fram blickar, fördomsfulla kommentarer och diverse rasistiska viskningar om huruvida kvinnan var en "gold digger" eller inte.
Endast genom att hon gjorde entré.
Det kunde ha varit jag och min pappa. Eller jag och min före detta partner. Min kropp är alltid laddad med ett budskap om min härkomst. Ett där människor tillåts spekulera om vilket syfte jag har med mina relationer bara jag går genom en dörr. Detta är inte något jag kan styra. Det är andra människors bild av mig.
Under en krogkväll i Växjö, i februari 2012, utestängdes ett par östasiatiska kvinnor av vakter som ansåg att östasiatiska kvinnor stal och försökte sälja sex till gästerna. Nyligen kom domen. Det ansågs inte vara diskriminering. Det bedömdes på något sätt rimligt att säga till en östasiatisk kvinna att på grund av hennes utseende var hon prostituerad och fick därför inte komma in.
Många av oss känner oftast att vi måste vinna över fördomarna vi möter. Den 25 mars berättar Ninni Sundin i SvD om hur hon känt sig tvingad till att ofta förtydliga sin relation till sin pappa i offentliga rum, en äldre vit man, för att inte drabbas av hatiska kommentarer. En erfarenhet många av oss delar då det finns ett samhällsklimat som legitimerar denna behandling av oss, ett som påstår att vi i vår marginalisering förtjänar det bespottande vi ofta möter publikt. Kanske uttalas inte rasismen högt. Men den lurar där, ibland gömt i viskande. Våra kroppar är laddade på grund av andras sätt att se oss.
De rasistiska stereotyper som omger uppfattningen av de östasiatiska kropparna är många, och konsekvenserna förödande. Det finns en fetischering i form av antaganden om våra kroppar, såsom storlekar på kroppsdelar, ifall vi är lättillgängliga eller inte. I folkmun kallas det "gula febern". Exotifierandet av våra kroppar som sker i väst. Hur vi ses som alltid till för vita män, om inte som lycksökerskor så som prostituerade.
Men våra kroppar är bara för oss själva. Den andra blicken är ständigt, och alltid, ovidkommande. De kan sluta viska.
Angela Larsson är skribent och aktivist.
Läs hennes tidigare texter:
Varför vi inte skrattar
Varför kommer sommarprataren PewDiePie undan med sina fördomar?
