Angel Haze gör nästa års mest episka skiva

Foto: Erika Helin, Picbomb.

På fredagen under Way Out West-helgen i Göteborg fick festivalen besök av Detroit-rapparen Angel Haze, som genomförde en imponerande konsert på Linné-scenen. Vi skickade Sanna Berg, fangirl och en del av Vad Blir Det För Rap-trion, för att möta sin idol. 

Jag träffar Angel Haze ett par timmar efter hennes konsert på Way Out West. Hon sitter i en soffa tillsammans med sina två musiker, framför ett berg av pommes som hon bjuder mig att smaka av. Jag hinner tänka att här sitter jag och äter pommes med Angel Haze, fy fan va sjukt. Efter att ha följt hennes karriär i flera år, och sett henne utvecklas till en av de mest lovande raptalangerna just nu, känns det helt otroligt att träffa henne. Inombords dör jag fangirl-döden, och det är jag långt ifrån ensam om den här dagen. Efter att Angel Haze avslutat konserten med hiten New York gick hon runt i publiken och kramade i princip hela första raden. Glädjen och tacksamheten strålade från henne och det var bland det finaste jag sett på en konsert. Innan jag ens hinner ställa min första fråga börjar Angel prata om sina fans.

– Jag är en sådan artist som verkligen har mina fans att tacka för allt. Jag var egentligen inte särskilt talangfull när jag blev signad, jag var bara good with words, och jag hade gjort några låtar som verkligen var bra. Jag har blivit bättre på hela den här musik-grejen, jag har finslipat liksom, och att ha fans som varit med dig så länge, oavsett hur kass du varit ibland… det är helt fantastiskt! Så jag försöker verkligen göra allt jag kan för mina fans!

Det har gått ungefär ett år sedan det blev officiellt att du skrivit skivkontrakt med ett stort bolag. Hur har ditt liv förändrats under det här året?

– Herregud, jättemycket! Men helt ärligt så har det bara blivit bättre, jag blev precis klar med mitt debutalbum och det är en riktigt stor grej! Det är något jag aldrig trodde att jag skulle kunna göra. Jag var skitnervös och trodde att jag skulle fucka upp, så jag sköt upp det i två månader, sen färdigställde jag albumet på tre månader och blev klar före min deadline. Jag är extremt stolt över mig själv. Det här senaste året har jag utvecklats väldigt mycket som artist, jag har uppnått massor olika grejer, XXL Freshman till exempel. Samtidigt känns det så skönt att fortfarande vara mig själv, du vet? Att få uppmärksamhet och utmärkelser är grymt, men jag har ändå inte brytt mig så jättemycket om hela hype-grejen.

När kommer albumet?

– Jag ska försöka släppa albumet första januari, för jag är dramatic like that! Alltså jag är verkligen dramatisk, jag kan inte hjälpa det! Men före albumet kommer det släppas tre singlar, Echelon är den första, sen blir nästa förmodligen Sing About Me, och tredje singeln har inget namn än.

Det här är ditt debutalbum på storbolag. Fick du den kreativa friheten du behövde när du spelade in albumet?

– Verkligen! Alla på skivbolaget lämnade mig bokstavligen ifred tills jag sa åt dem att komma och lyssna. Jag vet inte riktigt hur det gick till, men jag tror det var tack vare min manager, hon är ganska skrämmande, hon sa typ ”just leave Angel the fuck alone”. Jag är verkligen jättenöjd med skivan, och väldigt mycket är Markus Dravs förtjänst, han har jobbat med till exempel Arcade Fire och Coldplay innan och han är skivans exekutiva producent.

Angel börjar skratta lite och säger att på sätt och vis har Markus Dravs exekutivt producerat hela henne.

– Från början ville jag inte sjunga, men Markus övertalade mig. Han sa åt mig att jag verkligen kunde sjunga, och att jag bara skulle hålla käften och sluta gnälla. Jag kämpade med sången i månader, sen släppte det och nu vill jag bara sjunga hela tiden! Jag behöver verkligen en hård struktur, och jag behöver någon som pushar mig, som säger åt mig att bara göra saker, och Markus är that guy för mig.

Hur är din kreativa process? Hur går det till när du skriver?

– Oftast tar det typ två timmar för mig att göra klart en låt. Om jag hör ett beat som fångar mig och jag kommer på ett ämne eller ett koncept så kör jag, om det inte finns det där lilla extra som gör att man verkligen fastnar så får jag aldrig något gjort och det blir bara skit. Men jag hatar att spela in framför andra. Jag vill göra det själv och sen låta andra lyssna.

Varför gillar du inte att spela in inför andra?

– Det är som att du inte är säker på om låten verkligen är så bra, och du vet inte hur folk ska reagera.

Hon pausar och ser ganska allvarlig ut.

– Jag försöker bara vara modig, men egentligen är jag inte alls modig.

Du framstår som väldigt modig!

– Du måste framstå som modig för att bli modig. Jag måste låtsas vara modig för att bli det, jag måste liksom kunna föreställa mig hur det livet ser ut. Jag tvingar mig själv att vara saker jag inte är, och jag gör det för musikens skull, för min skull, för att jag ska kunna växa.

Hur gör du? När blir den spelade modigheten äkta?

– Idag var jag typ tre låtar in i konserten, och kände bara att jag var på väg att spy. Märktes det eller?

Verkligen inte!

– Jag stod på scenen och sa till mig själv ”just fucking do it, just fucking do it”. Vid fjärde låten, A Tribe Called Red, så var jag redo, då kändes det bra och jag visste att jag skulle klara av det, men fram till dess alltså… jag mådde skit, drack massa vatten för att försöka hålla det nere.

