Just nu spelas pjäsen And I and Silence på Stadsteatern Kulturhuset. Kretsande kring Dee och Jamie, två fängslade homosexuella kvinnor, visar pjäsen den skit man kan mötas av som exfånge och kvinna. En får följa de två karaktärerna, spelade av fyra olika skådespelare, både innan- och utanför fängelsets murar och taggtråd.
Skriven av amerikanska Naomi Wallace gör pjäsen det serier som Orange is the new black inte gör – lämnar stereotyperna ifred och visar upp en betydligt mer karg verklighet. Vi tog ett snack med producenten Elina Perdahl om vad de vill med pjäsen, varför de har publiksamtal efter föreställningarna och kopplingen till Lars von Trier.
Om du kortfattat skulle beskriva pjäsen – vad handlar den om?
– Den handlar om två unga kvinnor som sitter i fängelse tillsammans, och man får följa dem på två parallella tidsplan. Dels i fängelset, när de drömmer och fantiserar om livet utanför, och dels nio år senare när de försöker leva tillsammans i frihet. Det visar sig snart att det inte alls var så lätt. De är fattiga, lesbiska, kvinnor med ett kriminellt förflutet, vilket gör att livet i frihet inte alls blir som de hoppats och trott - tvärtom.
– Men trots att den tar upp tunga ämnen så är den inte helt becksvart. Det är en väldigt vacker skildring av kärlek, till exempel.
Vad fick er att vilja göra den?
– Brigaden, med Annika Silkeberg som konstnärlig ledare, letar aktivt efter nyskriven, intensiv dramatik, ofta med politisk underton, och hon tar sig gärna an det där som kanske inte många andra vågar. And I and Silence är precis en sådan pjäs. Sedan handlar den om kvinnors relationer och har fyra starka, självständiga kvinnliga huvudroller, vilket ju tyvärr är ganska ovanligt. Bara det gör den extra spännande, både att se och att spela. Vi hoppas att pjäser som And I and Silence kan få till en förändring i repertoarerna på de stora teatrarna, så att man börjar visa upp fler och mer komplexa kvinnoporträtt, inte bara "kvinnan som trånar efter en man".
– Den är också intressant för att den spänner över så många teman - klass, segregation, samkönad kärlek och den visar upp hur svårt livet kan vara om man inte passar in i mallen.
Ni har publiksamtal efter föreställningarna. Varför?
– Det är ju alltid intressant att lyssna på kloka, väl insatta personer, och höra deras tankar, erfarenheter och analyser, så vi vill ge publiken något litet extra. Vi har bestämt oss för att köra på ett av pjäsens huvudteman - kvinnor i fångenskap, och kommer under några tillfällen att närma oss det från olika håll. En kväll kommer vi att prata med kvinnor som har personliga erfarenheter från fängelset, och se om de på något sätt kan känna igen sig i pjäsen. En annan kväll kommer vi att ta upp kvinnofängelser som populärkulturellt fenomen, med utgångspunkt i Orange is the new black och klassiska Kvinnofängelset, för att förhoppningsvis reda ut vad det är som fascinerar oss så. Dessutom kan And I and Silence väcka mycket känslor, så det är ett ypperligt tillfälle för publiken att få ställa frågor eller bara dela med sig av sina tankar. Mireya Echeverrìa Quezada kommer att moderera samtalen, och hon är grym!
Har ni fått någon kritik för ert val av ämne? Hur hanterar ni isåfall den – sporras ni eller tar ni åt er?
– Både ja och nej. Många har peppat oss för att vi visar upp något som man inte så ofta ser på svenska teaterscener - lesbisk kärlek och starka kvinnliga karaktärer som inte bara är männens bollplank. Men det har också väckt någon slags oro hos en och annan gubbe som fått för sig att de ”absolut inte” kommer vilja se pjäsen för att den är gjord av kvinnor. De lever med den medeltida föreställningen om att män bara kan vara intresserade av sådant som är gjort av andra män. Och eftersom And I and Silence är gjord av kvinnor så reducerar man den till ”kvinnlig teater” - som per definition är ointressant för män. Men vi håller ju på med teater, utan prefix. Den vänder sig till alla, kan vara intressant för alla, oavsett om en är man eller kvinna.
– Det är klart att man blir frustrerad av att den synen på kvinnliga kulturutövare och kvinnoskildringar fortfarande finns, men den frustrationen fungerar också som en stark drivkraft. Så länge den finns måste vi fortsätta kämpa, så enkelt är det.
Hur tycker ni att kvinnofängelser gestaltas i populärkulturen? Är Orange is the new black en förenkling?
– Det är intressant att Orange is the new black blev så otroligt populär, det säger ganska mycket om hur svältfödda vi är på serier om, nästan, enbart kvinnor. För oss som inte suttit i fängelse är det svårt att veta hur verklighetstroget det är, men det finns ju ett stort mått av stereotypisering i den. Det är nästan så att karaktärerna är karikatyrer av verkliga grupper i samhället, vilket ju känns rätt tröttsamt. Vi har den vita oskyldiga kvinnan, de svarta tuffa ghettobrudarna, hetlevrade latinas, trailer-meth-head-brudarna … ja ni fattar. Det är ju inte direkt några överraskningar, och man spelar på i princip varenda förutfattad mening vi har om varandra. Det hade varit intressant att se vad som hänt om man hade vridit det ett varv till, tvistat till det lite och inte bara spelat på säkra stereotyper. Men så är det väl generellt i underhållnings-tv? Det måste ju dra tittare, och då går kanske de här karaktärerna hem hos folk.
Det första man möts av är de fyra porträtten, som får en att osökt tänka på Lars von Triers Nymphomaniac. Att Annika Silkeberg dessutom satt upp Antichrist på Aarhus Teater minskar inte känslan av en koppling. Fanns det någon tanke bakom likheten?
– Vi vet, det är många som dragit den parallellen. Men ärligt talat upptäckte vi faktiskt den likheten först efter att vi satt ihop bilderna. Eller vem vet hur hjärnan egentligen fungerar? Den referensen kanske låg och bubblade i någons undermedvetna, men det var inget uttalat. Vi ville göra stora porträttbilder att hänga upp utanför scenen på Stadsteatern, och då körde skådespelarna på lite olika uttryck och sedan tog vi de som blev starkast. Det finns en scen i pjäsen där en av karaktärerna häller vatten över huvudet på den andra, så därifrån kommer vattentemat.
Vad händer efter sista föreställningen?
– Vi jobbar på att få till en turné, så att vi kan spela pjäsen runt om i landet. Just nu sneglar vi lite mot Göteborg, till exempel. Dessutom har vi tankar på att göra en Johnny Cash och spela pjäsen på kvinnofängelser. Så om allt går vägen kommer vi att dyka upp där, och på andra ställen, om inte allt för länge.
And I and Silence spelas på Kulturhuset Stadsteatern fram till den 10 april. Vi råder er att köpa biljetter här.