Oj, det märktes verkligen inte alls!

– Jag är egentligen en extremt nervös person, det är något jag inte kommer kunna ändra på, men jag kan stänga av det när jag verkligen pushar mig själv.

Foto: Erika Helin, Picbomb.

Lite chockad över att tjejen som framstår som världens coolaste person är extremt nervös byter jag ämne. Som så många andra rappare inledde Angel Haze sin bana med att rappa på kända beats och göra mixtapes. Även om hon nu mest släpper egen musik, så har hon fortsatt att låna av andra, till exempel på mixtapet Classick från 2012, och nu senast på remixer av Kanye Wests New Slaves och Migos dunderhit Versace. Jag hinner knappt nämna hennes Versace-remix innan jag blir avbruten.

– Jag blev tvingad att göra den. Jag fick typ 20 beats att välja på, och blev tvingad att göra två remixer för amerikansk radio, så jag tog New Slaves och Versace. Jag har sagt att jag aldrig mer vill göra en cover, aldrig!

Varför inte?

– Alltså jag vet inte… att göra covers kan vara grymt, men det finns en baksida också. Du vet Childish Gambino? Han började med att göra egen musik, hans första grejer var inte asbra, men han började som sig själv, inte med att bara göra covers, och nu är hans musik helt episk. Han utvecklades som sig själv, eftersom han inte började med att göra andras låtar.

Hur var det för dig att gå över till att göra egen musik?

– Jag började ju med att göra massa covers, och jag tror att det var på grund av det som det var svårt för mig att göra ett album i år, för jag visste inte riktigt vem fan jag var. Jag vill aldrig gå tillbaks till den osäkerheten. Allt jag gör måste vara för mig nu.

När du började släppa eget material togs det ju väldigt väl emot.

– Jag vet, det är så sjukt. Jag lyssnar på de grejerna och bara ”vad är det här?”. Jag kan verkligen inte förstå vad som fångade folk, alltså jag är extremt tacksam för att det hände, men jag kommer helt ärligt aldrig förstå varför. När jag lyssnar på mina nya grejer nu så kan jag ändå förstå att andra gillar det, men så känns det inte alls med de gamla grejerna.

Så vi ska inte förvänta oss fler remixer framöver alltså?

– Versace-remixen var ett undantag. Jag gjorde den mycket på grund av Donatella, jag älskar henne, hon är en drottning för mig! Jag har jobbat en del med Versace, vi gjorde ett photoshoot, jag gästade en Versus-modevisning, Vogue-fest… jag och Donatella är typ BFF:s nu!

Hur är Donatella?

– Hon är cool! Hon gav mig den här!

Angel pekar på guldmedaljhalsbandet hon har runt halsen.

Nice! Medusa head on you…

– Like I’m ‘lluminati, fyller hon i och skrattar med munnen full av pommes.

Jag säger att jag har läst att hon växte upp i en sekt och inte fick lyssna på musik förrän hon var 15 år, och frågar om hon är trött på att prata om det. Hon utbrister i ett stort skratt, och hennes musiker som sitter på varsin sida om henne hela intervjun börjar också skratta. Jag börjar fundera på om jag gjort världens klavertramp och nu förstört den härliga stämningen.

– Haha! Jag hade precis en typ 15 minuter lång intervju about a fucking cult! Nej, jag är egentligen inte trött på att prata om det, faktiskt.

Jag andas ut och frågar henne hur avsaknaden av under musik under uppväxten påverkat hennes eget musikskapande.

– Det har gjort att musik är allt för mig nu! Jag har en hunger för musik, jag kan bli helt uppslukad. Igår lyssnade jag på Kings Of Leons Wait For Me typ 35 gånger på en timme. Jag har verkligen en omättlig aptit när det kommer till musik, jag vill bara höra ny musik hela tiden!

Du måste ju vuxit upp utan väldigt mycket influenser, gör det att du känner dig friare i ditt musikskapande?

– Hell yeah! Jag får bestämma mina influenser själv, och det var väldigt viktigt för mig inför det här albumet. När jag skrev kontrakt för ett år sedan läste jag massor av rapbloggar som skrev typ ”varför är hon signad, hon kan inget om rap, hon borde inte vara en rappare, hon kan inte ens någon Biggie-låt!”. För mig kändes det bara som… varför är influenser så viktiga? Jag är en fantastisk textförfattare, punkt slut. Jag skriver bättre än du någonsin kommer göra, så håll käften. För mig har det handlat mycket om att själv bestämma var influenserna börjar, och hur de kan genomsyra min musik. Samtidigt är influenser bara viktiga om du bestämmer att de ska vara viktiga. Fuck everyone, jag älskar att läsa böcker och jag älskar att skriva, that’s it.

Vilken är din favoritbok?

– Det finns så många! Room av Emma Donoghue, den är extremt bra men väldigt obehaglig, du kommer inte se på livet likadant på två veckor efter du har läst den! Sen älskar jag Looking for Alaska av John Green, det var därifrån jag hämtade mitt alterego Alaska Young, Paper Towns av John Green, The Five People You Meet In Heaven av Mitch Albom, Tuesdays With Morrie, också av Mitch Albom, John Lennon – The Life av Philip Norman. Jag har så många favoritböcker! Jag älskade Junie B. Jones-böckerna när jag var liten, och kan gå tillbaks och läsa dem fortfarande.

Intervjutiden börjar lida mot sitt slut, och jag ber henne sammanfatta sin kommande skiva med en mening.

– It is the most epic shit you will hear next year. Jag är inte kaxig, jag är ärlig! Det är en asbra skiva, och jag är väldigt stolt över mig själv.